31 december 2012

Sagt av barn -Nyårsafton

Mamman:
-Nå barn, vad vill ni ha att äta om ni ska äta något som är gott och lite festligt?

Sexåringen:
-Korv med bröd!!
Tioåringen:
-Typ, kyckling eller skinka kanske.
Den andra sexåringen:
-Jag vill ha fiskbullar.
Den andra tioåringen:
-Får man inte säga McDonalds? Jag vill ha leksaken.

Mamman:;
-Okeeej.... Vad vill ni ha att dricka då? Om det ska vara lite _festligt_ ?

Sexåringen:
-Fanta! Eller cola... nej, Fanta!
Tioåringen:
-Kan vi inte köpa mer mjölk?
Den andra sexåringen:
-Jag vill i alla fall ha en grön Fanta!

Mamman:
...ger upp och ålägger sin man att steka på kalvfilén till sig själva och tina upp varmkorv till barnen.

26 december 2012

Sagt av barn -julafton

Som sig bör i en familj där barnen tittar på amerikanskproducerade barnprogram så har samtliga barn hängt upp varsin julstrumpa till julaftons morgon. Inte på spiselkransen men väl på rad i familjens hall.
Nu hör till saken att barnens mamma varit mamma så pass länge att hon nu gett upp i att hålla reda på vad som är inne och ute eftersom detta tenderar att variera så att samma saker är inne vissa år och ute andra år. Mamman har därför handlat lite på måfå och gärna sådant som ser rabatterat ut eftersom den riktiga julklappsutdelningen kommer senare på dagen.

Barn är väldigt bra på att vara spontana och snabbt låta sina föräldrar veta vad som gäller. När yngsta dottern öppnar sitt paket och hittar en så kallad "Monster high" -docka däri utbrister 9-åringen;
"Wow!! En MONSTER HIGH DOCKA! Vissa tyker visst tomten om mer än andra!"

Over and out. Själv har jag härmed fullständigt gett upp att hitta Julklappen till mi

19 december 2012

Att medicinera för ADHD

Det var år 1999 jag började medicinera för min ADHD. Jag hade relativt nyligen fått min diagnos och såg med spänning och tillförsikt fram emot att liscensansökan skulle bli beviljad så jag skulle få börja medicinera med metamina. Då var det svaret på mitt krångliga liv. Allt skulle få sin lösning.
Att det skulle innebära mångt fler faktorer än jag då ens kände till visste jag dock inte.

När man börjar medicinera med ett sk amfetaminpreparat börjar man med en låg dos en gång per dag. Samtidigt får man ett protokoll där man ska fylla i tid när man tar tabletten, vilka effekter man känner av under vissa tidsperioder efter tagen tablett osv.
När man har lärt känna effekterna och även lärt sig känna när effekterna avtar får man antingen höja dosen något eller sätta in nästa dagsdos och får såledeles ta två doser per dag. Och så håller man på tills man empiriskt har fått fram vilka doser man bör ta vilka tider på dagen. För min del landade det på 2 + 1 + 1 +  ½ och tog ett antal veckor. Vid det här laget har man stiftat tämligen nära bekantskap med hur läkemedlet och man själv fungerar att jag inte oroade mig särskilt. Gladeligen åkte jag på festival med min nyvunna pojkvän. Och där, framför tältet i väntan på nästa konsert, kom hjärtklappningen. En riktigt otäck sådan och som avhjälptes något men inte helt av att promenera. Medicineringen avslutades tills jag kunde besöka min psykiatriker igen.
Där fick jag inse att jag inte skulle ha avslutat min antidepressiva behandling i tron att läkemedlet metamina skulle lösa samtliga av mina levnadshinder. Väl tillbaka på två olika läkemedel började metamina fungera riktigt bra.

Att vara gravid samtidigt fungerar dock inte fullt lika bra så två år senare fick jag åter avsluta medicineringen. Under själva graviditeten var det inte större problem, det var efter barnen var födda som symtomen återkom. Nu kunde jag inte börja medicinera igen förrän amningen också var avslutad så det dröjde ett tag. Jag kunde dock komma tillbaka på samma dosering som tidigare. Och den faktiska orsaken till att jag behövde påbörja medicineringen igen var mitt sk taktila försvar. Jag har alltid upplevt beröring som ofta varandes obehagligt och rentav outhärdligt. Att då amma ett barn, hur gärna jag än ville, gick inte efter ett års tid.
Vid det här laget hade jag också kunnat inse att medicineringen inte bara hjälpte mot min ADHD utan även mot de autistiska dragen (numer kallas de "drag av asperger"). Jag blev mer öppen och fick det lättare i sociala situationer och graden av, vad man skulle klassa som tvångsbeteenden, minskade kraftigt. Vad gäller mina ADHD-problematik var det framför allt att göra saker och ting i rätt ordning och blev lättare. Det och att tålamodet infann sig.
Jag hade också lärt mig att effekten av medicineringen höll i sig en tid efter det att man slutat medicinera. Min man, som också nu fått diagnos och medicinering, upplevde samma sak.

