Som ni vet så är bloggen (till dags datum i alla fall) fri från slumpmässig reklam. Så den reklam som finns står jag till 100% för.
Med det sagt kan jag med gott samvete säga att Byggla var riktigt bra! Rolig att lägga upp sina projekt på och lätt att hitta andras projekt i. Så renoverar du också så rekommenderar jag varmt att lägga upp dina projekt där. Jag har nu spenderat 1,5 timme på förmiddagen med att skriva, fota och lägga ut bilder och jag skulle gärna fortsätta om det inte vore för att hushållsarbetet pockar på.
Det är Byggmax som står bakom, vilket jag tycker är viktigt att veta innan så att man kan ta ställning. Själva handlar vi så pass frekvent där att jag numer hittar dit utan vägbeskrivning! (och med tanke på min totala analfabetism när det kommer till orientering så förstår ni hur ofta jag varit där). Så för mig finns inga som helst konflikter kring det.
Här finns våra projekt!
31 oktober 2012
30 oktober 2012
Renoveringstider!
Ni får kalla mig lättledd eller blåögd men när jag får ett, vad som faktiskt ser ut som ett personligt skrivet, mail som berättar att man läst i min blogg och tycker att jag skriver bra samt undrar om jag kan tänka mig att skriva om våra renoveringsprojekt på deras sida kan jag ju inte annat än tacka ja!
Att mailet sedan kommer från en anställd på Byggmax och sidhänvisningen går till samma företags renoveringsminibloggsida för privatpersoner kastar jag lyckligt bakom axeln till förmån för sådant smicker.
Jag, eller snarare våra byggprojekt, finns därför numer på http://www.byggla.se/
Ska se om jag hinner ta lite bilder också i mitt hektiska liv. Men säg, har det någonsinn varit ledsamt att leva när det finns så mycket att upptäcka?!
Här är de nu pågående projekten i vårt hus:
http://www.byggla.se/Projekt/Kallarhall/?category=141
och
http://www.byggla.se/Projekt/Barnrum-till-tre/?category=141
Varför vi (*harkel* jag) kör två renoveringar parallellt? För att jag slagit vad med min kollega på jobbet om vem som först ska få ordning nog på sitt hus för att kunna ha inflyttningsfest... :D
Att mailet sedan kommer från en anställd på Byggmax och sidhänvisningen går till samma företags renoveringsminibloggsida för privatpersoner kastar jag lyckligt bakom axeln till förmån för sådant smicker.
Jag, eller snarare våra byggprojekt, finns därför numer på http://www.byggla.se/
Ska se om jag hinner ta lite bilder också i mitt hektiska liv. Men säg, har det någonsinn varit ledsamt att leva när det finns så mycket att upptäcka?!
Här är de nu pågående projekten i vårt hus:
http://www.byggla.se/Projekt/Kallarhall/?category=141
och
http://www.byggla.se/Projekt/Barnrum-till-tre/?category=141
Varför vi (*harkel* jag) kör två renoveringar parallellt? För att jag slagit vad med min kollega på jobbet om vem som först ska få ordning nog på sitt hus för att kunna ha inflyttningsfest... :D
25 oktober 2012
Vad ska du göra åt det?
Vi har börjat renovera hemma. Egentligen slutade vi aldrig renovera, vi tog mest en paus i det hela. Att ha hus innebär alltid att det finns något man måste göra eller behöver förbättra. Det tar liksom aldrig slut.
När vi renoverar mer aktivt tenderar resten att huset att förfalla. Golvet blir liksom alltmer igengrott, framsläpade möbler översköljs med prylar, saker och skräp. Ingen tar längre undan gamla tidningar från köksbordet eller skrubbar av diskbänken mer än på mitten. Och ungarnas rum ska jag inte ens börja med att beskriva men om ni kan föreställa er små papperslappar blandade med diverse små, oidentifierbara leksaker, kläder i drivor, böcker på golvet och en och annan pryl som inte alls hör hemma i ett barnrum och under allt detta, om man någon gång får för sig att rensa på några kvadratdecimetrar, så hittar man ett lagom lager sand och grus.
