Som en del dagar bara blir.

Igår var en sån där mardrömslämning på förskolan. Ni vet, när man lämnar bygget med tunga steg och en stor klump i magen, ljudet av skallrande metallstaket och avgrundsvrålet ekar i öronen länge efter. Eller hörs det fortfarande?
Minnet av det förvridna, panikslagna, tillintetgjorda uttrycket i ansiktet suddar man inte bort i första taget. Man ska vara stark inför sina barn, visa att man gör aktiva val, som man står för. Med ett säkert lugn och trygg röst säga "Mamma VILL jobba, du kommer ha jättekul på dagis och så ses vi sen och då kommer allt bli bra." Helst inte dröja för länge, inte stå och trösta i onödan för det upprör bara barnet. Gå det fortaste du kan, med bestämda steg och titta inte tillbaka.

Jag gjorde det. Tittade tillbaka. Det är som i den grekiska mytologisagan om Persefone i dödsriket när hennes älskare tittar tillbaka och förlorar henne för alltid till skuggorna. En bit av mitt föräldrajag dör där när jag vänder mig om men låter bli att lyda mina innersta känslor som håller på att slita mig mitt itu. De att springa tillbaka, kasta upp barnet i famnen, krama det hårt och aldrig mer släppa. Åka hem tillsammans och bara vara. Visa vems sida jag egentligen står på.
Men det gör jag inte. Istället vinkar jag lydigt och sätter mig i bilen för att ta mig till jobbet.
Jobb ger pengar. Pengar så jag kan köpa mat, leksaker, kläder och betala av lånet.
Dagen efter är minsta barnet sjuk. Så jag blir hemma.
Sonens två äldre syskon blir också hemma eftersom de ser ut som två muskelbyggare som fastnat med hanteln i ena handen efter sin 5-årsspruta. Överarmarna är knallröda och svullna och så kan man inte skicka barn till förskolan. Inte om man kan slippa i alla fall, resonerar jag där på morgonen.
Det börjar riktigt bra. Med kaffe i handen och datorn framför sig är det riktigt mysigt att ha en dag hemma med barnen. De leker för fullt och lillebror får vara med.
Framåt lunch börjar dock saker och ting förändras. Barnen saknar tydligen sommaren för badrummet har förvandlats till pool. Och mata barn behöver man inte göra när de är kapabla att själv öppna restaurang i källaren. Hur man botar kattungar från traumatiska händelser som att bli instängd i en koffert och satt på ett "flygplan" är också frågor jag börjar fundera kring.

Att sonens hosta hållt oss båda vuxna vakna mest hela natten gör naturligtvis sitt till (och HUR kan barn sova sig igenom rethosta när alla andra vaknar av den?!). Jag börjar grovt ångra mitt tilltag att inte lämna in de två äldre till kommunens barnomsorg. Så jag gör det enda självklara -ringer mamma för att beklaga mig! Mamma tycker hon har gjort sitt här i livet när det gäller barn. Hon lyssnar en stund men har fullt upp att serva min pappa med diverse hushållsbestyr. Jag hade ingen romantiserad bild över hur mormödrar skulle vara när jag fick barn men på senare tid har jag börjat fundera på frågan och tycker ändå att det borde vara lite av hennes plikt att ge stöd i denna svåra stund.
Och mamma är inte ovillig det är bara så mycket nu när hon är pensionär. Så vi säger hej då till varandra. Det är ju ingen idé att prata när man ändå inte har något att säga varandra och förresten behöver jag kasta mig iväg för att rädda vad som räddas kan av storesyskonens läxböcker.

Efter en kladdig lunch och trafikfarlig utevistelse med barn som inte vill stanna på gården sjunker jag ihop i soffan. Hallen är blöt av all snö som dragits in, disken staplad på hög, tvättstugan har jag inte hunnit ner till och att barnen har så mycket leksaker att de kan täcka golven i tre rum är min nyaste insikt. Jag börjar känna mig riktigt matt. "Hur orkar egentligen personalen på förskolan?", undrar jag medan jag stirrar tomt framför mig. Någonstans i fjärran hör jag tre barn leva rövare men jag har nått punkten där de får bygga om huset om de vill bara jag får sitta ner.

"HEJ MAMMA!!" följs av ett "PANG!" i ytterdörren. Skolbarnen är hemma. "Hej!", svarar jag ynkligt.

I stormvinden som följer i timmarna hemma själv med sex barn finns ingen tid till eftertanke. Det är bara att hänga på. Det är gympapåsar som ska packas upp, mellis som ska serveras, mjölkspill som ska torkas och läxor som ska göras. Minstingens natt gör sig påmind och han somnar i soffan medan samtliga tvillingar slåss med varandra och jag tar min tillflykt till tvättstugans lugna vrå. Lite kall såhär under vintertid men det får duga.

Det lugn som sedan följer när maken kommer hem är lika skilt från min dag som svart och vitt på en palett. "PAPPA!", säger tre munnar i kör och sex armar sträcks upp i luften. "Och här var det lugnt!", säger han och får en mörk blick av sin fru.
Kan någon begripa hur det går till? Hur går det tidigare kaoset till en plötslig ordning så snart maken kliver över tröskeln? Det är så förbaskat orättvist! Han ler mjukt åt min redogörelse medan barnen kryper upp bredvid honom i soffan. Och detta, mina vänner, är det enda min make gör. Sitter där. Ser på TV. Gör ingenting. Och barnen är lika lugna som tämjda vilddjur i sällskap av sin skötare.

Det är så man kan bli galen! Men i morgon är det jag som ska till jobbet! Så jag också orkar sitta i soffan och se på TV.