Ett ADHD-barn...

Ett barn...
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som blir slaget lär sig slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som ständigt får uppleva skam lär sig känna skuld

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att älska

/Dorothy Law Holte


Det är ensamt att ha ADHD. Och det är ännu mer ensamt att vara två föräldrar med ADHD och ett gäng barn, vilket gör sannolikheten för att man är två föräldrar med ett gäng barn varav ett par av dem har ADHD är stor. Det är ensamt för det finns ingen att prata med om det och det finns ingen omkring en som kan dela ens erfarenheter.
Det är ensamt att ha ADHD för folk omkring en tänker inte som man själv gör, de uppfattar inte saker och ting som jag gör och de gör inte heller saker så som jag gör dem. Och det är ensamt för att jag vet att jag har ADHD, en funktionsnedsättning, ett handikapp. För att jag vet att jag inte är lika mycket värd som dem jag umgås med, för att de alltid är bättre än vad jag är.
Därför måste jag hela tiden prestera. Visa min omvärld att jag inte är dum och korkad. Visa dem att jag minsann kan lika bra som dem, ja kanske bättre.

Jag är ensam med mina tankar för det går ingenstans att förklara dem så någon annan förstår. Hur det känns att hela tiden veta, hela tiden passa sig för att inte göra fel, inte sticka ut. Att aldrig få glömma att ta sin medicin för då kanske man råkar bli sig själv. Sådär jobbig och på och energisk. Då, när jag säger alla de där sakerna jag sedan ångrar. Som en baksmälla dagen efter när fyllans minnen börjar göra sig påminda.

Precis som andra föräldrar ser jag likheter av mig själv hos mina barn. De tycker om att pyssla, att lära sig saker och att måna om andra. De fastnar vid TV:n som hypnotiserade, kan inte hålla ordning och får utbrott och skriker när saker och ting kommer dem för nära.
Jag känner mig ensam som förälder när jag förstår mina barns sämsta sidor. När jag skriker tillbaka ur samma stress och tunnelseende som de och över frustrationen över att allt bara skiter sig och går fel hur väl man än vill. Ensam när jag förstår hur de känner och känner med dem och direkt lugnet åter har lagt sig försöker hitta lösningar och system för att undvika det som just hände.

Mina barn har ingen diagnos. Jag har försökt ett par gånger men de får ingen. Förmodligen på grund av mig, för jag drar mig inte att säga det som är rätt och riktigt. För jag förstår inte alltid sociala regler och jag tror att den som jobbar inom psykiatrin borde förstå att jag inte menar något illa när jag beter mig som en person med Asperger. Jag kan tycka att personer med Asperger kan vara ganska jobbiga och dryga att umgås med så jag brukar försöka lägga band på det jag tror kan vara lite Aspiet hos mig själv. Utom där, där jag ska förklara hur vår familj fungerar. För i mina ögon fungerar det ju. Mina barn är som mig, de tänker som mig och gör som mig men de gör ändå inte som man ska. För de liknar ju mig, den där som inte gör som andra gör. Så då måste något vara fel tänker jag och jag vill ha hjälp för jag vet inte hur man gör med barn som inte är som de ska.
Jag blir avvisad som en dålig förälder. En som borde se till sina barns bästa och ta hand om dem bättre. Visa mer kärlek och inte klaga så mycket. För jag ser ju så kompetent ut att jag borde förstå. "För hon kan om hon bara vill och då kan allt bara bli bättre."
Men, säger jag. Det är ju just det som är fel! Jag VILL ju men jag KAN INTE! Jag kan inte bringa ordning bland mina barn, jag kan inte få dem att städa. Jag kan inte ens få dem att sluta äta på sina lekrum så jag slipper plocka ruttna frukter och mögliga smörgåsar ur rummen. För alla barn vägrar städa ibland men mina barns rum ser ut som en soptipp.

Jag har vänner vars barn med tiden har fått diagnos ADHD. För lika barn leker bäst sägs det ju och mina barn leker väldigt bra med dessa barn.
Och ingenstans kan jag nå den där samhörigheten föräldrar mellan när man vet vad man pratar om. För de vet inte vad jag pratar om och det gör ont i mitt inre när jag hör dem prata om sina barn. Pratet om vad som gör att deras barn har ADHD. Det gör ont när vänner pratar om hur dålig och hemsk man är och jag lider med deras barn för att de kommer få samma tankar som jag. Om hur personer med ADHD är dåliga och handikappade.