Teamet jag gick hos tyckte att liscenspreparat var krångliga så snart fick jag prova ritalin och concerta. Concerta är den långtidsverkande varianten av ritalin vilket innebär att ritalintiden bara blev en kortare inställningsperiod och concerta den nya medicineringen.
Om jag skulle jämföra metamina och concerta skulle jag nog säga att de var som natt och dag. Med metamina kände jag mig hel och fullständig som människa. Concertan gjorde mig någorlunda organiserad och så men det var något som fattades. Det var mer som att vara som en robot än en människa. Man fungerar men jag gick som i någon slags dvala som bara jag märkte av samtidigt.
Så jag bytte snart tillbaka till metamina efter några gångers tjatande.

Åren gick och barnen blev några fler. När sista barnet hade kommit hade även forskningen kring ADHD hos vuxna och medicineringen därutav gått framåt. Från tidigare uppmaning till icke medicinering under graviditet och amning kunde nu ritalin tillåtas under amning. Jag fick börja på en låg dos ritalin kortverkande tabletter och ta tre doser per dag. Samtidigt skulle jag ge akt på barnets beteende och påverkan. Barnet i fråga var över året och uppvisade mer påverkan om jag drack några koppar kaffe än om jag tog ritalin så jag fortsatte. Detta innebar att jag även kunde fortsätta med amningen. Att vara nära barnen på deras villkor och inte bara när det kändes okej för mig var inte någon konst alls med medicinering. Så äntligen kunde jag långtidsamma!

Jag har nu tagit ritalin tabletter i ungefär två år. Under den tiden har jag kommit mer överens med läkemedlet än tidigare men är fortfarande inte helt nöjd med det. Den positiva effekten efter att man slutat medicinera med ritalin, såsom jag upplevde det med metamina, infinner sig inte. Effekterna är istället snabbt på och sedan snabbt av och har man mycket omkring sig i livet och inte ständigt hinner med att känna efter är det lätt att missa att ta nästa dos. Jag måste ta den exakt efter känsla i kroppen. Tar jag den för tidigt blir effekten en överdosering som leder till total virrighet och tunnelseende. Tar jag den för sent blir effekten oftast att jag blir så tankspridd att det tar flera timmar innan jag kommer på att ta en ny dos.
Min kontakt i teamet föreslog nu att jag skulle ta depåtabletter igen. Jag har nu bara tagit dem en dryg vecka men måste säga att jag tycker de fungerar mycket bra. Det är svårt med doseringen på ritalin för den behöver vara så exakt. Jag tar nu en tablett och låg dos. Egentligen skulle jag kanske behöva 1½ tablett men eftersom det är kapslar kan man inte dela dem. Och skulle jag ta två skulle det förmodligen bli en överdosering, vilket skulle få mig att må dåligt hela dagen. Så jag får istället välja att leva mitt liv lite mindre intensivt än jag hade velat.

Något annat, som både min man och jag har upplevt, med medicinering av dessa preparat är vikten av att äta och dricka. Eftersom hungerskänslorna försvinner, speciellt i början av medicineringen, är det lätt att glömma bort att äta. Detsamma gäller törst och dricka. Vad vi upplevt är att man, vid för dåligt intag av mat och dryck, hamnar i en situation där medicinen inte hjälper. Det är som att inte ha tillräcklig effekt och tar man en ny dos hamnar man bara i överdosering.

