600 kronor för ett paket korv!

Det är kaos i livet. På arbetsplatsen som distriktsveterinär har vi plötsligt fått ett Salmonellautbrott att hantera samtidigt som vinterns sjukor inte ännu har gett med sig helt. Det tillsammans med ett par av de där livets tillhörande kriser, som aldrig kommer särskilt lägligt och gärna i klump, hos några av kollegorna, ett jobbigt veterinärfall, uppståndelsen i amningssverige och en sjuk katt hemma blir tillvaron känslomässigt nära ett limbo. Jag undrar stilla hur mycket starka känslor en människokropp klarar av.
Nu har ju inte jag bara ett jobb utan två. Ett faktum som gärna ställer till det när man ska svara på diverse enkäter och fylla i blanketter. Människor i dagens Sverige förutsätts arbeta men helst bara på ett jobb i taget. Jag vet inte om jag, med handen på hjärtat, förmår kalla vår nuvarande regering för "arbetsvänlig" eller "hålla arbetslinjen". Om jag kan kalla någon av våra regeringar för det låter jag helt vara osagt.

När jag växte upp var psyke och fysik två helt skilda företeelser. Jag är glad att kunskaper och tankar kan utvecklas vidare för just nu fryser jag så kroppen skakar. Med dubbla tröjor, långkalsonger och med värmen på max i bilen finns en kyla i min kropp som inte går att bli av med.
"Jag sitter här och tittar ut på byggarbetsplatsen utanför. Så tänker jag att tänk om en av de där grävskoporna bara skulle köra rakt igenom vår byggnad, här mitt på kontoret! Vet du, Ingrid, jag tror inte jag skulle reagera ens.", säger min kollega medan hon ser ut som om hon försöker förstå vad hennes tankar betyder.
Det är helt normalt att hamna i ett uppgivet tillstånd när tillvaron ställs på sin spets. Men hur många av oss vet hur man ska reagera när detta händer i sin egen tillvaro? Vad svarar man kollegan mitt i den där totala overklighetsupplevelsen? Och hur hanterar man själv det faktum att timmar och dagar flyter ihop i ett för man har nog att hålla reda på vad som är upp och ner så natt och dag får liksom vara just nu.

Storhandla är inte att tänka på. Korv och bröd får det bli till middag. I kassan på ICA Maxi dras drygt 600 kronor från mitt konto. Så mycket kostar ett paket korv när ens medvetande är på annat håll. Jag har ingen aning om vad jag senare packar ner i påsen men korv och bröd blir det i alla fall till middag.
Kommentarerna till videon "Du kan amma här" vittnar om hur offentlig amning upprör. Magdalena Ribbing jämför Nobelfester med uteserveringar i amningens tecken. Kan man inte amma offentligt på Nobelfesten gör man det inte heller på uteserveringen. Jag undrar hur vi då gör med sörplande människor, högt skrattande människor, personer som högljutt ropar efter någon de känner igen och som kommer gående längs gatan på dessa samma uteserveringar. För så gör man väl inte heller på Nobelfesten?
Magdalena Ribbing har uppenbarligen dels blandat äpplen och päron för på Nobelfesten finns ingen som beter sig naturligt. Så som man faktiskt gör i vanliga livet, som på en uteservering. Och dels har hon inga som helst kunskaper om amningens förutsättningar. Jag skulle säga att det är lika förfärligt att man ska behöva dricka kallt kaffe för kaffet hinner kallna när man går undan och ammar alla de gånger barnet kan vilja amma. Och så munhuggs jag lite med min självutnämnda extramamma, som jag vet starkt ogillar när kvinnor visar överkroppen (och då oavsett om de ammar eller inte). Saken med min extramamma är dock att hon skulle inte heller dra sig för att ge en karl med bar överkropp en åthutning. Samma lika i matsammanhang. Och kallt kaffe skulle hon aldrig acceptera. Mat är heligt. För henne handlar det nog mer om bordsskick för hon skulle aldrig komma på tanken att neka bebisen att få äta i lag med sin familj och vänner.

Sen har vi ett faktum till. Brösten är sexualiserade. Och det är den ena botten av hela problemet med offentlig amning. När sex och mat ska finnas i samma sammanhang gör man det privat. En bebis som äter från bröstet blir sonika en privat tillställning som inte ska visas för allmän beskådan. Möjligen går det bra om vi andra slipper förstå att det alls pågår.
Den andra botten är att så få vet vilka amningens förutsättningar är. De har så dålig koll på detta att de omedvetet totalt diskriminerar m(ammor). Det finns bebisar och perioder i bebisars liv då de vill amma lite undanskymda och utan omvärldens stress och det finns stunder då de finner nöje i att kunna se sig omkring medan de ammar. Det finns bebisar som gärna delar matstunden som de vuxna har och väljer att amma när de vuxna sätter sig till bords och det finns bebisar som struntar i vilket bara de får amma sisådär en 4-8 gånger i timmen just där och då.
Väljer man att inte alls följa bebisens amningsrytm riskerar man att hamna i konflikt med bebisen och amningsproblem kan uppstå. För en del kan dessa amningsproblem bli så stora att amningen förhindras. Så den m(amma) som vill amma, gör det valet, kommer alltså att diskrimineras i offentliga sammanhang om det inte ens får märkas att man ammar.

