Jag ville jag vore en sten.

Ibland blir mina barn bara för mycket. Jag försöker verkligen vara den perfekta föräldern och göra rätt och riktigt och pedagogiskt. För jag vill ju att de växer upp till glada små samhällsmedborgare, självförverkligande och framgång. Men i helgen slog det liksom över. Och efter att ha hotat med att klippa sönder favoritgosedjuret, stängt in mig på toaletten för att gråta en skvätt samt stoppat ner en hög leksaker i en svart sopsäck för att överhuvudtaget kunna se golvet så kände jag hur jag var färdig med att lära ut livets visheter genom mina utsagor. Istället möttes varje påstående, ovilja och dryghet av en motfråga.

-Mamma, får jag åka till en kompis?

-Vad tror du din mamma säger om det när du inte har städat ditt rum?

eller

-Mamma, jag ska ha mitt lördagsgodis NU!!!

-Vad tror du din mamma tycker om att du skriker? Får du ditt lördagsgodis då?

Och tro det eller ej, men det fungerade rätt bra. Om det sedan var nyhetens behag över att mamma likgiltigt svarade med motfrågor istället för att skälla eller det faktum att de tvingades tänka själva låter jag vara obesvarad. När måndagen kom hade dock till och med jag tröttnat på alla frågor och så var vi tillbaka i de vanliga rutinerna igen.

Snart är det dags för val. Demokratins höjdpunkt, medborgarens suveränitet, leve Sverige! Hallelulja!

Alla politiker tävlar med varandra för att vinna väljarnas gunst. Väljarna lyssnar, suger åt sig och funderar över vad som passar en bäst. Ligger mina intressen i mina barns framtid och rätt till en miljövänlig värld? Eller är mina tillgångars tillväxande det viktigaste? Kanske jag vill att alla ska ha jobb och dräggens massor fördrivas ur sina hålor med sänkta ersättningar och friare arbetsmarknad?

När alliansen tog över var det med löften om förändring. Nu skulle det äntligen bli ordning i leden, patrasket rensas upp, alla år av socialdemokraternas slarviga och ignoranta styre med tomma löften äntligen få sitt slut. Ett mediaspel utan dess like tog sin fart och det röda blocket hängde inte med. Det var som att se Karl XII förlora i slaget vid Poltava. En avdankad Persson tycktes inte ens förstå vad som var på gång innan nederlaget var ett faktum.

Inte heller den tredje statsmakten har hunnit finna sig. Varje motargument de kommer med möts av cirkelresonemang värdiga en stjärnreporter. Medias utsända står som fågelholkar i ett villaområdes skogsdunge.

Men ingen ska säga att alliansen suttit overksamma under sina första mandatår. Allt från utförsäljningar av statliga företag till uppstramningar i skolan har avverkats. Snart kunde det konstateras att alla fått det bättre. Åtminstonde alla som hade vett nog att ha ett arbete.

Nu får vi veta vart skåpet ska stå. Eller som en moderat politiker sa under ett debattinlägg på P1. "Jag tycker inte illa om arbetslösa. Vill man sitta hemma i soffan och titta på TV-shop och tro på att månlandningen aldrig har skett så får man det."

Tack Nya Moderaterna för att ni värnar om varje individs rätt till egna val!

Ibland skulle jag vilja ge samma frågor till politikerna som jag ger mina barn.

-Vår politik gynnar den fria marknaden och arbeten.

-Hur skapar den fria marknaden fler jobb när alla ser om sitt eget hus och investerar sina vinster istället för att, vad ni tycks tycka är deras samhällsansvar, anställa arbetslösa?

Det finns onekligen en poäng med att låta de mest utsatta i samhället få det ännu sämre. För låter man deras vardag bli tillräckligt grå och trist i den ständiga jakten på pengar, som ändå inte räcker till så kanske de helt tappar tron på den fria människan och demokratin. Och har man riktigt tur så är deras tillvaro så strävsam och intetsägande att chansen finns att de är alltför deprimerade för att överhuvudtaget rösta. Vilket är bra eftersom de ändå inte kommer rösta på det parti som sände dem till samhällets botten.

Eller som Marie Antoinette påstås ha sagt;

"Har de inte bröd. Varför äter de inte bakelser?"

Vad har Gud med supernannys att göra?

Där, under täcket, i mörkret på mitt rum tillbad jag någon form av övermakt. Rabblade ramsor som ”Händer bara det så lovar jag att jag ska…”, ”Om jag bara… så…”, tyst för mig själv medan mamma pysslade i köket eller hängde tvätt på balkongen. Och jag kunde inte låta bli att tillåta mig att märka att det jag tyst mumlade hade effekt och betydelse. Att kringets makter var mig nådiga såtillvida att jag fick vad jag ville ha och behövde. Det var allt från snälla föräldrar, att min favoritleksak skulle hittas och mitt favoritprogram visas på TV som liten till uteblivna lektioner och sovmornar som tonåring.