Vad jag egentligen vill med detta inlägg är att föra ut en tanke om att medicinering med amfetaminpreparat är en svår balansgång. Och om barn som medicineras känner som vi har gjort är det en mycket knepig situation där barnets åsikt måste tas på största allvar. Är du förälder till ett barn som medicinerar amfetaminpreparat skulle jag ge rådet att aldrig vifta bort vad barnet säger om sin medicinering.
Dessutom vill jag också ge en personlig erfarenhet av att man inte frivilligt överdoserar dessa preparat, som många människor tycks tro. Har du en neurpsykiatrisk diagnos så överdoserar du inte amfetaminpreparat. Jag har även pratat med fd narkomaner som har självmedicinerat med rent amfetamin och även de säger att de aldrig tog några stora mängder. De tog alltid mycket, mycket små mängder. Så överdoserar du eller tycker att överdosering är självklar vid medicinering med amfetaminpreparat så har du förmodligen inte en neuropsykiatrisk diagnos!

18 december 2012

Nespressobröstmjölk... eller?

Nestlé är på frammarsch igen. Denna gång med en kapselmaskin för tillverkandet av bröstmjölksersättning. På ett sätt kan jag förstå uppfinningen. Det kan nog alla föräldrar som med ostadigt trötta rörelser har stått vid diskbänken mitt i natten och försökt pricka ner pulver i en flaska med vatten. Och sedan behövt undra hur stor del av pulvret som ramlade ner på diskbänken och om det har betydelse för flaskinnehållets näringskvalitét.
På ett annat sätt kan jag tycka att reklam kan göras på olika sätt och att det hade varit betydligt bättre om Nestlé hade varit mer sakliga än förförande. Döm själv!

http://www.svt.se/nyheter/varlden/brostmjolks-nespresso-far-hard-kritik

17 december 2012

Tema medicinering

Neurobloggarna uppmanar till tema medicinering för v.51 Det handlar oftast om medicinering av barn, vilket är kontroversiellt. Inte bara i Sverige, debatt förekommer även i andra länder.

Mathildas mamma skriver det väldigt bra i sitt tidigare blogginlägg "Jag drogar mitt barn". För det är så många ser det; lata föräldrar och framförallt föräldrar och läkare som drogar barnen.
Jag skulle säga att problemet är att det finns så lite kunskaper, både bland föräldrar, samhället i övrigt och vården. Inte minst Svenny Kopps arbete med att uppmärksamma ADHD hos flickor visar detta. Jag tror inte heller att jag är den enda föräldern som har fått kämpa för att få hjälp men utan resultat.

Tänk dig att du ser, att du vet, att det är något som inte stämmer. Något som inte riktigt är rätt hela vägen. Och att detta något handlar om ditt barn. Du försöker kasta det över ryggen med motiveringen att alla barn har sina svårigheter ibland och att föräldraskapet aldrig varit, eller ens ska vara, lätt.
Dagarna går och tillvaron med den. Sen kryper den där oron på dig igen. Det är någonting som inte stämmer, något du inte kan sätta fingret på. Så du läser allehanda barnböcker och sajter du kan hitta för att förbättra dig som förälder. Du vill inte se hur andra vuxna tittar snett på ditt barn men du vet. Deras ögon bränner i nacken men när du försöker prata om det viftas dina tankar bort som löjeväckande påståenden. Inte är det väl något fel på ditt barn! "VILL du kanske att det ska vara något fel på ditt barn?"

Är det så? Vill jag att det ska vara något fel på mitt barn? Är det uppmärskamheten jag är ute efter, känslan av att mitt barn är speciellt, behöver speciell uppmärksamhet och extra bemötande?
Jag pratar med lärarna och får förvånade och himland blickar tillbaka. Så jag pratar med barnets mormor, min mamma och plötsligt känner jag hur jag står vid en vid svart öppning i marken. Ett djupt hål jag inte sett tidigare finns precis vid mina tår. Luften i strupen tar slut och hjärtat svindlar till.
Min mamma säger utan omsvep sådant som jag själv har känt. Barnet som inte går att resonera med, som liksom låser sig, blockerar sig. Barnet som, hur man än tjatar och påminner, tappar bort och stökar ner. Så som alla barn gör men liksom mer.

När barnet själv så ger uttryck för att världen inte alltid blir så som barnet hade velat och försökte blir måttet rågat och mamman söker hjälp. Sådär som mammor gör när de känner att hennes barn inte mår bra och hon inte räcker till längre. Alla mammor vill att deras barn ska få ett optimalt liv, få ha rätt till de möjligheter som står till buds.
Så mamman tar barnet till utredningsteamet och förklarar och berättar. Nu vill mamman inte framstå som en sån där lat mamma som bara vill medicinera sitt barn och slippa ansvar som "alla" pratar om ska finnas därute. Så mamman gör sitt bästa för att inte överdriva eller framställa saker som värre än de är.