Personer med ADHD är känsliga för stress och jag läste i en undersökning hur svåra händelser tidigt i livet ökar risken för ADHD. Och jag läste hur barn med ADHD inte tycks lika känsliga för dåliga familjeförhållanden som barn utan ADHD.
Som om fostret i livmodern känner av en karg och hård värld därute och utvecklar en känslighet och ett motstånd på samma gång. Tänk om ADHD är ett sätt att hantera en omgivning som är hårdare än den borde och ger människan ett extra skal med tentakler. Ett skal för att kunna stänga av och inte delta, ett skal för att inte skadas av det som pågår omkring. Och samtidigt tentakler för att kunna se och navigera där andra skulle gå rakt fram. En anpassning till världen som pågår, ett annorlunda sätt att vara.
Jag ser saker som andra inte ser och jag kan gå dit andra inte går. Jag ser inte ramar, regler eller murar. Jag ser inte klasskillnader, begränsningar eller måsten. Mitt handikapp, min blindhet, gör att jag sätter ihop saker som inte brukar sitta ihop. Det gör att jag kliver in och gör saker jag inte var satt att göra men ingen annan gjorde. Det gör att jag får saker att fungera på ett sätt andra skakar på huvudet åt. Ett fyrkantigt hjul som snurrar vill ingen ha hur fort det än kan snurra. Så jag fortsätter vandra en väg jag inte borde utan att ens veta varför eller vart den leder. Och jag fortsätter att hålla det jag tänker och tycker tyst för mig själv.
"Var dig själv" sa alla när jag var barn så jag är mig själv i en ensam värld där jag är min enda vän.
I övrigt är jag den ni vill att jag är för ingen vill ha mig som jag är och jag vill inte vara ensam.

Hopplöst!

Som rubriken antyder. Hopplöst är det att försöka hålla en stackars blogg vid liv när man drabbats av den värsta vabruari i mannaminne. Åtminstone i mitt föräldraminne. Och inte tar det stopp i februari heller, hela härligheten fortsätter hela mars och nu är vi i början av april.
Till råga på allt har även jag drabbats av sjukor (vilket typ aldrig händer annars eftersom jag, med tio år som småbarnsförälder, plockat på mig vartenda sjukdomsframkallande kryp som finns). Inte ens datorn har gått fri, vilket gör att man tvingas slåss om datortid med "på-väg-att-bli-frisk-men-ändå-hemma"-barn på en medelmåttig dator med viss avsaknad av tangenter (någon som vet hur sjutton de där små lär sig plocka bort så otroligt många tangenter så himlans fort?!).

Så det är läget här. Jag har haft alla möjliga tankar som jag nästan skrivit om. Innan snoriga näsor, skrikiga nätter och bortpillrade tangenter har kommit mellan. För att inte tala om alla slagsmål som blir när barn tvingas umgås på samma yta mer än tre dagar i sträck. Så nu ska jag väcka ett litet barn för Kåvepenin-medicinering. Den där fantastiska flytande sörjan som de satt fruktsmak på, vad det nu ska vara bra för när ungen vrider sitt lilla ansikte i avsmak och spottar och fräser så fort man kommer i närheten med det.

På återseende!

Dagens länktips

Handlar bla om amning och kommer från tidningen KomUt!

http://www.tidningenkomut.se/2012/03/mojligheter/

Resension av en debatt

Det är så märkligt, så märkligt. Jag kan inte låta bli att undra varför? Och hur har de egentligen tänkt?

Det handlar om flaskmatning och amning. Kvällsöppet har haft en debatt i ämnet där amningsfascisterna sitter uppradade på en läktare och flaskivrarna, tillika amningsmotståndarna, sitter på läktaren mittemot med programledaren på den minimala arenan mellan de båda grupperna. En arena precis lagom liten för att de ska komma nära varandra och ändå stor nog för att de inte ska kunna börja slåss.

Låt kampen börja!

Marit Olanders går på knock out i första ronden när hon med total ärlighet beklagar flaskmammans tragiska amningshistoria och ger henne fullt stöd i hur hon borde ha fått ett annat bemötande. Flaskmammans allvarliga och bistra debattansikte sjunker ihop till ett milt leende. Som plåster på såren landar Marits ord i flaskmammans upprörda känslor.
Och där slutar egentligen debatten fastän all tid kvarstår. Programledaren tar Dominika Peczynski till hjälp för att hetta upp debatten igen. Och Dominika gör vad hon kan för att hetsa motståndarna med ord som "krav", "hets" och "måste". Med utsträkta armar vädjar hon till gladiatorerna att stämma upp i hennes kamp för jämlikheten, för kvinnans rätt och för att få alla amningsstödjare att framstå som bittra härskare som bara vill nyblivna mammor ont. Men hennes ord faller platt och det är inte utan att min hals fylls av en klump när jag hör hennes vädjan: "Ersättning är lika bra som bröstmjölk, de är ju nästan lika, eller hur? Eller hur?"

