27 februari 2012

Katter och tvillingar

Nu var det länge sedan jag skrev något. Det har sin förklaring i mycket på jobbet, en sjuk katt och en hoper sjuka barn. Alltid är det nå´t som min man brukar säga men faktum är att allt det där tar en hiskelig massa tid. Som den där katten man sa ifrån om samma kväll som maken kom dragandes med honom. Den som sedan bodde in sig så till den milda grad att man fann sig själv sjuk av oro den dagen katten beslöt sig för att försvinna över en dag. Övertygade om att han lyckats smita ut skickades maken ut i skogen att leta och lyckan var sedan total när vi till slut hittade katten bakom några kartonger i förrådet. Så ni kan föreställa er hysterin nu när han, efter att ha blivit utekatt sedan några år tillbaka, försvunnit i två dagar och på den tredje kommer instapplandes och sjunker ihop på hallgolvet.
Djur har en tendens att bli akut jättesjuka på helger av någon underlig anledning. Ett faktum som brukar kommenteras som rätt besvärande av de flesta djurägare, framförallt beroende på kostnaderna det innebär. Så där stod jag en fredag och konstaterade att åtminstone en sak blev rätt i mitt liv för som veterinär är det såklart en fördel om djuret blir sjuk till helgen, eftersom det är då man är ledig och man sällan debiterar sig själv för utfört arbete. Om djuret nu måste bli sjuk vill säga.

Så det blev ilfart in till jobbet för provtagningar, behandling och fortsatt dygnetrunt-vård hemma. För det är där fördelarna med att vara veterinär slutar. Där andra kan konstatera att kostnaden är ett faktum får en annan inse att det bara är att bita ihop och ta både sköterskans, veterinärens och sitt eget jobb på samma axlar och köra om man ska fortsätta slippa de större kostnaderna. Å andra sidan tror jag katten själv tyckte han hade det bättre hemma i fotöljen än i en kall stålbur på ett djursjukhus.
Det blir lite underligt att vara både djurägare och behandlande veterinär. För vem ska man prata med om allt man känner och tänker? Varken en veterinär eller en annan kattägare är väl knappast intresserade av att höra om hur man lyckats byta droppslang utan att missen vaknade eller några invecklade redogörelser för hur man lagt upp rehabiliteringen så den passar just denna katt.

Det är lite som att vara tvillingförälder. Det finns en massa saker som passar in när det gäller att ha ett barn och en massa saker som passar in när det gäller att ha två barn. Men en del saker passar bara in när det gäller att ha just tvillingar. Det går liksom inte riktigt att förklara vad eller hur men man har ett otroligt behov att få dryfta med andra. Som när enäggstjejerna ryker ihop så tussarna flyger och man försöker gå mellan och plötsligt befinner sig i något slags twilight zone där man tvingas välja sida för att behålla sin trovärdighet och till slut tvingas inse att de båda tillsammans har fintat ut en helt för att vinna poäng. Kvar står man och förstår ingenting men de verkar hur sams som helst. Ända tills nästa dust kommer.
Samma utanförskap kände jag den där dagen på öppna förskolan när ämnet sömn kom upp och en stackars förstagångsmamma med ett barn beklagade sig över hur hon endast sovit fyra timmar i sträck. Mitt kontrande med hur TVÅ barn väcker en dubbelt så många gånger gav mig inte riktigt den sympatin jag hade hoppats på utan snarare en blick mörkare än en vinternatt i norrland innan snön fallit. Hur häftigt och coolt det än må vara att få två barn på en gång så utgör man tydligen också något slags hot mot den allmänna gnälligheten över att ha barn. Samtidigt som jag tror att enlingföräldrar har svårt att känna igen sig i föräldraskapet med två jämngamla barn.