Egentligen vet jag ju roten till allt detta. Det är klart det blir mer bråte hemma när man river ur ett rum och inte har samma tid till att putsa och feja hemma. Men det är inte det som felar. Inte heller är det barnens totala oförmåga att lägga minsta lilla sak där den ska vara eller låta bli att bara släppa allt de har för händerna rakt ner på golvet. Det faktum att de suckar förebrående varje gång jag ber dem plocka upp saken skulle också vara lätt att skylla på. Ett beteende månne sprunget ur curlande föräldrar som gör allt för sina barn.
Det är bara det att mina barn hålls ganska hårt. Åtminstone om du frågar mig. De får lägga in sina egna kläder, göra en arbetsuppgift dagligen för att få sin veckopeng, ställa sin talrik i diskmaskinen osv osv. Problemet är att det aldrig går per automatik oavsett hur många gånger jag påminner och ställer krav. Någonstans inbillar jag mig att barn liksom ska falla in i ett mönster där ställa upp skorna och hänga upp jackan ska bli lite av en självklarhet. En sommar kastade jag ut alla skor som inte stod på skostället så de fick gå och leta efter dem. Det hela slutade med att de började gå ute i strumplästen eller barfota, vilket resulterade i en massa gräsiga och blöta fotspår inomhus istället.
Ibland undrar jag om det är mig det är fel på. Kanske är jag en sådan där pedantmorsa som jag aldrig ville bli. Jag skulle ju växa upp och låta mina barn ha sin egen ordning på sina rum. För man kan alltid stänga dörren!
Det är därför vi renoverar nu. För att barnen ska ha varsinn dörr att stänga om sig och för att sakerna på andra sidan dörren ska vara deras och inte "någon annans". Den som delar rum kan nämligen alltid skylla ifrån sig på sina syskon när det kommer till städ och ordning.
Detsamma gäller min man. Han tycker sällan att vi behöver mer ordning hemma när jag sitter och beklagar mig i soffan. Om hur vi borde skapa tydliga regler, gemensamt lära barnen att hålla ordning. Han brukar skratta lite roat och säga något i stil med "Gör det du, det blir nog bra!".
Ända tills nu. När vi renoverar och hela huset urartar. Långsamt, långsamt börjar makens blickar gå medan han gör grymtande läten. Det fortgår en stund tills han, mitt på vardagsrumsgolvet, utbrister "Det finns inte en fri fläck i hela huset! Det är saker ÖVERALLT!"
Egentligen borde jag bli glad. För det är ju dit jag har velat komma. Men frågan är om insikten i att vårt hem ser ut som en soptipp verkligen kommer innebära att både maken och barnen gör kopplingen att man behöver plocka undan också. Och att alla de gånger hemmet inte sett ut som en soptipp beror på att någon annan plockat undan. Jag tror inte det.
Eller som samtalspartnern på vår träff idag sa: "Jag har en tanke. Ni kanske känner varandra väldigt bra redan för ni fyller liksom i åt varandra när ni pratar. Så kanske ni inte behöver hjälp med att lära känna varandra utan att lära känna er själva."
Xxx
När vi renoverar mer aktivt tenderar resten att huset att förfalla. Golvet blir liksom alltmer igengrott, framsläpade möbler översköljs med prylar, saker och skräp. Ingen tar längre undan gamla tidningar från köksbordet eller skrubbar av diskbänken mer än på mitten. Och ungarnas rum ska jag inte ens börja med att beskriva men om ni kan föreställa er små papperslappar blandade med diverse små, oidentifierbara leksaker, kläder i drivor, böcker på golvet och en och annan pryl som inte alls hör hemma i ett barnrum och under allt detta, om man någon gång får för sig att rensa på några kvadratdecimetrar, så hittar man ett lagom lager sand och grus.