Jag menar, spädbarnstiden var väl normal? Barnet åt visserligen var 20:e minut även när barnet flaskades och skrek som besatt tiden däremellan men alla barn skriker väl? Och klättrar som små apor gör väl också de flesta barn, eller? Vid ett års ålder.
Och att barnet kände sig ensam och utan kompisar mest hela förskoletiden samt hamnade i bråk titt som tätt går att förklara med personalbrist och stora barngrupper. Dessutom tyckte ju personalen att det var "den där pojken" var det stora problemet, inte mitt lilla barn.
Att promenera fungerade inte heller eftersom barnet vägrade gå rakt fram. Att ligga i en snödriva eller på mage i en vattenpöl var ett vanligare scenario. Så vi gick inte så många promenader och hey, kanske det var mitt fel ändå -barnet blev aldrig van att gå promenader! Förskolan förklarade det med anknytningsproblem till modern och modern kramade sitt barn ännu mer och försökte knyta an.

Mamman förklarar för vårdteamet och berättar att nu finns problem för barnet tycker detta är jobbigt och vi behöver hjälp.
Vårdteamet förklarar för mamman och berättar att det inte är så lätt att vara barn till en mamma med ADHD så det är inte undra på om barnet får ångest och depressioner. Det beror bara på att mamman inte tar hand som sitt barn ordentligt.
Så mamman ilsknar till och berättar att så är det verkligen inte varpå vårdteamet ilsknar till och säger att barn som inte har problem i skolan faktiskt inte har problem och är verkligen inte deras sak att hålla på med.

Med en svart klump i sitt bröst går mamman hem till sitt stackars barn med den hemska mamman och anknytningsproblem. Tillbaka är tvivlet på att inte räcka till som förälder. Det är nog mitt fel ändå...

Till slut hittar man tillbaka i tillvaron och försöker så gott det går. Läser lite mer för att försöka klara det hela själv, söker information och hoppas att tonåren ska komma och gå lite obemärkt. För tanken på vad som ska hända om de inte gör det är för tung att bära.

Så en dag pratar mamman med sin bekant. Bekant har en son. Sonen har problem hemma, problem med sig själv men klarar sig bra i skolan. Bekant tar sonen till vårdteamet och vårdteamet förstår.
"Det är så skönt att de förstår!", utbrister bekant när vi ses. "Jag menar, tänk om jag hade fått stå och bråka för att övertyga dem om HUR jobbig Sonen kan vara!"
Mamman säger ingenting.
Sonen får medicinering men medicineringen fungerar inte så nu ska man prova ett annat läkemedel.
För så är det ju. Pojkar har ADHD och flickor är bara missanpassade. Tvärtom kan det aldrig vara även om det kanske kan vara så också.

Mamman undrar lite hur i hela friden hon kunde få en diagnos och varför inte det vägs in i bedömningen av hennes barn. Och varför man måste ha kört hela sitt liv i botten innan man kan få en diagnos och behandling. Och vad är behandling egentligen? Medicinering?
Är det att äta små vita piller eller är det lika mycket att hitta strategier i tillvaron och förstå sitt funktionshinder. Att kanske säga till sig själv;

Det här är jag och jag kanske inte gör allt så som du gör men jag gör det på mitt sätt och det är också bra och fantastiskt.
Det var bara den medicineringen jag ville ge mitt barn. För det är svårt att diagnostisera flickor. De tenderar att välja självförakt och nedstämdhet före utåtagerande. Och de tenderar att vara lika svåra att nå fram till som pojkarna. Så man behöver hjälp som förälder att medicinera sitt barn rätt i tillvaron. Med eller utan läkemedel men med en genomtänkt strategi. Men man kan inte medicinera på egen hand. Man behöver professionell hjälp att sätta in, utvärdera och vid behov ändra behandling av ADHD. För att kunna ge det bästa till våra barn och ge dem samma förutsättningar som alla andra barn.
Det är bara det vi vill. Vi lata föräldrar.

5 december 2012

Rapport från CRU-symposium 2012 i Uppsala

Den 4-5 december 2012 samlades forskare och intresserade från olika professioner för att samtala kring laktation hos däggdjur och människa. CRU står för "Centre for reproductive biology i Uppsala" och är ett tvärvetenskapligt samarbete, som bland annat anordnar detta symposium där forskare kan presentera aktuell forskning och senaste studier.
Här följer några axplock ur de presentationer som hölls.