Någonstans kanske föräldrar till pseudotvillingar kan känna igen sig. Åtminstone när det gäller arbetsmängden det kräver att ha två barn med mycket behov och mängder av blöjbyten. Så tänkte även jag med mina nästan pseudotrillingar. Samtidigt var det något som inte riktigt var likadant med de tre som med de två. De tre var massor av jobb, ett ständigt passande och dygnetrunt-jour. Det var rutiner, dubbla skötväskor och massor av kladd, det var att ständigt aldrig hinna, att jämt vara trött och att aldrig kunna läsa en bok för barnen mer än 6½ minut.
Men de två jämngamla hade något som den tredje i klanen aldrig delade. Det var de två som på en osynlig signal övergick från att springa bredvid varandra till att springa åt två olika håll när jag försökte få tag på dem, det var de två som kunde börja slåss av anledningar jag än idag aldrig kunde förstå. Tvillingarna var de som kunde sova medan den andra gallskrek och samtidigt vakna när oljeflaskan från blöjbytet ramlade i golvet, tvillingarna som aldrig gjorde en min när andra barn lekte med deras leksaker, det var de som med endast blickutbyten kunde organisera ett avancerat socialt umgänge i lek med andra tvillingpar medan trean alltid hopplöst sprang tre steg efter.

Och på samma avstånd finns jag, tre steg efter. De där två, som jag burit, ammat, lekt med, matat, bytt blöjor på, upptäckt världen tillsammans med. Hur jag än gör och hur jag än kämpar kommer den alltid finnas där. Den där som konkurrerar ut den bästa mamman i världen; Tvillingen.
Det spelar ingen roll hur mycket ensamtid jag ger den ena eller andra. Eller hur mycket jag knutit an lite mer till ettan och pappan till tvåan för vad som än händer så kommer de alltid att ha knutit an lika mycket, och helt oberoende av oss föräldrar, till varandra. På ett helt självklart, oundvikligt och oigenomträngligt sätt. Små blickar, rörelser, andetag som jag aldrig kommer att förstå, rör sig mellan dem hela tiden. De är varandras trygghet, hatobjekt och avlastningszon på samma gång.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag kan bara konstatera att en är inte detsamma som två.

Ett annat tvillingpar...

Xxx

9 februari 2012

The Bitch is back! Om att inte ha ADHD.

Nu är det fastställt. Mina barn har inte ADHD. De har inte ADHD eftersom... ja, jag vet egentligen inte varför. Men jag vet hur det är att leva med barn som inte har ADHD.


Att leva med barn som inte har ADHD innebär att man får gå upp en halvtimme tidigare för annars hinner man inte motivera alla att kliva upp, klä på sig, borsta tänderna, äta frukost, packa sina väskor och gå ut genom dörren.
Mittentjejen är i en ålder där man förstår vad sin mamma säger men ännu inte så prepubertal att man säger emot. Så med henne kan man använda "målbilder". En målbild kan vara att hon står på sparken på väg ner till skolan, eller att hon sitter utan jacka i klassrummet. Det gör att hon ibland kan sätta på sig både tröja och byxor utan att fastna vid TV:n. Strumpor ingår sällan i målbilder så de brukar bli kvar i garderoben. Eller lite hängandes halvt utanför garderoben om jag ska vara helt sanningsenlig.
De andra utan ADHD får man tjata sig till döds för att få iväg och till slut ge upp och låta dem klara sig själva. Då går de. Ungefär vid samma tid som skolan börjar. Hur detta går ihop med att de aldrig kommer för sent till skolan är för mig ett ständigt mysterium. Men jag antar att barn utan ADHD kan flyga till skolan.

Att ha barn som inte har ADHD innebär att hallen alltid är full med grejer. Det är skolväskor, fleecetröjor, skor, sockor, gympapåsar och en massa grus eller smält snö beroende på årstid. Och det innebär att alla försök man gör för att komma tillrätta med stöket, som att sätta upp krokar med foto på barnen ovanför, namnmärkta korgar eller mer drastiska som att slänga ut alla skor som inte står på skostället inte hjälper. Det enda som hjälper är att plocka upp det själv.
Barn utan ADHD vill nämligen väldigt väl. Så väl att de oftast tror att de har hängt upp jackan eller plockat ur den blöta handduken ur gympapåsen. Det gör att man lätt hamnar i ändlösa diskussioner om huruvida jackan ligger på golvet eller inte och det är där man sparar enorma mängder tid genom att göra det själv. Detsamma gäller ämnen som om lappen till fröken är lämnad, huruvida man har några läxor eller inte samt om man spelade dator tre timmar igår eller inte.