Egentligen vet jag ju roten till allt detta. Det är klart det blir mer bråte hemma när man river ur ett rum och inte har samma tid till att putsa och feja hemma. Men det är inte det som felar. Inte heller är det barnens totala oförmåga att lägga minsta lilla sak där den ska vara eller låta bli att bara släppa allt de har för händerna rakt ner på golvet. Det faktum att de suckar förebrående varje gång jag ber dem plocka upp saken skulle också vara lätt att skylla på. Ett beteende månne sprunget ur curlande föräldrar som gör allt för sina barn.
Det är bara det att mina barn hålls ganska hårt. Åtminstone om du frågar mig. De får lägga in sina egna kläder, göra en arbetsuppgift dagligen för att få sin veckopeng, ställa sin talrik i diskmaskinen osv osv. Problemet är att det aldrig går per automatik oavsett hur många gånger jag påminner och ställer krav. Någonstans inbillar jag mig att barn liksom ska falla in i ett mönster där ställa upp skorna och hänga upp jackan ska bli lite av en självklarhet. En sommar kastade jag ut alla skor som inte stod på skostället så de fick gå och leta efter dem. Det hela slutade med att de började gå ute i strumplästen eller barfota, vilket resulterade i en massa gräsiga och blöta fotspår inomhus istället.
Det är därför vi renoverar nu. För att barnen ska ha varsinn dörr att stänga om sig och för att sakerna på andra sidan dörren ska vara deras och inte "någon annans". Den som delar rum kan nämligen alltid skylla ifrån sig på sina syskon när det kommer till städ och ordning.
Detsamma gäller min man. Han tycker sällan att vi behöver mer ordning hemma när jag sitter och beklagar mig i soffan. Om hur vi borde skapa tydliga regler, gemensamt lära barnen att hålla ordning. Han brukar skratta lite roat och säga något i stil med "Gör det du, det blir nog bra!".
Ända tills nu. När vi renoverar och hela huset urartar. Långsamt, långsamt börjar makens blickar gå medan han gör grymtande läten. Det fortgår en stund tills han, mitt på vardagsrumsgolvet, utbrister "Det finns inte en fri fläck i hela huset! Det är saker ÖVERALLT!"
Egentligen borde jag bli glad. För det är ju dit jag har velat komma. Men frågan är om insikten i att vårt hem ser ut som en soptipp verkligen kommer innebära att både maken och barnen gör kopplingen att man behöver plocka undan också. Och att alla de gånger hemmet inte sett ut som en soptipp beror på att någon annan plockat undan. Jag tror inte det.
Eller som samtalspartnern på vår träff idag sa: "Jag har en tanke. Ni kanske känner varandra väldigt bra redan för ni fyller liksom i åt varandra när ni pratar. Så kanske ni inte behöver hjälp med att lära känna varandra utan att lära känna er själva."
Xxx
24 oktober 2012
En utredning värd namnet
Inför vecka 43 inbjuder man alla neurobloggar att skriva inlägg på temat "Utredning". Här är mitt bidrag.
Som det är idag görs en utredning för neurpsykiatriska funktionshinder med hjälp av frågeformulär där både den som utreds och närstående till den som utreds ska fylla i vilka påståenden som passar in och inte samt hur påståendena har sett ut under tid.
Man vill veta att personens svårigheter överensstämmer med sjukdomsbeskrivningen för exempelvis ADHD och man vill veta att svårigheterna inte är nya utan har funnits under en längre tid. Ofta kan en person inte utredas för ADHD förrän personen åtminstone har nått förekoleålder. Detta trots att man även påstår att ADHD till viss del är genetisk. Med den genteknik som finns idag känns det för en lekman som att det borde gå att genetiskt screena för ADHD när misstanke uppstår.
Man har också i vissa studier kunnat urskilja vissa särdrag i hjärnans anatomi och fysiologi för personer med ADHD. Också där känns tanken att designa en mer medicinsk diagnosmetod som komplement till frågeformulären som inte alltför långt borta. Men varken genetiska test eller scanning av hjärnan görs vid diagnostisering av ADHD.
