Om Relaktation -min historia

Relaktation var för mig ett udda fenomen, som bestod av fantasifulla historier om adoptivmammor, som lyckats få till helamning utan att själva ha fött barn nyligen och för mig lät det mer som enstaka sensationshistorier än något trovärdigt med faktiskt grund.

1996 förlorade jag en av mina avelshonor i min marsvinsuppfödning. Orsaken var ett stort livmoderframfall och hon lämnade efter sig en ensam och mycket chockad liten bebis. Jag och min dåvarande pojkvän började handmata ungen, som med tiden repade sig. Men några riktiga marsvinsföräldrar var vi ju inte så ungen fick en gammal avelshona att bo med.
Döm om vår förvåning när vi plötsligt noterade hur ungen diade den gamla honan, som sedan länge var tagen ur avel. Och än mer förvånad blev jag när jag kunde se att hon faktiskt hade någon slags vätska i juvret.

2002 fick jag mina första barn. Ett par sugsvaga tvillingtjejer där starten blev allt annat än lättsam. Efter två månaders pumpande och halvhjärtade amningsförsök beslöt jag att lägga ner försök till helamning. Det var ändå ingen idé och jag tyckes aldrig komma upp i produktion hur jag än kämpade. Vi ammade kanske en gång per dag och det var allt.

Tills den där dagen kom då jag satt på en madrass på golvet med en bebis på var sida och bara inte orkade resa mig för att göra flaskor med ersättning. Den där dagen då benen inte vill lyda och sinnet är så trött som det kan bli. Den dagen då jag kände att de får nöja sig med bröstet en stund till. Jag menar, kan man trösta barn med en tom napp borde väl ett tomt bröst gå lika bra.
För andra gången i mitt liv fick jag förundras över denna bröstens vävnads kapacitet. Ända fram till lunchtid nöjde de sig med mina tomma bröst innan krisen blev sådan att flaskan blev enda utvägen.
Att testa saker och ting till deras yttersta gränser tror jag är medfött i min personlighet. Så nästa dag gjorde jag om experimentet och denna gång fungerade det ända fram till eftermiddagen och på tredje dagen fick jag en andra tredagarsdepp med stinna bröst. Precis som den där dagen på BB då sjukhusets gröttalrik fuktades med salta tårar.
Nu dröjde det ytterligare några veckor innan jag vågade släppa helt på min misstro till mina bröst för att helamma dygnet runt och flickorna fick klara sig på pulver och vatten nattetid ytterligare ett tag. Men med tiden gick det också och de helammades sedan till 7 månaders ålder och delammades tills de var 13 månader då jag, mot min vilja, tvingades sluta pga en lunginflammation och ny graviditet. Min kropp orkade inte att även amma tvillingar.

När så deras lillasyster föddes gjorde jag enstaka försök att återuppta amningen med hennes storasystrar. Viljan hos både barnen och mig fanns men mina kunskaper var det skralare med så någon tandemamning fick vi aldrig till.

"Syskonamning" bild från Sagogrynet

Med ökade kunskaper i ämnet och även fler erfarenheter har jag kunnat läka mina sår genom att inse att jag gjorde mitt allra bästa och en skuld om utebliven amning får bäras kollektivt. För när kunskaperna och erfarenheten från mammor omkring en inte finns blir uppdraget nästintill omöjligt. Såledeles kunde min amning av de två nästkommande barnen inte heller repareras utan jag tvingades sluta redan vid 9 månaders ålder. Vi visste inte hur vi skulle bete oss någon av oss. Barnen förstod inte hur man skulle ta tag och jag visste inte hur jag skulle kunna visa dem.
Det är en hemsk känsla att sitta med blottade bröst och en bebis som värjer sig ifrån dem. Mer ratad som mamma än så tror jag inte man kan känna sig.

Det är därför min förhoppning att detta ämne, hur man lagar en saboterad amning, kan spridas. För att ge mammor och barn en chans att laga sår och reparera tillit. Tillit till sin egen kropp, sin förmåga att vara mamma och barnets känsla av total närhet. För dem som behöver det och vill ha det i sin samvaro med sitt barn.
Och för alla flaskmammors skull ska jag även poängtera det viktiga i att sprida kunskap om hur man når närhet och anknytning med flaskmatning. Om hur viktigt det är att flaskmatade bebisar får samma självklara och totala närhet som de ammade bebisarna får. Men det är ett annat ämne för ett annat inlägg!

Vad vet du om för lite mjölk?