Att mina barn inte har ADHD kan bero på att jag själv har ADHD. Det gör att jag med tiden har lärt mig att göra allt på reflex och ständigt vara i farten för att parera varenda upptänklig situation. Sätter man sig ner är man körd.
Man måste göra allt på impuls och direkt när man har barn utan ADHD för annars blir det inte gjort. Och man måste kräva total och momentan lydnad för annars kommer barnet utan ADHD att glömma bort vad man sa. Och efteråt måste man låta barnet utan ADHD vara för tjatar man hela tiden går liksom tjatet in i hörselsnäckan och ut genom ögonen och in i synnerven och ger barnet utan ADHD något slags tunnelseende så ingenting längre fungerar.

Mina barn utan ADHD får numer tillskott med omega-3 i något slags försök att medicinera deras icke ADHD. Det går ganska bra, förutom att barn utan ADHD är känsliga för sinnesintryck och därmed kan ha vissa svårigheter med att sväja tabletter som luktar fisk.
Från att i tio års tid ha sökt och letat efter svaret på föräldraskapets hemlighet så gav jag nämligen upp. I tio års tid har jag gjort allt som stått i min makt för att mina barn ska växa upp i ett rofyllt hem med ordning och reda och personlig utveckling. I personlig utveckling räknar jag saker som själv ta på sig sina kläder, äta utan att spilla, duka av sin talrik och någon gång ibland städa sitt rum.
Mina barn gör dessa saker. Ibland. Efter en del tjat och till slut hot. Ordet "godis" och muta används ofta synonymt hemma hos oss. Barn utan ADHD är nämligen väldigt begivna på socker och kan klättra över berg för att få en liten geleråtta.
Så vid sex års ålder slutar de ramla av stolarna från sittande läge, vid tio kan de äta utan att spilla och vid ungefär arton års ålder börjar de klara av att hålla reda på husnyckel och mobiltelefon utan att tappa bort dem en gång i månaden.

ADHD är ärftligt. Man kan se att många barn med ADHD har föräldrar som har samma diagnos. Den här kopplingen går bara åt ett håll. Det innebär att två föräldrar med ADHD inte får barn med ADHD. Åtminstone inte om man bor i vårt landsting. Vilket är mycket bekvämt eftersom både min man och jag har diagnos ADHD.
Dumma jag som trodde någonting annat tänker jag ibland. Och tack kära BUP som berättade det för mig! Att svaret på mitt eget sökande kring varför mitt föräldraskap inte är likt mina vänners, trots att jag ger allt jag har och lite till, inte beror på mina barn. Det beror på mig!

Tack för att ni gjorde klart för mig, inte bara en gång utan flera, att orsaken till att jag till slut sökte hjälp kring barn som tappar bort husnycklar, slåss dagarna i ända för att de råkar nudda varandra, inte kan gå in i en affär utan att handla slut på sina pengar, som gör sina kompisar besvikna för att de hakar på första bästa roliga sak och glömmer det förra samt dyker från "livet är fantastiskt" till "alla hatar mig och jag hatar alla" på en millisekund bara för att man ber dem städa sitt rum och vars föräldrar gått både föräldrakurser och parterapi inte har ett dugg med barnen att göra. Jag ska göra det ni sa, vänta tills de har så dålig självkänsla av att ha totalfalerat i skolan att de är fullständigt nedbrytna och har en svart tonårstid att se fram emot innan jag söker hjälp igen. Och jag lovar, aldrig mer ska jag lyssna på psykiatriker med specialintriktning vuxen-ADHD om mina barns beteenden. För ni har ju alldeles rätt, de kan ingenting om barn-ADHD. Och hur dum känner jag mig inte som inte såg det själv, det som ni så fint påpekade -att det är JAG som är en kass förälder!
Tills dess ska jag göra allt som står i min makt för att mina barn ska lyckas i livet. På egen hand.

Tack! Jag skickar en blomma någon dag. Om jag kommer ihåg det...