C.Gillberg menar i sin bok "Ett barn i varje klass" att studier till och med visar på att barn som diagnostiserats med ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan ha uppvisat vissa särdrag i sitt beteende redan under sitt första levnadsår. De beskrivningar om beteenden som han menar att vetenskapen kan beskriva är något jag kan känna igen från diskussioner med andra föräldrar i nätforum. Nätforum-diskussioner är naturligtvis inte vetenskapliga däremot får C.Gillbergs utlåtande om forskningsläget en viss trovärdighet när det är något man känner igen från verkligheten.
Ytterligare ett problem med utredningarna idag tycker jag är att de är problembaserade. Där finns det olika uppfattningar om hur man ska tolka neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD. Ska man tolka ADHD som ett problem eller ett sätt att vara. Psykologen B. Heljskov Elvén menar att om personen inte har ett problem, dvs om omgivningen har lyckats hantera problemet, så har personen inte en diagnos.
Med ett sådant resonemang så måste personer med neuropsykiatriska funktionshinder diagnostiseras varje gång en ny personal kommer in i bilden, så snart personen byter arbete eller om arbetet som personen har byter karaktär.
Jag tycker det är ett snävt sätt av Heljskov att beskriva neurospykiatri. Från ett medicinskt perspektiv kan en diagnos finnas där även om problem i vardagen inte finns. För mig har min diagnos ibland inte inneburit någon skillnad alls medan den ibland har ställt till stora problem och ibland har hjälpt mig och varit en framgångsfaktor. Ska jag då inte ha en diagnos? Eller ska jag bara tilldelas en diagnos de dagar mitt funktionshinder är extra jobbigt?
Från marknadssidan har man sedan länge lyft fram ADHD-lika beteenden som något behövligt och till och med önskvärt. Inte som ensam faktor men som ett komplement till andra beteenden och egenskaper. Man säger inte rakt ut att just personer med diagnos ADHD är önskvärda utan man beskriver bara vissa typer av beteenden och egenskaper och nämner inte ens ordet ADHD eller neuropsykiatri. Däremot anser man att kreativitet, förmågan att starta projekt och att "thinking outside the box" är tillgångar i en projektgrupp, styrelse eller på en arbetsplats.
Det är sannerligen en konst att se det positiva i olika företeelser. Och som förälder till kreativa och energirika barn sätts den konsten på prov dagligen. Men tänk, bara tänk, hur mycket kraft och skaparglädje vi skulle kunna ta tillvara på om barn inte ständigt var tvungna att inrättas efter speciella mönster om hur de ska bete sig och inte. Om vi istället kunde titta på att hitta lösningar på företeelser som borttappade nycklar, nerskitade kläder och aggressivt motstånd mot att inte få göra vad man vill. Vi kan numer använda kodlås istället för nyckar. Vi kan strunta i modekläder till barnet som behöver testa naturen i närkamp och istället nyttja allt begagnat som finns och vi kan försöka hitta vägar att rikta om aggressiviteten till den vilja och livskraft det faktiskt innebär att kunna säga ordet "NEJ!". Hur många kvinnor finns det inte som i vuxen ålder använder mantrat "Jag kan ju inte säga nej"?
Är det inte egentligen en fantastiskt egenskap att kunna stå upp för sina egna önskemål?
Om min egen utredning och väg till diagnos har jag skrivit om tidigare i En sluten cirkel Jag hade turen att träffa en utredare som kunde se utan för lådan. Inte för att jag svarade fel på några frågor direkt men för att han kunde se mig som person och hjälpa mig för var jag befann mig, inte enbart för vilken diagnos jag hade eller inte.
Var jag befann mig då, när jag påbörjade min utredning och väg till diagnos, var en plats jag inte önskar någon. Det var en plats av återkommande ångestattacker, overklighetskänsla och en undran om jag höll på att bli galen på riktigt. Min hjärna och min kropp spelade mig spratt som att ha känslan av att stå två decimeter ovanför marken, som att väggar och tak höll på att rämna emot mig. Och jag tackar till denna dag Ola Lundins lilla annons på Gula sidorna i telefonkatalogen och som fick mig att ringa det där samtalet. Samtalet som ändrade mitt liv till det bättre.
Xxx
Som det är idag görs en utredning för neurpsykiatriska funktionshinder med hjälp av frågeformulär där både den som utreds och närstående till den som utreds ska fylla i vilka påståenden som passar in och inte samt hur påståendena har sett ut under tid.
