Är du smart eller dum? Sol eller storm?

Det finns få saker jag går igång på så mycket som trångsynthet. När människor sitter och häver ur sig elakheter baserat på deras egen suveränitet. Kommentarer som att man får skylla sig själv får mig att se rött eftersom de inte är annat än mobbing från någon som man har skäl att förvänta sig bättre utav.

Det handlar om utsatta människor i samhället. Och ordspråken från kloka människor som insett att alla inte är exakta kopior av varandra är många. Som att den utan skuld kastar första stenen och att gå i den andres skor.
På mina barns skola har de ett projekt som de kallar "dumpa ord". Det går enkelt ut på att man med ord som barnen kan förstå försöker leda dem till att sluta använda oönskade ord som "hora", "fitta" och "dumjävel". Jag är glad att jag inte är den lärare som har i sina arbetsuppgifter att skriva detta brev till föräldrarna där det även ingår att, på ett ödmjukt sätt, få föräldrarna att förstå att barnen har plockat upp dessa ord någonstans ifrån och att de därför själva är lika ansvariga som skolan i att få sina barn sluta använda dem.
Jag kan glatt konstatera att mina barn inte använder något av orden på listan. De är inte alltid snälla i sina kommentarer och kan bråka nog så bra men de går inte över gränsen.

Vart har vi hamnat i denna värld när det plötsligt är okej att gå över gränsen? Jag kanske har blivit en gammal kärring och moraltant men att sitta och racka ner på andra, vägra se till sin nästa och att berätta för sina barn vilka personer i byn man anser ska sitta ute i kylan tycker jag inte är vuxet. Mina 5-åringar beter sig inte så. Och då pratar vi om två femåringar med epitet som "tvillingar", "medlemmar i storbarnsfamilj" och "neuropsykiatriska funktionshinder i släkten", vilket borde göra dem mer benägna att inte hålla sig innanför normens gränser. Och ändå gör de det. Men mina bekantas bekanta gör det inte.

Det finns ett Stockholmsförakt på landsbygden. Och jag kan ge rätt i att det kan vara befogat ibland. Det är stressigt i Stockholm och har man aktivt valt att leva på landet förstår jag att man inte vill leva bland bilköer och allmän trängsel. Men då är vi åter där -att människor är olika. Och var någonstans måste den som väljer annat anses lägre stående? Var måste den som inte klarar att hantera samhällets krav, inte fick en bra uppväxt eller till och med blev sviken av samhället spottas på?
Det finns uteliggare i Stockholm. För den del av dem kanske det inte finns något alternativ eftersom de har en personlighet som gör att de inte kan bo i lägenheter. För en del har livet bara svikit dem rejält och alla utan starkt socialt skyddsnät kan hamna där.

Det övergår ändå mitt förstånd hur man kan se sina barn i ögonen och säga att det inte är rätt att de ska behöva bli mobbade om man själv tar den mobbandes attityd. Attityden att jag är bättre än andra, att andra inte har rätt till hjälp och stöd för att de inte fyller de krav jag ställer på hur ett liv ska fungera. Den som säger så har inte levt i mina ögon. Den som säger så har inte erfarenhet, inte heller intelligens nog att inse att det finns saker och ting vi inte kan styra över och att det var länge sedan vi tog klivet ifrån att jaga byten för att överleva.
Behöver du känna makt så ta makten över ditt eget liv och gör något åt det du anser är fel. För att ta ansvar innebär även att ta ordet för den som inte har något ord, att kämpa för rätten till varje människas åsikt även om man inte själv håller med. Att ta ansvar innebär också att man ser till sina medmänniskor och ger dem av sina mentala eller materiella gåvor om man anser sig mer lyckligt lottad än dem.
Den som raserar sin ekonomi behöver få lära sig bokföring och budgetering.
Den som ideligen hamnar i konflikt med andra behöver förstå att sol är starkare än storm.
Den som hamnar på gatan behöver en varm filt och ett mål mat.

Kan du inte bjuda på det du har till övers är du inte bättre än så. Jag kan bara lyckönska dig i livet och le bakom din rygg åt att du förmodligen fortfarande har många spännande steg att gå i livets utvecklande trappa för att kunna nå högre. Jag kan peka ut vägen åt dig men du behöver själv vandra den. Bollen är din, ursäkterna obefintliga.

Jag vet att du inte kommer läsa det här så till alla er andra vill jag avsluta med:

Vad kan Du göra idag för att göra en annans människas liv bättre? <3


Xxx

Som en del dagar bara blir.