Mjölkkörtelns anatomi och endokrina reglering av mjölkutsöndring hos olika arter.
Rupert M.Bruckmaier
Mjölkkörteln består av mjölkproducerande alveoli, som omges av ett grenverk av myoepitelceller -en slags muskelcell som, genom inverkan av hormonet oxytocin, drar ihop sig så att mjöken i alveolen pressas ut mot det gångsystem som slutligen mynnar på bröstvårtan/spenen.
En del djurslag av så kallade mjölkcisterner av relativt betydande volym. Detta innebär att de kan erbjuda sin avkomma mjölk redan innan oxytocinet utsöndras genom den sk utdrivningsreflexen. Get, nötkreatur och vattenbuffel är exempel på djurarter som har cisterner medan exempelvis råtta, människa och gris inte har betydande cisterner. Det innebär att deras avkomma måste stimulera mjölkkörteln och sedan invänta utsöndringen innan någon betydande mjölkmängd är att förvänta.
Vattenbuffeln skiljer sig något dock då deras spenar är försedda med muskulatur som gör att mjölk inte släpps ut från mjölkcisternerna förrän utdrivningsreflexen har utlöst.

Mjölkutsöndring; jämförande studier speciellt riktade mot kvinnor och suggor.
Peter Hartman
Mjölkutsöndring hos sugga och kvinna är speciellt intressant då suggan har den största, kända, kontrollen över sin mjölkutsöndring medan kvinnans knappt är kartlagd alls.
Hos suggan utsöndras oxytocin när kultingarna har fattat tag om sin spene. Mjölkutsöndring sker sedan till alla spenar samtidigt och under en begränsad period på ungefär 15 sekunder. Detta gör att starkare kultingar inte kan konkurrera ut svagare genom att först äta på sin spene och sedan ta någon annans. Oxytocinet gör också att suggan blir lugn och ligger still och riskerar på så sätt inte att skada någon kulting.
Hos kvinnor finns det inte någon stor korrelation mellan att uppleva sig känna av sin utdrivning och faktiskt ha en. Många kvinnor har utdrivning utan att känna av den. Detta har man kunnat se med hjälp av ultraljud av bröstet under amning. Barnet får i sig den största delen mjölk på de två första utdrivningarn för varje amning. I traditionella kulturer ammas barnet vanligen flera gånger per timme och där kan man förvänta sig att barnet får i sig den största delen mjölk redan på första utdrivningen. Man har också sett att människans barn ofta slutar äta just under en utdrivning, vilket stödjer teorin om barnets förmåga till självrelgering under amning.
Under de olika mätningarna av oxytocinhalt hos kvinnor kunde Peters team utlinjera fyra olika sorters mönster hos de olika kvinnorna. 25% hade en kraftig peak, 44% uppvisade mutipla oxytocinutsöndringar, 8% en snabb utsöndring och de resterande 24% ett relativt avvikande mönster med en del utsöndringar i början, följt av en nedgång och sedan en kraftigare uppgång. Det finns dock inga korrelationer att göra mot dessa mönster i dagsläget utan får för närvarande betraktas som ett konstaterande bara. Samma mönster förekom hos kvinnorna vid 8 månader och vid 12 månader.
Oxytocin utsöndras i blodet men även till olika ställen i hjärnan. Det har visat sig bland annat bidra till en ökad social aktivitet, vilket en del caféer i Australien har tagit fasta på och gärna lockar till sig ammande kvinnor samt en ökad inlärningsförmåga.
Många kvinnor har säkert upptäckt att deras mjölk ser något blåaktig ut. Förklaringen till detta är att den vita färgen kommer av kaseinet, som har en låg förekomst i människans mjölk.

Betydelsen av residualmjölk på mjölkmängd och mjölksammansättning hos mjölkkor.
Sabine Ferneborg
Vid ett försök mjölkades mjölkkor 2 respektive 4 gånger per dag samt gavs en hög dos oxytocin för att få ut den så kallade residualmjölken. Man kunde konstatera att mjölkning fyra gånger dagligen gav mer mjölk än två gånger dagligen. Och senare under symposiet fick vi också lära oss att det optimala för mjölkmängden hos mjölkkor är mjölkning 3-4 gånger per dygn. Mjölkning en gång per dygn eller över fyra gånger per dygn ger mindre mjölkmängd.
Urmjölkning av residualmjölken, dvs den mjölk som blir kvar efter en normal urmjölkning, sågs också kunna öka mjölkmängderna och det oavsett om kon mjölkades två eller fyra gånger under dygnet. Urmjölkning av residualmjölken hade ingen effekt på mjölkens sammansättning.