Med huvudet på sned och ledsen blick tänker jag "Nej, Dominika. Ersättning är inte lika bra som bröstmjölk. Bröstmjölken innehåller så mycket mer, så många andra saker som inte går att tillverka på konstgjord väg."
Nu görs ersättningen så den passar små människobarn så bra som det bara går. Det är en fullgod ersättning när amningen inte fungerar. Ersättningen, Dominika, är ett hjälpmedel och ett livsnödvändigt sådant. Det finns inte på kartan att vi skulle göra oss av med den för hur skulle det se ut? Och vi har också valt att göra hjälpmedlet tillgängligt för alla. För det är inte innehållet det handlar om Dominika. Man ger inte ersättning till små späda barn för att den är lika bra som bröstmjölken. Man ger ersättning till små späda barn för att det var valet man var tvungen att ta.
För att vården svek och inte gav stöd, för att samhället inte ger förebilder nog, för att amningen inte fungerar, för att mamman inte finns där och för tusen andra orsaker som inte handlar om innehållet. Det handlar om att göra rätt val för sitt barn skull, inte för att barn är något man kan skaffa och fortsätta leva som förut. Och för att få chansen att göra ett val har man rätt till information.

Bröstmjölken är bättre ur näringssynpunkt. Och föräldraskap handlar om mer än amning.


Men så var det frågan om hur de hade tänkt. Ja, hur hade de tänkt egentligen? För det som förbryllar mig  är varför de som stödjer amning beskylls för att inte gå flaskmatningens ärenden. Information om amning ska tydligen automatiskt innebära information om hur man får bebisen att ta flaskan, vilken ersättning man ska välja och gärna också lite om hur bra det är när båda föräldrarna kan mata bebisen (som om det inte fanns nog med andra saker att göra när man nyss fått en liten bebis!).

Jag står mållös när frågan om varför vi inte berättar att bröstmjölk och modersmjölksersättning är likvärdiga kommer upp. Varför vi undanhåller information. Det är så befängt att man inte vet i vilken ände man ska börja. För i frågan ingår nämligen redan konceptet att ersättning ÄR lika bra som bröstmjölk, oavsett vad all forskning säger. Och med det sagt ombeds vi sedan anamma flaskfrågan.
Det är som att fråga hur feministerna har tänkt gå ut med frågan om männens rätt till lika städinsats i hemmen. Eller att be miljöaktivister att skriva en bok om hur industrin kan effektiviseras. Det är att börja i helt fel ände.
Modersmjölksersättning och flaskor ska finnas kvar som ett skyddsnät till de barn vars mamma, oavsett orsak, inte ammar. Inget annat.
Och amningen ska skyddas av den enkla orsaken att amning är något som behöver läras och vi i dagsläget saknar tillräckligt med förebilder och vardagsamning för att förstagångsmammor ska få en bra inblick i hur amning ser ut och därför riskerar vara extra mottagliga för dåliga råd. Dessutom innebär amnigsfrånvaron att de som förväntas stödja mamman i hennes amning inte heller vet hur amning fungerar. Och jag behöver inte ens skriva att vad mamman sen väljer är hennes ensak eftersom vi fortfarande lever i ett öppet och demokratiskt samhälle.

Katter och tvillingar

Nu var det länge sedan jag skrev något. Det har sin förklaring i mycket på jobbet, en sjuk katt och en hoper sjuka barn. Alltid är det nå´t som min man brukar säga men faktum är att allt det där tar en hiskelig massa tid. Som den där katten man sa ifrån om samma kväll som maken kom dragandes med honom. Den som sedan bodde in sig så till den milda grad att man fann sig själv sjuk av oro den dagen katten beslöt sig för att försvinna över en dag. Övertygade om att han lyckats smita ut skickades maken ut i skogen att leta och lyckan var sedan total när vi till slut hittade katten bakom några kartonger i förrådet. Så ni kan föreställa er hysterin nu när han, efter att ha blivit utekatt sedan några år tillbaka, försvunnit i två dagar och på den tredje kommer instapplandes och sjunker ihop på hallgolvet.
Djur har en tendens att bli akut jättesjuka på helger av någon underlig anledning. Ett faktum som brukar kommenteras som rätt besvärande av de flesta djurägare, framförallt beroende på kostnaderna det innebär. Så där stod jag en fredag och konstaterade att åtminstone en sak blev rätt i mitt liv för som veterinär är det såklart en fördel om djuret blir sjuk till helgen, eftersom det är då man är ledig och man sällan debiterar sig själv för utfört arbete. Om djuret nu måste bli sjuk vill säga.

