En avocadoplanta

Jag har en avocadoplanta som bara växer och växer. Först stod den på ett bord, tills den nästan slog i taket. Då blev den nerflyttad på golvet och där tänkte jag att den var säker. Men den bara fortsatte att växa och växa och snart var den uppe i taket igen. Då satte jag mig och googlade på avocados och insåg snart att något avocadoträd har jag alldeles för lågt i tak för att kunna ha. De blir nämligen 7-8 meter höga. På en annan sida läser jag vad jag skulle läst för länge sedan. De behöver toppas när de når kring metern. Min avocadoplanta var då över 1,5 meter. Det kändes hårt men till slut tog jag mod till mig och toppade den. Jag vet inte vad jag tänkte skulle hända men den sköt skott igen och fortsatte växa rakt upp. Så jag toppade den två gånger till med samma resultat.

Den här bilden är tagen för ca halvåret sedan.

Nu har den fått en ny, större, kruka och bokstavligen slagit i taket. Jag försökte ge bort den till Växtvaruhuset men de ville inte ha den när den var ogrenad. Min nästa plan är att låta maken sätta in ett fönster i trappen så den kan få ljus även om jag ställer den i källaren. Min man bara muttrade något om "klippa på mitten" när jag delgav honom mina planer. Men man kan ju inte ta död på något som har en sådan levnadskraft.

För rätt länge sedan läste jag detta blogginlägg:
http://hostlycka.blogspot.com/2011/03/om-matpyramiden.html

Det fick mig att åter fundera över vad som egentligen är naturligt för en människa att äta och hur den optimala kosten ser ut.
För mig som veterinär är det helt otroligt att vi människor överlever när man tänker på hur olika vi äter. En katt som man låter vara strikt vegetarian kommer att dö, ett marsvin som bara få pellets och hö likaså. En hund på ren köttkost kommer att bli sjuk och hur det gick för korna i England, som fick köttmjöl är sedan länge historia. Människan, däremot, överlever och lever gott på fruktdiet, vegankost, Atkinsmetoden. Kött, fisk eller vegatabilier som proteinkälla tycks fungera lika bra.

Människan är en art, som även återfinns över i princip hela jordklotet. Jag har svårt att komma på någon längre lista på djur, som lyckats bosätta sig jorden runt. Det skulle vara råttan och hunden möjligtvis.
Dessa fakta får mig att fundera över anpassningsförmågan hos människan. Den måste vara extraordinär. Att vi har kunnat invadera nya och åter nya habitat, slagit oss ner och lyckats överleva på vad som finns där. I Kina äter man ris, i Sydamerika majs och i Europa har vi våra sädesslag. Längs kusterna finns fisk och i inlandet blir köttet mer övervägande. Överallt dit vi kommer kan vi omforma våra kroppar till att leva på vad naturen bjuder.

På hund- och katt sidan är mat och foder stort. Ett flertal företag slåss om hundägarnas och veterinärernas gunst när det gäller att välja och rekommendera märken. Under många år har de propagerat för hur de testar, provar och analyserar för att deras foder ska bli fullkomliga.
Av detta följer även att man får gå på små trevliga kurser, som företagen anordnar, för att lära sig varför man ska välja just deras märke. På den senaste kursen slår det mig hur de plötsligt stoppat omega-3 i nästan alla hundfoder. Inte bara de vanliga, utan framförallt många av dem som är till för att underlätta botandet av sjukdomstillstånd. Hudproblem till exempel, något som är väldigt vanligt hos hundar.

En tiggande hund -fullt naturligt kanhända?!

Människan har ofta levt längs vattendrag. Vi har fiskat som en del av vår kost. Så omega-3 på humansidan är väl känt som något vi behöver få i oss för att må bra.
Hundar, däremot, ser jag sällan fiska. Även om det finns hundraser som mer än gärna kastar sig i vattnet, så är det långtifrån alla.