Man vill veta att personens svårigheter överensstämmer med sjukdomsbeskrivningen för exempelvis ADHD och man vill veta att svårigheterna inte är nya utan har funnits under en längre tid. Ofta kan en person inte utredas för ADHD förrän personen åtminstone har nått förekoleålder. Detta trots att man även påstår att ADHD till viss del är genetisk. Med den genteknik som finns idag känns det för en lekman som att det borde gå att genetiskt screena för ADHD när misstanke uppstår.
Man har också i vissa studier kunnat urskilja vissa särdrag i hjärnans anatomi och fysiologi för personer med ADHD. Också där känns tanken att designa en mer medicinsk diagnosmetod som komplement till frågeformulären som inte alltför långt borta. Men varken genetiska test eller scanning av hjärnan görs vid diagnostisering av ADHD.
C.Gillberg menar i sin bok "Ett barn i varje klass" att studier till och med visar på att barn som diagnostiserats med ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan ha uppvisat vissa särdrag i sitt beteende redan under sitt första levnadsår. De beskrivningar om beteenden som han menar att vetenskapen kan beskriva är något jag kan känna igen från diskussioner med andra föräldrar i nätforum. Nätforum-diskussioner är naturligtvis inte vetenskapliga däremot får C.Gillbergs utlåtande om forskningsläget en viss trovärdighet när det är något man känner igen från verkligheten.
Ytterligare ett problem med utredningarna idag tycker jag är att de är problembaserade. Där finns det olika uppfattningar om hur man ska tolka neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD. Ska man tolka ADHD som ett problem eller ett sätt att vara. Psykologen B. Heljskov Elvén menar att om personen inte har ett problem, dvs om omgivningen har lyckats hantera problemet, så har personen inte en diagnos.
Med ett sådant resonemang så måste personer med neuropsykiatriska funktionshinder diagnostiseras varje gång en ny personal kommer in i bilden, så snart personen byter arbete eller om arbetet som personen har byter karaktär.
Jag tycker det är ett snävt sätt av Heljskov att beskriva neurospykiatri. Från ett medicinskt perspektiv kan en diagnos finnas där även om problem i vardagen inte finns. För mig har min diagnos ibland inte inneburit någon skillnad alls medan den ibland har ställt till stora problem och ibland har hjälpt mig och varit en framgångsfaktor. Ska jag då inte ha en diagnos? Eller ska jag bara tilldelas en diagnos de dagar mitt funktionshinder är extra jobbigt?
Från marknadssidan har man sedan länge lyft fram ADHD-lika beteenden som något behövligt och till och med önskvärt. Inte som ensam faktor men som ett komplement till andra beteenden och egenskaper. Man säger inte rakt ut att just personer med diagnos ADHD är önskvärda utan man beskriver bara vissa typer av beteenden och egenskaper och nämner inte ens ordet ADHD eller neuropsykiatri. Däremot anser man att kreativitet, förmågan att starta projekt och att "thinking outside the box" är tillgångar i en projektgrupp, styrelse eller på en arbetsplats.
"Det behövs projektstartare men den som startar projektet behöver nödvändigtvis inte vara den som avslutar det".Den meningen gör problemet "kan inte avsluta påbörjade uppgifter" som något positivt istället för, som i frågeformuläret inför en npf-utredning, något negativt.
Det är sannerligen en konst att se det positiva i olika företeelser. Och som förälder till kreativa och energirika barn sätts den konsten på prov dagligen. Men tänk, bara tänk, hur mycket kraft och skaparglädje vi skulle kunna ta tillvara på om barn inte ständigt var tvungna att inrättas efter speciella mönster om hur de ska bete sig och inte. Om vi istället kunde titta på att hitta lösningar på företeelser som borttappade nycklar, nerskitade kläder och aggressivt motstånd mot att inte få göra vad man vill. Vi kan numer använda kodlås istället för nyckar. Vi kan strunta i modekläder till barnet som behöver testa naturen i närkamp och istället nyttja allt begagnat som finns och vi kan försöka hitta vägar att rikta om aggressiviteten till den vilja och livskraft det faktiskt innebär att kunna säga ordet "NEJ!". Hur många kvinnor finns det inte som i vuxen ålder använder mantrat "Jag kan ju inte säga nej"?