Hur man ur en vetenskaplig uppfostran kan börja tro på övermakternas förmåga är egentligen fullständigt orimligt men det hela fulländades när jag blev stor nog att själv köpa Star Wars-filmerna och se dem. Min pappa tillät inte att jag såg åldersbegränsade filmer, vilket gjorde att jag även upptäckte serien ”V” och filmen ”ET” betydligt senare än mina jämnåriga kompisar.

Det låter löjligt men i Star Wars fanns svaret. En mystisk kraft som håller ihop hela universum och som kommer till din hjälp om du behandlar den väl. Gör gott och du får gott.

Det är därifrån inte speciellt svårt att gå vidare till konceptet kring den Helige Anden, indianers tro att även stenar har liv eller buddismens reinkarnation. Jag läste om religioner, lyssnade till de troende muslimerna i min klass, deltog i gudstjänster och satt där på den hårda kyrkbänken och försökte känna andligheten. På ett program från UR påstods det att det enda som tycks ge längre liv, utan hänsyn till kost och genetik, är tron på Gud och ett aktivt deltagande i kyrkan. Varför visste man inte. Var detta ett bevis på att Gud faktiskt existerade? Eller behöver människan känna gemenskapen med andra? Och varför kan vi inte hitta detta på ett naturligt sätt i så fall?

Eller är det så enkelt att här fanns människor med gemenskap och utan stress samlade på ett ställe och därmed mätbara som grupp?

Jag fick frågan häromdagen om jag tror på Jesus. Orsaken till detta är att jag under fliken Religion på min facebook-sida har angett ”The force och Jesus”. Så mitt självklara svar borde vara ”ja”. Ja, jag tycker Jesus verkar ha varit en vettig människa utifrån vad som står i bibeln. Saker som att vända andra kinden till, att låta barnen komma till en och allt det där. Samtidigt fick jag en stark ryggmärgsreflex att ta fullständigt avstånd från alla former av tankar kring Gud och gudstro när en uppenbart aktivt troende närmar sig en. Varför är det så?

Jag kan inte vara ensam om att i tysthet intensivt önska saker ibland. Inte heller kan jag vara ensam om att behöva känna ett sammanhang i en föränderlig och ibland stökig värld. På det sättet tror jag andlighet eller en känsla av tillhörighet behövs och kan ta sig i uttryck på en mängd olika sätt. Allt från facebook-grupper, syjuntor till tjejmiddagar med gänget från förr.

Men jag är heller inte ensam om att instinktivt sätta upp två händer när jag träffar på troende människor som hittat sin mening med livet genom Gud. Jag vill inte, det är emot min syn på mina medmänniskor, men jag kan inte låta bli att känna en falskhet och ett dubbelspel i religionens tecken. På samma sätt känner jag när jag träffar på ateister. Det är i min värld omöjligt att inte ha en tro på något utan att vara suicidal. Har man tappat tron finns ingenting kvar. Sen behöver ateism inte nödvändigtvis betyda ”inte tro på Gud allsmäktige”. Så som jag ser det.

Det är fascinerande att se hur mänskligheten under utvecklingens gång ständigt hittat tillbaka till olika former av tro och traditioner att knyta ihop sina samhällen kring. Historier som förklarar åskans dunder, varför vänner dör och hur man får den bästa skörden för att behålla ett välstånd. Historier som i västvärldens 1700-tal har ersatts av vetenskapen som förklaringsmodell. Idag ser vi hur pendeln, liksom på Luthers tid, svänger tillbaka med ifrågasättanden av månlandningen och tron på UFO:n och det övernaturliga. Någonstans tycks vi behöva förklara allt vi ser och upplever. Vad skulle hända om allt skedde utan att vi visste varför eller när och ingen fanns där att hjälpa oss?

Kanske behöver vi inte Gud, Allah eller den heliga kon. Kanske behöver vi inte kyrkorna och samfunden eller de heliga krigen. Men kanske behöver vi få känna ett visst mått av säkerhet där vi står och en insikt om att vi har vänner som står oss bi. Känna att vi har någon form av förutsägbarhet och kontroll över vår tillvaro. Kanske lever troende människor längre inte för att Gud finns utan för att stressen är mer frånvarande.

Och kanske fungerar tron bäst när den får komma av sig själv och vara självvald i hur den uttrycks istället för att vara påtvingad som färdigt koncept. Lite som Supernanny-fenomenet. Man kan låta sig inspireras av vissa bitar men man behöver inte svälja gammalmodiga metoder med hull och hår.

Vad jag svarade? Att jag tror på atomfysik och kvantar mm och att materia kan känna av varandra och ge oss en illusion av att saker som den helige anden, paranormala fenomen och "The Force" finns.

Men å andra sidan, vad förväntar man sig om man ställer en sådan fråga till en person, som spenderar största delen av sin kraft till att bara hålla ihop världen?

Misslyckad amning

”Ord kan inte skada”, brukar min pappa säga när han hamnar i trångmål. När hans vokabulär sviker honom och han hasplar ur sig något mindre bra. ”Ord kan inte skada. Om jag hade sagt det på kinesiska så hade du inte reagerat.” Jag vet att det inte stämmer dock för mamma brukar inte se speciellt glad ut.