Under Amningshjälpens riksträff får jag ett kort möte med min barndomsvän Ulrika Westerlund. Den förening hon förestår har lyckats göra sina frågor PK. Inte alla, men många. Det är inte PK att tycka illa om homosexuella idag. Och det är verkligen inte okej att hindra homosexuella par från att visa sin kärlek på samma sätt som heterosexuella par gör.
Inte heller är det PK idag att förbjuda muslimer att utöva sin tro enligt koranen. Många av oss kristna ber inte regelbundet men eftersom det ligger i den muslimska tron att göra det vore det oförskämt att hindra det.
Amningen har tyvärr inte lika starka förespråkare. Bland homosexuella finns talesstarka bögar, män. Bland muslimer finns, liksom i västerlandet, en manskultur. Vi lyssnar och förstår.
Amningens värd baseras främst på en kvinnokultur. Det finns många pappor, medföräldrar och andra anhöriga som stödjer amningen och vill ha amningen. Men i grund och botten är det svårt att helt frånta amningen den kvinliga faktorn.
Kvinliga frågor är inte viktiga i dagens samhälle. Transport tas ut i strejk. Barnmorskorna får knega på med sina överfulla avdelningar. Parkförvaltningen i den norrländska kommunen får SUV-liknande bilar för att kunna dra sina släp. Hemtjänsten i samma kommun får små citybilar att köra runt på enskilda skogsvägar med.

Det är inte PK att säga att kvinnor förtrycks i dagens samhälle. Lika lite som det är PK att säga att det finns fattiga människor i Sverige. Varför?
Förmodligen för att det är obehagligt att höra. Vem vill höra vad det egentligen innebär att leva i ett patriakat? Då är det lättare att framhäva hur feminister och annat löst folk är manshatare och hoppar på enskilda män. För då vänder vi hela frågan till att handla om något annat.
Förekomsten av ett patriakat handlar inte om att enskilda män är elaka. Det handlar om att vi lever i en viss sorts samhällsstruktur som dessa enskilda män är lika fast i som de enskilda kvinnorna och människorna av ett tredje kön är fast i. Alla personer, oavsett kön, skulle gagnas av att bli sedda som personer i första hand.
Som tur är finns det män idag som vet och inser detta och som reagerar emot det. De låter sig inte luras av den makt som desperat vill hålla kvar patriakatets struktur.

Fattiga människor finns det också. Och det av den enkla orsaken att allt är relativt och vi är fast i kapitalismen. Den som inte har pengar får svårt att överleva. Det är vi själva som har byggt och fortsätter tillåta ett samhälle där varje människas existens görs beroende av pengar. Det går att leva på lite men inte på hur lite som helst.
Det är skrämmande att se vissa kommentarer på nätet. De är skrivna av personer med vårdat språk och antagligen med ett ordnat liv. De har haft tur i sitt liv, fötts i rätt familj, haft en tillräckligt trygg uppväxt. De har arbete och pengar och behöver inte vara hotade. De kan istället sitta och håna den som inte får pengarna att räcka till.
Jag frågar dig; skulle Du kunna börja leva och klarat dig på socialbidrag från och med i morgon? Och utan dina sparpengar såklart, för alla människor i vårt land har faktiskt inte inkomsten att kunna lägga upp ett stort sparkapital. Gör det i ett halvår och se om du fortfarande ler lika ofta som du gör idag.
(undantaget de läsare som redan lever i den situationen nu såklart -för de vet redan).

Under mina ungdoms år, i ett socialdemokratiskt Sverige och från en (gissar jag) socialdemokratisk familj undrade jag varför inte makthavarna förebyggde vissa samhällsföreteelser mer. En polis och en före detta knarkare kom till vår skola för att avråda oss att börja med hasch. Så det lärde vi oss, hasch är farligt.
Men vi lärde oss aldrig varför knarkaren hade börjat med hasch och varför han behövde fortsätta med det. Vi lärde oss inte heller hur han hade kunnat ta steget att sluta med sina droger.
Faktorerna för att hamna i ett drogberoende måste vara många. Och förmågan att be om hjälp och förmågan att hantera sina känslor måste ha ett finger med i spelet. Det lärde vi oss inte heller. Bris fanns såklart, men de var en frivillig organisation, inte någon myndighet. Det är socialtjänsten som ska hantera ungdomar på fall och den senaste tidens historier om fosterhemsplacerade barn inger inte direkt förtroende.