Kan mjölken sammansättning förändras genom avkommans diande hos get?
Madeleine Högberg
Hos den svenska lantrasen innehåller mjölken låga halter av fett och kasein, vilket är negativt för osttillverkning. Andra raser har bättre mjölksammansättning och man frågade sig därför om detta delvis kunde ha att göra med mjölkningsrutinerna. Man jämförde därför mjölkens sammansättning vid urmjölkning innan killingen hade diat samt vid urmjölkning efter det att killingen hade diat. Detta då en stor del av getens mjölk finns i mjölkcisternen och cisternmjölken innehåller lägre fetthalter bland annat. Tillåter man killingen att dia innan urmjölkning är hypotesen att den urmjölkade mjölken istället ska få en högre fett- och kaseinhalt eftersom man då inte får med cisternmjölken.
Försöket visade att så var fallet. Att killingen genom sitt diande skulle orsaka sämre ostmängder, vilket var en av farhågorna, fick inte stöd i studien.

Påbörjande av amning efter kejsarsnitt.
Eva Nissen
Man kunde se att barnets beteende i sitt sökande efter bröstet fördröjdes efter ett kejsarsnitt. Lärdomen att ta av studien är att det är av största vikt även för snittade barn att få ligga hud mot hud med mamman tills dess barnet har tagit tag och ammat första gången. Man kan där inte sätta någon tidsgräns eftersom det viktiga är att inte störa barnets hud mot hud kontakt.
I försöket hade man bland annat låtit barn sitta hud mot hud med sin pappa och sedan sin mamma och andra oavbrutet hud mot hud med sin mamma.
En fråga från publiken om barnet fann bröstet och började amma inom samma tidsintervall från det att barnet kommit i hud mot hud kontakt med sin mamma oavsett om denna kontakt kom direkt eller efter en stunds hudkontakt med sin pappa fick inget svar. Det vore dock intressant att få veta eftersom budskapet ibland, till mammorna, är att "det är aldrig för sent" när det gäller att initiera amning. Det kan också ha betydelse i en stödsituation att veta om en icke direkt hudkontakt till mamman kan ha inverkan eller inte.
Ett observandum, som föreläsaren tog upp. var att alla mammorna i studien var påverkade av läkemedel och att detta kan ha betydelse för barnets förmåga att hitta bröstet. Naturligtvis kan man inte låta bli att ge mammorna läkemedel inför ett kejsarsnitt men man borde forska vidare på alternativa smärtlindringar var föreläsarens budskap.

Vikten av mjölkkörtelns sekretion i evolutionen och konsekvenser för den lakterande kon.
Rupert M. Bruckmaier
Det kan konstateras att kons förmåga att producera mjölk inte påverkas av foderintaget i början av laktationen. Då sker mjölkproduktionen på bekostnad av hennes egna kroppsreserver.
Senare i laktationen, efter 4-6 veckor, ger dock ett bristande matintag en minskad mjölkmängd. Föreläsaren tolkar detta som att kalvens överlevnad är av största vikt och då kalven har mjölken som enda näringskälla, dvs i början av laktationen, har evolutionen sett till att mjölk kan produceras oavsett fodertillgång. När däremot kalven kan äta annan föda, och bör äta annan föda för att våmen ska utvecklas normalt, kan mjölkmängderna strypas om fodertillgången till kon minskar.
Även IgG molekylen indikerar detta förhållande. IgG förekommer, hos ko, endast i råmjölken. Senare utsöndring av IgG genom mjölken vore ett slöseri med resurser för kon då kalven inte längre kan ta upp molekylen då och dessutom kostar för mycket i energi att tillverka för kon.
Genom avel har man ökat mjölkmängderna och halterna av fett och proteiner men inte av IgG. Detta gör att mjölkkors råmjölk har olika halter av IgG och köttdjur allmänt har högre halter. Detta är av vikt inom produktionen när det gäller att få i kalven en tillräcklig mängd av IgG under sina första mål mat eftersom bristande intag kraftigt kan påverka kalvhälsan negativt.