Så det blev ilfart in till jobbet för provtagningar, behandling och fortsatt dygnetrunt-vård hemma. För det är där fördelarna med att vara veterinär slutar. Där andra kan konstatera att kostnaden är ett faktum får en annan inse att det bara är att bita ihop och ta både sköterskans, veterinärens och sitt eget jobb på samma axlar och köra om man ska fortsätta slippa de större kostnaderna. Å andra sidan tror jag katten själv tyckte han hade det bättre hemma i fotöljen än i en kall stålbur på ett djursjukhus.
Det blir lite underligt att vara både djurägare och behandlande veterinär. För vem ska man prata med om allt man känner och tänker? Varken en veterinär eller en annan kattägare är väl knappast intresserade av att höra om hur man lyckats byta droppslang utan att missen vaknade eller några invecklade redogörelser för hur man lagt upp rehabiliteringen så den passar just denna katt.

Det är lite som att vara tvillingförälder. Det finns en massa saker som passar in när det gäller att ha ett barn och en massa saker som passar in när det gäller att ha två barn. Men en del saker passar bara in när det gäller att ha just tvillingar. Det går liksom inte riktigt att förklara vad eller hur men man har ett otroligt behov att få dryfta med andra. Som när enäggstjejerna ryker ihop så tussarna flyger och man försöker gå mellan och plötsligt befinner sig i något slags twilight zone där man tvingas välja sida för att behålla sin trovärdighet och till slut tvingas inse att de båda tillsammans har fintat ut en helt för att vinna poäng. Kvar står man och förstår ingenting men de verkar hur sams som helst. Ända tills nästa dust kommer.
Samma utanförskap kände jag den där dagen på öppna förskolan när ämnet sömn kom upp och en stackars förstagångsmamma med ett barn beklagade sig över hur hon endast sovit fyra timmar i sträck. Mitt kontrande med hur TVÅ barn väcker en dubbelt så många gånger gav mig inte riktigt den sympatin jag hade hoppats på utan snarare en blick mörkare än en vinternatt i norrland innan snön fallit. Hur häftigt och coolt det än må vara att få två barn på en gång så utgör man tydligen också något slags hot mot den allmänna gnälligheten över att ha barn. Samtidigt som jag tror att enlingföräldrar har svårt att känna igen sig i föräldraskapet med två jämngamla barn.

Någonstans kanske föräldrar till pseudotvillingar kan känna igen sig. Åtminstone när det gäller arbetsmängden det kräver att ha två barn med mycket behov och mängder av blöjbyten. Så tänkte även jag med mina nästan pseudotrillingar. Samtidigt var det något som inte riktigt var likadant med de tre som med de två. De tre var massor av jobb, ett ständigt passande och dygnetrunt-jour. Det var rutiner, dubbla skötväskor och massor av kladd, det var att ständigt aldrig hinna, att jämt vara trött och att aldrig kunna läsa en bok för barnen mer än 6½ minut.
Men de två jämngamla hade något som den tredje i klanen aldrig delade. Det var de två som på en osynlig signal övergick från att springa bredvid varandra till att springa åt två olika håll när jag försökte få tag på dem, det var de två som kunde börja slåss av anledningar jag än idag aldrig kunde förstå. Tvillingarna var de som kunde sova medan den andra gallskrek och samtidigt vakna när oljeflaskan från blöjbytet ramlade i golvet, tvillingarna som aldrig gjorde en min när andra barn lekte med deras leksaker, det var de som med endast blickutbyten kunde organisera ett avancerat socialt umgänge i lek med andra tvillingpar medan trean alltid hopplöst sprang tre steg efter.

Och på samma avstånd finns jag, tre steg efter. De där två, som jag burit, ammat, lekt med, matat, bytt blöjor på, upptäckt världen tillsammans med. Hur jag än gör och hur jag än kämpar kommer den alltid finnas där. Den där som konkurrerar ut den bästa mamman i världen; Tvillingen.
Det spelar ingen roll hur mycket ensamtid jag ger den ena eller andra. Eller hur mycket jag knutit an lite mer till ettan och pappan till tvåan för vad som än händer så kommer de alltid att ha knutit an lika mycket, och helt oberoende av oss föräldrar, till varandra. På ett helt självklart, oundvikligt och oigenomträngligt sätt. Små blickar, rörelser, andetag som jag aldrig kommer att förstå, rör sig mellan dem hela tiden. De är varandras trygghet, hatobjekt och avlastningszon på samma gång.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag kan bara konstatera att en är inte detsamma som två.

Ett annat tvillingpar...

Xxx