Är det inte egentligen en fantastiskt egenskap att kunna stå upp för sina egna önskemål?
Om min egen utredning och väg till diagnos har jag skrivit om tidigare i En sluten cirkel Jag hade turen att träffa en utredare som kunde se utan för lådan. Inte för att jag svarade fel på några frågor direkt men för att han kunde se mig som person och hjälpa mig för var jag befann mig, inte enbart för vilken diagnos jag hade eller inte.
Var jag befann mig då, när jag påbörjade min utredning och väg till diagnos, var en plats jag inte önskar någon. Det var en plats av återkommande ångestattacker, overklighetskänsla och en undran om jag höll på att bli galen på riktigt. Min hjärna och min kropp spelade mig spratt som att ha känslan av att stå två decimeter ovanför marken, som att väggar och tak höll på att rämna emot mig. Och jag tackar till denna dag Ola Lundins lilla annons på Gula sidorna i telefonkatalogen och som fick mig att ringa det där samtalet. Samtalet som ändrade mitt liv till det bättre.
Xxx
21 oktober 2012
Nordiska Amningsveckan -Söndag!
Sista dagen i årets nordiska amningsvecka. För mig går de sista månaderna av 2012 i amningens tecken, precis som de gjorde 2011 då jag gick min högskoleutbildning "Amning och bröstmjölk". Detta år är det mer spridda skurar med inventering av amningssverige inför bidragsansökan, möten med lokalgruppen, styrelsen och nu sist nationella amningskommitten samt ett seminarium om mastit som väntar i december.
Och jag har, mina snart modiga 40 år till trots, gett mig på twitter. Ett tacksamt forum när man vill få säga saker som berör en på ett snabbt och frekvent sätt. På twitter jag har till en början tillåtit mig att hojta ut amningsinformation som jag vill prata om. Lite mer än bara brist på mjölk, syskonamning och amning under natten eller viktkurvor.
Amning är ett sådant otroligt fascinerande ämne. Det innehåller medicin, psykologi, kultur, genus, dentologi, arkeologi... amning passar i nästan allt. Vad man än intresserar sig för så går det att kombinera med amning. Är inte det fantastiskt?!
Ja, jag glömde ju ett event som jag varit på; Kursledarutbildningen för de förberedande amningskurserna för blivande föräldrar. På samma utbildning fick jag förmånen att stifta bekantskap med fem kvinnor tillika doulor från Födelsehuset i Göteborg.
Utbildningen var intensiv med få stunder till fria samtal så det blev riktiga guldkorn att, med en kaffekopp i hand, få lyssna när dessa kvinnor berättade som sina länder, sin kultur och synen på amning där.
Om hur en somalisk nyförlöst kvinna är drottning de tre första månaderna. Först när barnet är tre, fyra månader kan hon börja göra lite saker hemmavid, säger S och visar genom att vifta lite med ena handen medan hon ler stort och varmt. N ger upp en avundsjuk blick och berättar att i hennes Iran får kvinnan bara sex veckors frist med hjälp att handla, passning av barn mm innan hon får börja ta ansvaret igen.
Ja, säger S medan hon skrattar hjärtligt, när jag kom till Sverige sa de till mig att pappan kunde vara hemma tio dagar och sen skulle han börja jobba igen. Det går ju inte! Hon skakar roat på huvudet.
Senare på kvällen sitter vi med hjälpmammeprovets fem muntliga frågor och jag inser hur mycket min svenska amningskultur skiljer sig åt från deras.
På en fråga ska man rådge en mamma vars barn släpper bröstet och skriker. Vilka råd ger du mamman?