Mjölkens direkta immunsystem och avlägsnande av mjölk.
Kerst Stelwagen
Under denna föreläsning beskrevs bland annat funktionen av de sk tight junction, som håller samman cellerna i alveolerna. Fynd stödjer att dessa kopplingar mellan cellerna också har direkt förbindelse till varje cells cytoskelett och på så sätt kan ha direkt påverkan på de mjölkbildande cellerna.
I försök kunde föreläsaren se att långa uppehåll mellan urmjölkningar orsakde läckage mellan tight junctions/kopplingarna. Ett flertal studier med olika upplägg stödjer detta. Åt andra hållet sågs också att tight junctions/kopplingarna blev tätare när urmjölkning skedde oftare. Mellan raderna kunde utläsas att detta kan vara ytterligare en mekanism som reglerar mjölkmängderna. Hos ko är det bland annat fyllnaden av mjölkcisternen som kunnat konstateras reglera mjölkmängderna. Så när mjölkcisternerna blir fyllda stiger trycket i dem. Till slut har detta förhöjda tryck etablerats uppåt genom mjölkgångarna och till alveolerna där trycket får tight junctions att öppnas upp. När detta sker påverkas även de mjölkbildande cellernas cytoskelett varför mjölkmängderna kan tänkas regleras genom lokala effekter direkt i cellen.
(egen komm. I en diskussion under pausen föddes tanken att hos exempelvis människa, som inte har några mjölkcisterner, kan påverkan av trycket vara än mer direkt och tidsmässigt snabbverkande för reglering av mjölkproduktionen)
Föreläsaren tog även upp en del av det komplicerade immunsystem som förekommer i mjölkkörteln. När en patogen kommer in i mjölkkörteln stimuleras det direkta immunsystemet till att dels avdöda patogenen och dels sända ut cytokiner, som stimulerar till neutrofilmigrering från blodet in till mjölken. Neutrofilerna i mjölken sänder bland annat ut sk AMP, som hjälper det fördröjda immunsystemet att bilda försvar mot patogenen.
I ett försök där mjölkkor gick från mjölkning 2 gånger per dag till 1 gång per dag ökade neutrofilerna och laktoferrinet i mjölken. Detta är något man börjat titta närmare på för utvinning av fler produkter från mjölken. Laktoferrin är något som redan idag används i olika produkter och är därför av ekonomiskt intresse att öka halterna av.
Slutligen redogjordes för ett försök där bröstmjölk från kvinnor med fullgågna barn, barn födda v.32-36 samt barn födda v.28-32 analyserades på beståndsdelar från immunsystemet (secretol A, IgG, laktoferrin mm). Analysering av bröstmjölken skedde under barnets andra samt femte levnadsvecka. Man fann att beståndsdelarna fanns där i alla grupper. Detta förvånade föreläsaren då han inte räknat med att dessa skulle vara förekommande för de prematura grupperna. Halterna av de olika beståndsdelarna sjönk från 2a till 5e veckan med undantag för gruppen med barn födda v.28-32.

Mastit hos köttdjur - ett hot mot kalvtillväxten?
Karin Persson Waller
I en studie där 10 köttdjursbesättningar undersöktes kunde man konstatera att mastiter förekommer även hos köttdjur. Prov togs från utvalda djur strax efter kalvning och strax innan avvänjning. Den patogen man fann oftast var Staf. aureus och därefter koagulasnegativa stafylokocker. I viss mån förekom även Streptococcus dysgalactia et. uberis. Bakteriella fynd hittades i betydande omfattning både efter kalvning och innan avvänjning. Ungefär hälften (48% resp 57%) av djuren hade ett celltal på över 200 000 och kring 40% hade påvisad infektion vid båda mättillfällena.
Staf. aureus är känd för att orsaka minskade mjölkmängder och en minskad kalvtillväxt på 5-12%.
Infektionsgraden varierade mellan besättningarna och prevalensen var mellan 0-33%. Detta är något man bör titta närmare på i kommande studier.

Hur effektivt är enrofloxacin mot akut klinisk mastit orsakad av E.coli på mjölkkor?
Ylva Persson
Det finns många studier kring användandet av enrofloxacin på kolimastiter och resultaten är ofta motsägesfulla. Enrofloxacin är ett viktigt antibiotikum och som i dessa tider av ökande resistens bör reserveras för humansidan.
Studien syftade till att göra den första blindstudien för användandet av enrofloxacin på kolimastiter. 117 kor med kraftig akut mastit anmäldes till studien. Samtliga behandlades med enrofloxacin eller placebo och NSAID samt provtogs i en dubbel blindstudie. Utöver detta var veterinärerna tillåtna att sätta in behandling i form av penicillin, kalcium eller vätskebehandling efter behov.
I studien framkom att 59 djur kunde påvisas med E.coli vid bakteriell odling av mjölken.
Vid den bakteriella odlingen framkom att ungefär 50% av korna hade växt av någon form av grampositiv bakterie. Av de som hade växt av E.coli förekom dödsfall hos nio av djuren. Av dessa nio hade sex djur behandlats med placebo och tre djur med enrofloxacin (bland de övriga förekom tre dödsfall).
Lärdom att ta hem är att enrofloxacin inte räddar liv. Kor med akut misstänkt kolimastit ska därför inte behandlas med enrofloxacin. Lämpligare är att, förutom adekvat understödjande terapi, behandla med penicillin eftersom ca 50% av fallen faktiskt var grampositiva mastiter.