Igår var en sån där mardrömslämning på förskolan. Ni vet, när man lämnar bygget med tunga steg och en stor klump i magen, ljudet av skallrande metallstaket och avgrundsvrålet ekar i öronen länge efter. Eller hörs det fortfarande?
Minnet av det förvridna, panikslagna, tillintetgjorda uttrycket i ansiktet suddar man inte bort i första taget. Man ska vara stark inför sina barn, visa att man gör aktiva val, som man står för. Med ett säkert lugn och trygg röst säga "Mamma VILL jobba, du kommer ha jättekul på dagis och så ses vi sen och då kommer allt bli bra." Helst inte dröja för länge, inte stå och trösta i onödan för det upprör bara barnet. Gå det fortaste du kan, med bestämda steg och titta inte tillbaka.

Jag gjorde det. Tittade tillbaka. Det är som i den grekiska mytologisagan om Persefone i dödsriket när hennes älskare tittar tillbaka och förlorar henne för alltid till skuggorna. En bit av mitt föräldrajag dör där när jag vänder mig om men låter bli att lyda mina innersta känslor som håller på att slita mig mitt itu. De att springa tillbaka, kasta upp barnet i famnen, krama det hårt och aldrig mer släppa. Åka hem tillsammans och bara vara. Visa vems sida jag egentligen står på.
Men det gör jag inte. Istället vinkar jag lydigt och sätter mig i bilen för att ta mig till jobbet.
Jobb ger pengar. Pengar så jag kan köpa mat, leksaker, kläder och betala av lånet.
Dagen efter är minsta barnet sjuk. Så jag blir hemma.
Sonens två äldre syskon blir också hemma eftersom de ser ut som två muskelbyggare som fastnat med hanteln i ena handen efter sin 5-årsspruta. Överarmarna är knallröda och svullna och så kan man inte skicka barn till förskolan. Inte om man kan slippa i alla fall, resonerar jag där på morgonen.
Det börjar riktigt bra. Med kaffe i handen och datorn framför sig är det riktigt mysigt att ha en dag hemma med barnen. De leker för fullt och lillebror får vara med.
Framåt lunch börjar dock saker och ting förändras. Barnen saknar tydligen sommaren för badrummet har förvandlats till pool. Och mata barn behöver man inte göra när de är kapabla att själv öppna restaurang i källaren. Hur man botar kattungar från traumatiska händelser som att bli instängd i en koffert och satt på ett "flygplan" är också frågor jag börjar fundera kring.

Att sonens hosta hållt oss båda vuxna vakna mest hela natten gör naturligtvis sitt till (och HUR kan barn sova sig igenom rethosta när alla andra vaknar av den?!). Jag börjar grovt ångra mitt tilltag att inte lämna in de två äldre till kommunens barnomsorg. Så jag gör det enda självklara -ringer mamma för att beklaga mig! Mamma tycker hon har gjort sitt här i livet när det gäller barn. Hon lyssnar en stund men har fullt upp att serva min pappa med diverse hushållsbestyr. Jag hade ingen romantiserad bild över hur mormödrar skulle vara när jag fick barn men på senare tid har jag börjat fundera på frågan och tycker ändå att det borde vara lite av hennes plikt att ge stöd i denna svåra stund.
Och mamma är inte ovillig det är bara så mycket nu när hon är pensionär. Så vi säger hej då till varandra. Det är ju ingen idé att prata när man ändå inte har något att säga varandra och förresten behöver jag kasta mig iväg för att rädda vad som räddas kan av storesyskonens läxböcker.

Efter en kladdig lunch och trafikfarlig utevistelse med barn som inte vill stanna på gården sjunker jag ihop i soffan. Hallen är blöt av all snö som dragits in, disken staplad på hög, tvättstugan har jag inte hunnit ner till och att barnen har så mycket leksaker att de kan täcka golven i tre rum är min nyaste insikt. Jag börjar känna mig riktigt matt. "Hur orkar egentligen personalen på förskolan?", undrar jag medan jag stirrar tomt framför mig. Någonstans i fjärran hör jag tre barn leva rövare men jag har nått punkten där de får bygga om huset om de vill bara jag får sitta ner.

"HEJ MAMMA!!" följs av ett "PANG!" i ytterdörren. Skolbarnen är hemma. "Hej!", svarar jag ynkligt.

I stormvinden som följer i timmarna hemma själv med sex barn finns ingen tid till eftertanke. Det är bara att hänga på. Det är gympapåsar som ska packas upp, mellis som ska serveras, mjölkspill som ska torkas och läxor som ska göras. Minstingens natt gör sig påmind och han somnar i soffan medan samtliga tvillingar slåss med varandra och jag tar min tillflykt till tvättstugans lugna vrå. Lite kall såhär under vintertid men det får duga.