När jag sitter där i föreläsningssalen och försöker låta bli att påverkas av säljpratet samt få ihop det hur hundarna får tag på fisken så hör jag plötsligt min hundälskande pappas röst i bakhuvudet. Hans ältande om hur fel forskarna har haft, hur hunden har funnits vid vår sida bra mycket längre än vi först trott, och hur de är långt ifrån dagens vargar. Och plötsligt inser jag det självklara. Den naturliga kosten för en hund är det som är naturligt för människan. För hur har hunden annars fått tag på maten, om inte från avfallet deras husbonde lämnat efter sig.
Och just därefter hör jag försäljaren stolt berätta om hur de nu skiljt innehållet i kattmaten och hundmaten. Vari hundmaten innehåller omega-3 och kattmaten mer efterliknar innehållet hos en råtta.

Ibland är det nog lätt att traggla in sig i forskning och analyser. Det är kanske då man behöver lyfta blicken en smula och tänka mer fritt. Om hur saker och ting måste hänga ihop. Att hund och människa levt sida vid sida i massor av år och påverkat varandra. Kanske lärde vi hunden att adaptera och låta sig formas och hunden oss att jaga. Kanske den optimala kosten beror på vem man är och var man befinner sig på jordklotet. Kanske katter ska äta råttor och inte torra kulor och kanske avocadoplantor trivs på golvet i varma kök där både barn och vuxna kommer åt att vattna i krukan.

Uppföljning på amningshistorian

Här finns ett svar, i form av en artikel, på historien om paret som påstås ha misskött sitt barn till döds. En story som Aftonbladet tog upp och ffa i rubriken vinklade som om barnet dött efter att ha matats med bröstmjölk.

Jag kommenterar det inte vidare utan nöjer mig med att glädjas åt att det finns människor som vågar bjuda på sig själva och föra fram barnens talan.

Ett litet paket

Fick ett litet paket igår, appropå miljötänk och mer trevliga alternativ. Jag började använda hygienartiklar i tyg för miljöns skull. Numer är det även för att jag tycker de är ett bekvämare och skönare alternativ.

Visst är de söta?! Två trosskydd i tyg från mimpen

Voila!
Någon som inte får sommarkänslor av dessa?

Att amma en docka

http://www.aftonbladet.se/wendela/article12810776.ab

Jag undrar bara varför de behöver ett speciellt linne för att amma en docka. Mig veterligen ammas både nallar, bilar och dockor utan problem helt i frånvaro av sugljud och blommiga linnen.

Kanske det inte är redskapen, utan förebilderna, som saknas när leksaker ska ammas?

Jag är arg!

Jag hade tänkt skriva om något annat, men nu blir jag bara så less och så arg. I en artikel i SVD idag kan man läsa om upptäckten av en ny gen. En gen som påverkar hur mycket alkohol man dricker, eller snarare hur lite alkohol man dricker. För har man just den varianten av genen, som SVD refererar till så dricker man 5% mindre än övriga. Det framgår dock inte riktigt av rubriken.
Läser man bara ingressen är det dessutom lätt att få för sig att samma människor som har ovan nämda alkoholkonsumtion även har autism och/eller adhd.

Det är inte god netikett att ställa sig och skrika med versaler men nu ska jag göra det ändå:

JAG BLIR SÅ TRÖTT!!!!

Varför?! Varför får man alltid, alltid läsa om hur adhd är kopplad till en massa sjuka gener och fel i hjärnan? För det är så undertonerna är hela tiden. Att den som har adhd är sjuk, korkad, mindre fungerande, handikappad, sämre människa, okapabel, fel på, kan inte fungera, klarar inte, går inte, vill inte.
Det är en sjukdom, den ska medicineras, personen ska i möjligaste mån anpassas till samhället, även om vän av ordning ju förstår att den stackars adhd-människan långt ifrån kommer klara det. En slags välvillig tycka-synd-om sympati där man ser genom fingrarna tycks vara sättet man bäst bemöter dessa sämre bemedlade människorna.

Är det verkligen så illa? Är det så, att inte en enda människa med adhd klarar av att leva ett vanligt liv?! Kan ingen med dessa bokstäver stämplade i pannan klara sig utan massor av hjälp och stöd. Är de alla dömda till ett andrahands-liv där de kan stå i en skrubb och måla flätade korgar medan samhället utser en god man som tar hand om ekonomin så de inte kör den i botten?