S håller händerna som om hon hade ett spädbarn i famnen och ger babyn lugnande massage. "Babyn kanske har ont i magen, de kan få det och då behöver de värme" säger hon och rör händerna lugnt, tryggt och mjukt kring sitt föreställda barn. Genom små, nästan osynliga rörelser hos S ser jag hur barnet får ändra ställning lite, erbjuds bröstet igen, hålls hud mot hud, kanske med sjalen som en avskärmande lösning. N´s baby erbjuds bröstet direkt igen och om barnet inte vill så kan pappa ta barnet tycker N. "Han kan behöva lära känna babyn han med!", säger hon och skrattar gott och hjärtligt medan hon nästan tittar efter pappan och barnet som går runt i rummet. Hon känns trygg i sin mammaroll. Som att hon instinktivt vet vad hon ska göra och inte känner det minsta oro trots att barnet skriker.
Och jag tänker att den glädje och den trygghet som dessa kvinnor, med sin respektive kultur i ryggen, ger bara måste vara något som deras spädbarn känner av.
De har krig, våld, förtryck i sina länder och ändå har de lyckats bevara glädjen, respekten och ömheten inför det nya livet som varje nyfött barn innebär. De bär och när men utan att tappa bort sig själva. Istället är de själva något de bjuder in barnet till.
Och jag har, mina snart modiga 40 år till trots, gett mig på twitter. Ett tacksamt forum när man vill få säga saker som berör en på ett snabbt och frekvent sätt. På twitter jag har till en början tillåtit mig att hojta ut amningsinformation som jag vill prata om. Lite mer än bara brist på mjölk, syskonamning och amning under natten eller viktkurvor.
Amning är ett sådant otroligt fascinerande ämne. Det innehåller medicin, psykologi, kultur, genus, dentologi, arkeologi... amning passar i nästan allt. Vad man än intresserar sig för så går det att kombinera med amning. Är inte det fantastiskt?!
Ja, jag glömde ju ett event som jag varit på; Kursledarutbildningen för de förberedande amningskurserna för blivande föräldrar. På samma utbildning fick jag förmånen att stifta bekantskap med fem kvinnor tillika doulor från Födelsehuset i Göteborg.
Ja, säger S medan hon skrattar hjärtligt, när jag kom till Sverige sa de till mig att pappan kunde vara hemma tio dagar och sen skulle han börja jobba igen. Det går ju inte! Hon skakar roat på huvudet.
Senare på kvällen sitter vi med hjälpmammeprovets fem muntliga frågor och jag inser hur mycket min svenska amningskultur skiljer sig åt från deras.
På en fråga ska man rådge en mamma vars barn släpper bröstet och skriker. Vilka råd ger du mamman?
S håller händerna som om hon hade ett spädbarn i famnen och ger babyn lugnande massage. "Babyn kanske har ont i magen, de kan få det och då behöver de värme" säger hon och rör händerna lugnt, tryggt och mjukt kring sitt föreställda barn. Genom små, nästan osynliga rörelser hos S ser jag hur barnet får ändra ställning lite, erbjuds bröstet igen, hålls hud mot hud, kanske med sjalen som en avskärmande lösning. N´s baby erbjuds bröstet direkt igen och om barnet inte vill så kan pappa ta barnet tycker N. "Han kan behöva lära känna babyn han med!", säger hon och skrattar gott och hjärtligt medan hon nästan tittar efter pappan och barnet som går runt i rummet. Hon känns trygg i sin mammaroll. Som att hon instinktivt vet vad hon ska göra och inte känner det minsta oro trots att barnet skriker.
Och jag tänker att den glädje och den trygghet som dessa kvinnor, med sin respektive kultur i ryggen, ger bara måste vara något som deras spädbarn känner av.
De har krig, våld, förtryck i sina länder och ändå har de lyckats bevara glädjen, respekten och ömheten inför det nya livet som varje nyfött barn innebär. De bär och när men utan att tappa bort sig själva. Istället är de själva något de bjuder in barnet till.
Det går nog inte med ord att förmedla det jag upplevde i samtalen. Det är inte heller meningen att försöka påskina deras föräldraskap som en utopi. Däremot inser jag att jag har mycket att lära från dessa fantastiska kvinnor om inställningen till föräldraskapet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)