Det lugn som sedan följer när maken kommer hem är lika skilt från min dag som svart och vitt på en palett. "PAPPA!", säger tre munnar i kör och sex armar sträcks upp i luften. "Och här var det lugnt!", säger han och får en mörk blick av sin fru.
Kan någon begripa hur det går till? Hur går det tidigare kaoset till en plötslig ordning så snart maken kliver över tröskeln? Det är så förbaskat orättvist! Han ler mjukt åt min redogörelse medan barnen kryper upp bredvid honom i soffan. Och detta, mina vänner, är det enda min make gör. Sitter där. Ser på TV. Gör ingenting. Och barnen är lika lugna som tämjda vilddjur i sällskap av sin skötare.

Det är så man kan bli galen! Men i morgon är det jag som ska till jobbet! Så jag också orkar sitta i soffan och se på TV.

Ny text på Amningshjälpens hemsida!

Mat och text är tvenne ting man aldrig bör slänga i onödan!

Vi blev, strax före jul, ombedda att skriva en text om amning till en större föräldratidning. Texten skrevs, julen kom och vi fick sedan en text att faktagranska istället. Kvar stod vi med en gedigen text om de tio vanligaste nybörjarproblemen i och med amning. Så vi gjorde den till vår egen istället och la ut den på hemsidan.

Tio vanliga problem i början av amningen.
Riktar sig i huvudsak till nyblivna mammor och gravida kvinnor men även dem som behöver ge stöd.

Om Relaktation -vetenskapens historia

Relaktation betyder "att återuppta en avslutad amning".
Läser man artiklar från pubmed i ämnet får man även lägga till fenomen som "få till helamning från mycket liten mjölkproduktion" och "påbörja en amning utan föregående förlossning".
Inför det avslutande arbetet på kursen om amning som jag gick i höstas gjorde jag en litteratursökning i ämnet relaktation. Jag ska här försöka återge en del av vad jag lärde mig under arbetets gång (och för den som vill läsa arbetet i sin helhet är ni välkomna att kontakta mig).

I de undersökningar och fallbeskrivningar som fanns att hitta var det mycket som varierade (som mammors amningserfarenhet, ålder på barnen, hur lång tid man försökt relaktera mm). Det är därför svårt att hitta en klar röd linje

På det hela taget kan man säga att relaktation är möjligt.
80-100% kunde öka sin mjölkproduktion avsevärt och 50-92% kom upp i helamning. Man får komma ihåg att kvinnornas förutsättningar var mycket varierande dock men det ÄR möjligt att få bröst att bilda mjölk, till och med utan föregående förlossning (vissa studier beskrev hur kvinnor utan egna småbarn fungerat som ammor till barn, vars mammor försvunnit/avlidit).
Vänder man på siffrorna så inser man också att 8-50% inte når helamning och 0-20% inte kunde öka sin mjölkproduktion avsevärt. En orsak till detta är att en del har getts väldigt kort tid att lyckas. Men även de studier, som faktiskt har gett kvinnorna lång tid har inte fått 100% resultat.
Hur går då relaktationen till? Första steget har varit att antingen stimulera brösten för att få igång en mjölkbildning eller arbeta för att få barnet att ta bröstet. Stimulera brösten (ex adoptivmammor, som väntar på barnets ankomst) kan man göra med pump och /eller handmjölkning flera gånger per dag.
Har man en bebis att tillgå skulle jag dock rekommendera att första steget är att få barnet att ta tag och det har gjorts på lite olika sätt:

a) Låtit barn och (m)amma vara hud mot hud för att få barnet att söka sig till bröstet (se nedan för de steg ett barn går igenom för att söka sig till bröstet /börja lära sig amma). En del av skrifterna anger att det kan ta tid att få barnet att ta tag och börja suga. Och att det även kan variera från dag till dag hur barnet beter sig så att barnet en dag kan ta tag riktigt bra för att nästa dag inte alls kunna det lika bra. Så det gäller att inte ge upp i första taget utan finna orken och viljan att fortsätta. 
Hud mot hud menade en artikel gör att även äldre barn kan lära sig ta tag medan en annan inte tyckte att äldre barn hade svårare att ta tag även om man hade dem hud mot hud.
För att underlätta för barnets amningsreflexer kan man rekommendera en bekvämt halvliggande ställning med barnet liggandes på mage på mammans överkropp. Läs mer på Colsons hemsida.

b) Hjälpt barnet till bröstet och haft en sond tejpat på bröstet. När barnet tagit tag har en person i andra änden av sonden med hjälp av en spruta droppat mjölk via sonden in i barnets mun. På detta sätt har man fått barnet att koppla bröstet till mjölken. Metoden kallas "drip, drop metoden".
Jag tror säkert att man kan kombinera denna metod med metoden beskriven i a).

c) I artikeln med de äldre barnen togs de flesta initiativ av barnen själva.