Varför är det såhär? Varför kan inte människan hantera sina känslor, varför är vi så dåliga på att ta hand om varandra eller berätta för varandra att vi behöver tas omhand?

Jag hamnar i kris och det resulterar mest i att andra omkring mig också hamnar i kris. Rent evolutionärt känns det vansinnigt. Att en flock däggdjur skulle kollapsa totalt av bara en utlösande faktor. Varför håller vi inte ihop och räddar varandra istället?

Jag fryser. Fryser där jag sitter i mina dubbla tröjor. Mina fingertoppar är blåaktiga. Blodet når inte fram trots att hjärtat slår hårt i mitt bröst. Jag står utomhus och tittar på min patient. Han har repat sig mot alla odds. Det blåser och min kropp skakar som svar. Den klarar inte av att hålla värmen.
Jag sitter i soffan hemma och min yngsta son blir glad över att äntligen ha sin mamma hemma. Han kryper upp i famnen och ammar. Mina bröst protesterar inte det minsta. De fungerar och tar hand om mitt barn när omgivningen viner omkring oss. Mitt i kaoset finns ett lugn att hämta.

Xxx

I nöden prövas vännen heter det. Såhär ser min vän ut. Nöd eller ej.

Flator, amning och trans

Amningshjälpen har firat 40 år med en Riksträff på temat "Möt dina fördomar". Det handlar om fördomar mot invandrarkulturer och hbtq-kulturerna.
Efter bara en stunds inblick i hbtq-rörelsen infinner man sig i ett tungvrickande av ord och företeelser. En homosexuell transsexuell kvinna till exempel. Vad är vad, egentligen? Och hur håller man reda på vad det är man ska, och inte ska säga, i rådgivningssamtal?
I grunden är det inte svårt om man kan se att det handlar om upplevelser. Att uppleva sig vara attraherad av ett visst kön, av människor oavsett kön. Att uppleva sig tillhöra ett visst kön, identifiera sig till en könsgruppstillhörighet, eller anse sig inte tillhöra ett kön alls. Precis som amningen är upplevelser. Ingen kan säga vilken amning som är jobbig eller lätt, för lång eller för kort. Det beror helt på m(ammans) upplevelse och oavsett vad vi tycker är det upplevelsen som måste få stå i centrum.
Jag har alltsedan den där föreläsningen med Tiina Rosenberg, identifierat mig som könslös. Jag vill inte vara ett kön utan en människa. Jag har valt att leva med den kropp som jag föddes in i, att smycka den med några piercings och en tatuering och i övrigt låta den formas endast av tidens gång. Det är mitt val, min känsla.
I vissa tider har jag känt mig mer bekväm i tanken att vara det ena eller andra könet men i slutändan har det ändå känts enklast att bara vara den jag är och dra fördelarna av det jag gavs i livet. Jag fick bröst, jag kan amma. Jag vet inte hur jag hade tänkt om jag inte fått dem men jag inbillar mig att just jag skulle vara samma person, innerst inne, även utan dem. Jag kanske inte hade varit med i den förening jag är med nu i men jag hade förmodligen även då velat kämpa för de svaga och mot förtryck, velat hjälpa och stötta den som är ensam och villrådig och glatt mig åt de år och dagar jag får vara på den här jorden innan jag hamnar i den.
Vi har bara ett liv och det skulle vara så otroligt onödigt att kasta bort värdefulla dagar på att låtsas vara någon annan, att göra saker man inte vill bara för att någon annan förväntar sig det av en.

Jag står på Amningshjälpens Riksträff och ser de medlemmar som är med nu. Med barn och med partners och jag tänker att de barn som finns här nu får så mycket kärlek av sina föräldrar att jag med spänning ser fram emot hur de kommer utvecklas och vara som människor om 20-30 år. Och hur de kommer vara som föräldrar efter att ha blivit så ömsint omhändertagna, inte bara utelämnade till en vårdnadshavare, utan har minst två att vända sig till.
En människa trivs inte i ensamhet. En förälder ska inte behöva vara ensam med sitt barn. Vi behöver leva i ett sammanhang. Och jag har så svårt att tro på idén att barn inte skulle kunna knyta an till fler vuxna än den person som fött barnet. Däremot tror jag att barnet gärna vill ha samma vuxna personer där redan från tiden då hörseln utvecklades under fosterstadiet. För jag tror inte att jag är ensam om att få se sitt nyfödda barn reagera på just de röster som funnits omkring magen, att vända sin stora mörka blick åt just det håll där rösten kommer ifrån.
Jag tror inte på att anknytningen måste ske till en person i taget. Däremot tror jag på att anknytningen börjar redan under graviditeten. Det är där grunden för vilka barnet behöver känna igen läggs. Och efter födseln kan barnet sätta dessa röster och rörelser i ett vidare sammanhang av närhet, mat, sömn och upplevelser. Amningen kan behöva etableras. Samtidigt måste också barnets känsla av att vara omhändertagen etableras och jag tycker vi ofta trasslar in oss i resonemang om hur barnet måste äta. Det är klart barnet behöver näring för att växa men man får för den delen inte glömma allt annat som barnet också behöver. Barnet behöver föräldrar hen känner igen och kan lita på.