Eftersom jag har ögon och öron lite extra öppna mot npf (neuropsykiatriska funktionshinder där bla adhd ingår) så träffar jag emellanåt på föräldrar med barn, som fått en adhd-diagnos. Och påfallande ofta hör jag dessa föräldrar beklaga sig och förklara för omgivningen hur olidliga deras barn var. Och hur bra det är nu, när de är medicinerade och lugna. Allt fungerar så mycket bättre för det som var hans/hennes gamla jag är nu borta och istället har man fått en unge som är som alla andras.
Den sista meningen säger inte föräldrarna, det är meningen jag tänker när de berättar om medicineringen. Nästan aldrig har jag hört föräldrarna berätta hur glada deras barn är över att medicinera, hur tacksamma de är över att äntligen kunna leva. Istället har även föräldrarna gått på denna myt om hur en lugn och samhällsanpassad invidid är en lycklig individ.
Mediciner kan visst hjälpa, det är sättet man väljer att se på individen jag vänder mig emot.

När jag ser ett barn med drag av adhd, där jag kan misstänka att barnet skulle kunna få en dylik diagnos. Då ser jag ett barn som lever och lever ut. Ett barn med en hjärna på högvarv och som med rätt mentorskap och guidning i livet skulle kunna uträtta underverk. Ett barn som inte klarar den långsamma värld alla andra har, som behöver snabba ryck och täta raster.

Det är inte min mening att påstå att livet med adhd är enkelt i det här samhället. Det är inte min mening att släta över den frustration och ibland till och med smått galenskap man känner i samvaro med dessa barn. Men det är min mening att ge en motvikt till alla negativa påståenden kring diagnosen.
Jag menar, tänk själv. Tänk, om allt du fick höra, var hur mindre fungerande du är, hur dålig du är, hur jobbig och hur mycket trubbel du hela tiden utsätter din omgivning för.
Det krävs en oerhört stark människa att klara av att stå emot så nedvärderande beskrivningar om sig själv. Att risken för en självuppfyllande profetia är uppenbar behövs inte många poäng i psykologi för att begripa. Och det gör än mer ont i mitt hjärta. För jag vet hur känsliga, mjuka och underbara dessa barn är. Hur hårda och utåtriktade de ser ut att vara på utsidan, lika ödmjuka och snälla är de på insidan. Så då kanske du kan förstå hur söndrande alla dessa så kallade fakta är.

Barnet på bilden har inget med texten att göra.
Bildkompositionen däremot har det.

Jag vill ha en ändring! Jag vill veta alla positiva egenskaper diagnosen ADHD kan ge! Jag vill ge alla barn och vuxna med diagnos en positiv självbild och styrka att våga ta för sig, stöta på motstånd, slicka sina sår och komma igen.

Att ha ADHD är att behöva kämpa mer för att uppnå vad som är självklart för många. Det är att kunna tänka utanför ramarna och presentera förslag och idéer ingen annan kunnat se.
Att ha ADHD är att behöva arbeta mycket med sig själv då mycket lite i samhället arbetar för en. Det är att vara kreativ, konstnärlig och emottaglig. Det är att kunna se vad andra inte kan se, att känna, reagera och sträva mot mål ingen annan törs. Det är att behöva resa sig oftare, slå sig hårdare och ändå ha viljan att kämpa vidare. Att aldrig ge upp om bara andra tillåter det att ske.

Vi behöver idésprutare, igångsättare och personer som kan engagera andra. Och de som sprutar idéer och engagerar behöver personer som tar vid och kan jobba långsiktigt och göra klart. Det är där alla normala, utan diagnos, behöver ta sitt ansvar. Att sluta klaga på det som inte blir gjort och istället se vad som faktiskt blev till.
Alla har sin plats i samhället och det är inte meningen att en ska klara allt. Vi behöver varandra, hur otroligt det än kan tyckas ibland.

Varken barnet eller traktorn på bilden har med
texten att göra. Möjligtvis kan man tänka att
hoppborgen i bakgrunden har det.