Vi har alla våra sanningar. Fakta vi håller hårt i för att klara vardagen.

Även om orden i sig inte skadar så gör händelser det. Med mitt andra tvillingpar hamnade vi på prematuren då de föddes två månader för tidigt. På prematuren i Östersund kunde de väldigt lite om amning. Jag var redan då medlem i amningshjälpen, hade läst på en hel del om amning och hade dessutom redan ammat ett tvillingpar tidigare. Inte helt problemfritt, men ändock. Att inte amma fanns inte i min värld. Amma prematurer var dock något jag inte stött på tidigare och jag upptäckte snart att där hade jag inga kunskaper alls. Men motivationen var på topp och jag började ganska snart att försöka amma de små. Det är knepigt att få till en amning när de felaktiga råden kommer från människor man inte bara tror på utan man även står i beroendeställning till. Det är nästintill omöjligt skulle jag vilja påstå.

Efter sju veckor, viss desperation, många tårar och ett otal bilfärder fram och tillbaka till sjukhuset fick vi äntligen ta med oss bebisarna hem. Och äntligen fick jag amma på mitt sätt. Från amning efter klockan och vägning före och efter fick jag amma de åtta timmar i sträck mina barn ville amma och slippa oroa mig för gram hit och dit och väckning av sovande bebisar. Såhär i efterhand är det så självklart på något vis. De var födda åtta veckor för tidigt, nästan foster när de kom. Såklart de ville ligga hos sin mamma dygnet runt och inte i en plastbalja för att bli upplockade var tredje timme.

Vägning slipper man dock inte undan för går man inte till BVC är man inte bara en udda människa utan nästan vårdslös som mamma. På BVC visade inte vågen vad jag ville. De gick inte upp i vikt som de skulle och eftersom de redan hade fått flaska av personalen på prematuren var valet självklart. När de var nio månader slutade jag amma. Flaskan och maten hade tagit över min önskan att få amma minst ett år och helst 2-3 år.

Jag var arg. Arg över att ingen talat om för mig hur prematurer fungerar, arg på personalen som gav mina barn nappar och flaskor bakom ryggen på mig, arg och ledsen över hur samhället kan tycka att det är okej att gå tillbaka till jobbet när ens barn är nio månader fast de egentligen är sju. Så otroligt besviken över hur misslyckad amningen hade blivit, trots att jag förberett mig så. Sen blev jag arg på mig själv som inte sagt ifrån mer till personalen på prematuren och BVC, för att jag inte kämpat hårdare. Hur kunde jag varit så naiv att jag gett dem flaska? Varför klarade inte jag av att amma som alla andra? Faktum kvarstod. Bebisarna vägrade bröstet och mina små enstaka försök att locka dem tillbaka hjälpte föga.

Tiden gick och arbete, husbygge och vardag med fem små barn tog vid. Minnena från de smås spädbarnstid späddes ut allteftersom. Ibland dök bilder upp och högg tag, kramade till inombords och sved. Som när Miniprinsessan led som värst av sin hosta. Tänk om hon sluppit den om jag ammat mer? Eller när jag satt kvar sent på jobbet och påmindes om alla nätter jag suttit och tragglat med en bebis vid mitt bröst. Varför gav jag upp så lätt? Men för det mesta ebbade minnena ut.

Eftersom jag är med i Amningshjälpen är det naturligt att ämnet amning kommer upp då och då när man pratar med folk. Jag slås av hur ofta mammor, som för länge sedan är klara med småbarnstiden, förundras över vårt arbete men samtidigt får något sorgset i blicken. Som om de påminns om något från en svunnen tid, vatten som fortfarande strilar under en bro. Det är en speciell blick och den träffar mig rakt i hjärtat och lämnar en tomhet hos mig varje gång. Starka, modiga, driftiga kvinnor. Mammor. Som fortfarande sörjer det som aldrig blev. Och jag tycker det är så synd, sådant slöseri att de inte förstår precis hur bra de var. När de gjorde allt de kunde just då, i den tid det skedde, med de förutsättningar de gavs, av kärlek till sina barn. Samma kärlek som nu ger dem dåligt samvete och ett sting i bröstet när de tänker tillbaka.

Det är då jag inser att jag måste ta ett steg till. Att aldrig tänka tillbaka eller att vända ilskan till kraft att göra bot och ändring med en anmälan eller föreläsningar om vad som är rätt eller fel är inte sista steget. Kroppen och själen behöver något mer.

Det handlar om att känna lugn i kroppen och frid i sinnet. Att få bli hel. Att förlåta. Förlåta sig själv för att man inte nådde upp till idealen. Förlåta personalen för att de inte fått den utbildning de behövde för att hjälpa just mig. Förlåta samhället för den tid man lever i. Det kanske inte blev perfekt, det kanske inte ens blev bra. Men det var så det gick till. Och under de givna förutsättningarna, så som det var då, kunde jag inte göra något annat. Det var så vår historia blev och den är vår och ingen annans. Och på samma sätt finns massor av ägda historier runtom i världen, skapade av kvinnor och deras barn.

Att kunna tänka tillbaka utan att känna smärta.