Steg 2 blir att få barnet att suga ofta, eller mjölka ur bröstet ofta för att stimulera produktionen. Att tillföra det mjölkbildande hormonet prolaktin på konstgjord väg gör ingen skillnad så man gör bäst i att låta kroppen sköta det själv. En artikel från USA beskrev att en del kvinnor ansåg att oxytocinspray (Syntocinon i Sverige) under ett par veckor hjälpte dem att komma igång.
Hur ofta ska man då ta barnet till bröstet om man vill relaktera? 8-12 gånger per dygn stod det i artiklarna men jag skulle nog propsa på fler gånger. Och kanske rekommendera en studies metod, nämligen att uppmuntra mammorna att ha barnen hos sig dygnet runt och gärna hud mot hud. På det sättet går det lättare att fånga upp barnets signaler och få till fler tillfällen då man försöker få barnet att ta tag och amma. Man får inte glömma att det inte bara är brösten som ska anpassa sig. Barnets förmåga att amma behöver också tränas.

För att få igång någon slags mjölkbildning tog det 0-15 dagar (en del kvinnor hade redan en minimal mjölkbildning och för dem tog det naturligtvis 0 dagar).
Tiden det tog för att komma upp i helamning varierade mellan 1 vecka och 2 månader.

Utöver detta finns en mängd saker man kan göra och det var svårt att hitta något entydigt. Stöd gav alla. En del menade att avlastning var viktigt, en del gav amningsutbildning och andra menade att familjens stöd var avgörande. En studie var övertygad om att mammans inställning till amning var a och o.
Det fanns också åsikter om att det var svårare ju äldre barnet var och att flaskmatade barn var svårare att relaktera. Dock var inte heller det helt entydigt.
För studierna med ammor lades viss tyngd på acceptans i kulturen för att ta sig an en annan kvinnas barn. Och det är klart, om det man gör inte accepteras av ens omgivning blir det ju svårare att göra.
De två studier som hade lyckats bäst var ensamma om att använda:

Stöd
Hjälp till rätt tag
Utbildning

Dessa tre metoder fanns även i andra studier men inte just dessa tre ihop.


Sammanfattningsvis kan man säga att det går att relaktera. Och det är till och med något som människan har gjort länge. Redan i Bibeln finns skrifter som beskriver hur kvinnor har ammat andras barn. Idag finns kulturer där barn, som förlorat sin mamma, kan ammas av exempelvis en äldre kvinna. Kanske mammans egen mor. I en studie från Senegal kunde ett flertal barn räddas genom relaktation av äldre kvinnor och alla utom ett barn, som man inte kunde få att ta tag om bröstet, uppnådde helamning (med viss reservation då studien bygger på intervjuer och det är svårt att bedömma tillförlitligheten i detta).



Jag avslutar med ett citat ur artikeln om relaktation av barn över 12 månaders ålder:

Relactation in Mothers of children over 12 months. Phillips V.

Case 1. ”Girl, born dec 1969, had weaned at 44 months, but talked incessantly and wistfully of breastfeeding. Four months later on ... she caught her mother undressed and asked for the breast. ... The child returned to the breast ... and on the last occasion was able to report that there was milk "a little". The mother saw a trickle of milk."



Barnets NIO steg till amning.

1.       (Födelseskrik)

2.      Relaxationsfas (barnet vilar)

3.      Uppvakningsfas (barnet tittar upp, söker ofta ögonkontakt)

4.      Aktiv fas (barnet börjar röra sig)

5.      Vilofas (barnet upphör med rörelserna och vilar en stund)

6.      Krypfas (barnet börjar aktivt söka sig till bröstet)

7.      Slick/tillvänjningsfas (barnet rör armar och huvud, slickar på bröstvårtan och gapar upprepade gånger för att förbereda för ett optimalt tag).

8.      Sugfas (barnet suger, först med några snabba korta tag och sedan långsammare tag och avstannar ibland helt för att fortsätta igen då mamman kan få en ytterligare utdrivningsreflex på samma bröst)

9. Sömnfas (barnet somnar vid bröstet eller släpper bröstet)