Under Riksträffen lyssnar jag på så mycket jag hinner av de föreläsningar som ges. Lesbiskt föräldraskap tas upp såklart, en helg som denna. Och jag kan inte låta bli att reagera på hur man även här nödtvunget måste ha ut bröstmjölk ur ett bröst så snart ett barn ska amma på det. För det känns oundvikligt att frågan om att båda de lesbiska mammorna kanske vill amma barnet ska komma upp i en förening som denna. Jag kan egentligen tycka att diskussionen om att "den andra mamman" i ett lesbiskt barnbildande par kanske vill amma barnet är en form av fördom och framförallt begränsning. Under de år jag har varit med i föreningen har jag då och då fått ta del av berättelser om personer som ammat barn de inte själva fött. Ibland har det pratats om adoptivmammor som vill ge sina barn amningens närhet och bröstmjölkens skydd och ibland har det handlat om barnpassning av andras barn där amningen kommit att bli ett val för barnets bästa just där och då och ibland har det bara varit av ren nyfikenhet för om det alls är möjligt (och oftast en nyfikenhet från barnets sida är min upplevelse).
Och jag undrar på vilket sätt det egentligen skiljer sig, att amma barnet som är fött av sin fru eller amma barnet som är fött av sin syster eller dotter eller amma barnet som är fött av sin kompis.
Nappar finns inte helt sällan där bebisar finns. Och mjölkproducerande bröst finns också ofta där bebisar finns. Så varför kan inte ett icke mjölkproducerande bröst också finnas där bebisar finns?
Det finns bebisar som blir tokarga på bröst som inte ger ifrån sig någon mjölk och det finns bebisar som emellanåt blir jätteilskna när bröst ger ifrån sig mjölk. Så kan inte barnet som tycker om mjölkproducerande bröst få ett sådant att amma på och barnet som ibland vill ha ett icke mjölkproducerande bröst få amma på ett sådant när det finns tillgängligt (och med tillgängligt ingår naturligtvis ett medgivande från den personen som har bröstet)? Varför måste amning nödvändigtvis ge näring i form av energi. Är inte närhet livets näring och näring till hjärnans utvecklande? Vi vet att ammandet i sig, oavsett mjölk eller ej, ger vissa hormoner hos barnet. Så amning är sannerligen inte bara bröstmjölk, även icke mjölkproducerande bröst kan fylla sin funktion! Jag vet många barn som även försökt amma bröst helt utan mjölkkörtlar (vad vi traditionellt kallar för ett mans bröst). Dock har jag, hittills, inte hört om någon som valt att låta barnet fortsätta detta tilltag. Och det valet kan vara personligt och det kan vara kulturellt betingat.

Den fråga jag hade kring detta fick jag dock inte svar på. Nämligen om en man-till-kvinna transperson som blir förälder kan ha en önskan att helamma sitt barn. Och hur detta då är möjligt. Har personen valt att påbörja en kroppslig förändring till det kön man psykiskt lever i kanske det finns medicinskt framkallade bröst. Går dessa bröst lika bra att göra mjölkproducerande eller behöver personen kunna komplettera med tillmatningsset? Och går det att amma på de hormoner man behöver ta för att göra denna kroppsliga transformation.
Så kära feminister och queerteoretiker -biologi hör i allra högsta grad ihop med könskultur och hbtq-frågor! Och kära naturvetenskapare -ni behöver samarbeta mer ämnesgränsöverskridande för att finna svar på frågor som kan komma att ställas. För föräldrarnas behov av att veta och få känna trygghet och för barnets behov av trygga föräldrar som kan förstå barnets upplevelsebehov. Om det så är ett behov av att få mat, att känna närhet, att få sova eller att få intryck från sin omgivning.

Kort sagt -barnets behov att bli förstådd i sin egen och personliga upplevelse av Livet!

Amning upprör. Tårtor är det inte lika lätt att bli arg på.