Infektionsmönster hos Stafylococcus aureus, Streptococcus dysglactieae och Streptococcus uberis under tidig laktation hos mjölkkor.
Åsa Lundberg
Studien jämförde förekommande infektion på dag 0 och dag 4 i laktationen. Prover från varje enskild juverdel togs.
Fynden som sågs var att Staf. aureus var vanligast både på dag 0 och dag 4 och var något mindre vanlig hos förstakalvare än övriga (uppdelning skedde i förstakalvare, andrakalvare och tredje- (eller högre) kalvare).
Streptokockerna var vanligare på gruppen tredje(eller högre)kalvare.
Att invänta från studien är genotypning av bakterierna för att se om det är samma genotyp som förekommer vid infektionerna på dag 0 och dag 4 samt om samma genotyper förekommer på olika gårdare samt analys av cellhalterna ser ut. De preliminära resultaten är att cellhalternas korrelation mot de bakteriella fynden tycks skilja sig åt mellan gårdarna.

Fikaprat.
Och slutligen några ord om de samtal jag förde under fikapauserna.

Mastit förekommer även på hund, vars mjölkkörtlar liknar människan och bland annat saknar mjölkcisterner. Man ser också att olika delar av mjölkkörtelns alveoler kan vara antingen aktiva eller icke aktiva samtidigt.
Mastiter på hund är oftast bakteriellt orsakade och som behandling bör man i första hand ge smärtstillande. Det är en god idé att försöka se till att valparna inte diar från den affekterade juverdelen. Och på grund av valparna bör man inte heller ge tiken antibiotika utan hellre försöka mjölka ur den affekterade juverdelen.

Urmjölkning vid mastiter på ko kan vara en bra idé, det ska dock inte överdrivas. Och urmjölkning ska ske med resvervation för risken att skada vävnaden om den är kraftigt inflammerad. Då kan exempelvis maskinmjölkning vara väl hårdhänt.
Rupert anger också att man vid fullständig tömning av ett mastitjuver även fråntar juvervävnaden en hel del inflammatoriska fördelar som ju finns i mjölken. Så det enkla rådet om urmjölkning vid mastit är trots allt inte så enkelt!

Jag konstaterar också att det är synd att ingen från humansidan har något att rapportera angående mastit på människa. Forskarna jag pratar med vet inte om att det faktiskt är vanligt förekommande.
Mastit hos människa är dock oftast inte bakteriellt orsakad utan främst av inflammatorisk karaktär. Hos människa kan man se att smärtlindring har stor betydelse för välmåendet trots att det inte förkortar sjukdomsperioden. Förebyggande åtgärd för lättare mastiter (sk mjölkstockningar) kan ske genom förtäring av sk SPC-flakes.

Hos suggor förekommer icke patogent orsakade juverinflammationer och behandlingen består främst av smärtlindring.

Två studier jag tänker sätta upp på min lista att försöka få tag på och läsa är:
"Serotonin as a homeostatic regulator of lactation" R.J Collier et al och
"The evolution of milk secretion and it´s ancient origins" O.J. Oftendal et al

Och slutligen ett stort tack till Sigrid Agenäs som stod för en fanastisk planering av eventet och även bidrog med personligt engagerat och levande bevis på att laktation/amning berör genom sin uppriktighet efter föreläsningen om amning efter kejsarsnitt!
Även en hälsning och tack för trevligt möte med Ylva Persson och Elisabeth Kylberg -alltid roligt att kunna ses!
Stort tack till Marie Nykvist, veterinärstudenten, som med sin frikostiga utlåning av bostad gjorde det möjligt för mig att alls kunna delta!
Och Tack SJ för att jag (förhoppningsvis) kom hem till slut. Trots allt.