Att ha för lite mjölk när man ammar är ett förbisett problem eftersom det inte pratas om speciellt mycket. Inte heller ligger det i framkant för forskningen (och ska man vara elak här så är det kanske inte så underligt eftersom det väl vore förödande för modersmjölksersättningens industrier om man kom på lösningen med mammor som inte kan helamma).
Under min kurs i amning i höst fick jag skriva ett mindre arbete och valde då ämnet "relaktation". Det betyder att återuppta sin amning efter att man har avslutat den. Ett mycket givande arbete att göra! Intressant dock, var att inte heller där beskrevs något vidare om de mammor som inte lyckades återuppta amningen. Det konstaterade att de flesta (50-80%) kunde återuppta en amning. En del hade slutat helt och fullt sedan länge medan andra låg på en mycket låg mjölkproduktion. Ändock, de lyckades öka sin mjölkproduktion betydligt.
I nästan alla studier fanns dock några som inte kunde nå helamning. Det hade varit intressant att höra något om dem och det hade varit ett ypperligt tillfälle att undersöka just otillräcklig mjölkbildning. 

Ett symtom på vissa sjukdomar gällande kosidan är "nedsatt mjölkproduktion".
Så inom lantbruket är man fullt medveten om problemet. Men då handlar det om pengar förståss.
Pengar är viktigare än kvinnor. Därför har Amningshjälpen i år sökt pengar från Ungdomsstyrelsen
för att jobba mot det förtryck som råder gällande forskning på kvinliga sjukdomstillstånd

Relaktation är annars en händelse som borde kunna kasta lite ljus över fenomenet "otillräcklig mjölkbildning" eller "insufficient milk production" som var termen jag använde vid en sökning på http://www.pubmed.com/ Sökningen gav 18 artiklar, varav en hel del inte hade med saken att göra alls (vissa av dem studier på djur).
Flera artiklar nämner det faktum att många kvinnor ger upp sin amning då de upplever otillräcklig mjölkbildning. En del av dessa, vet vi från rådgivningen, borde kunna förklaras med att barnen inte ammas tillräckligt ofta. Vi vet att det finns fall där det finns skäl att misstänka att barnet vill amma oftare än vad mamman tror att barnet vill då barnet inte är nöjd mellan amningarna och mamman själv uppger att hon inte försökt amma barnet som tröst och se om det kan vara orsaken. 

En artikel tar upp tre fall av PCOS (polycystiskt ovariesyndrom). Ett tillstånd som ger hormonförändringar och där man misstänkte att det var just PCOS som orsakade en liten mjölkmängde hos dessa tre kvinnor.
En annan artikel ser ut att vara en randomiserad studie. Två grupper kvinnor har slumpvis valts ut till en försöksgrupp och en kontrollgrupp och man konstaterar att tillväxthormon kan öka mjölkbildningen. Barnen i studien ammas bara delvis och kvinnorna pumpar i huvudsak.

Bröstförminskande kirurgi och p-piller tas också upp. Dessa två orsaker får ändå ses som allmänt vedertagna i att kunna orsaka otillräcklig mjölkmängd. Bröstplastiken då den helt enkelt ibland skär mjölkgångar rakt av så mjölken inte kommer ut och ibland genom att man tar bort mjölkbildande vävnad, eller förstör den.
P-piller vet man också orsakar minskad mjölkproduktion varför man inte skriver ut det till ammande kvinnor längre. Däremot brukar minipiller gå bra att använda.

Jag börjar få slut på bilder för jag hittar inte min laddare till digitalkameran
och min mobil har inlett strejk på fotofronten.
Så ni får hålla tillgodo med en något grynig bild. Förlåt!

Under min kurs läser jag massor och åter massor om amning och bröstmjölk. Det är mycket som spelar in i hur mycket barnet får i sig.

Ger man exempelvis ersättning kan barnet vänja sig vid en större mängd mat än vad brösten producerar. Därmed hamnar man i en uppförsbacke som kan kännas både svår och tung innan man har kommit ikapp.

Om mamman äter vanilj så landar den smaken även i bröstmjölken och gör så att barnet ammar mer mjölk. Effekten avtar med tiden men jag lurar lite på att försöka här hemma. Rekommendera mammor med lite mjölk att baka vaniljbullar kanske?

Nej, bakning är nog inte det bästa rådet. Eftersom stress också spelar in och bakning kan stressa en oerhört. Stress gör så att hormonet oxytocin hämmas och finns inget oxytocin har barnet svårt att få ut mjölken ur bröstet. Oxytocin gör nämligen så små, små muskelceller pressar mjölken mot bröstvårtan. Och i det sammanhanget tänker jag att ibland kanske man inte ens är medveten om sin stress. För skulle alla vara det skulle inte människor bli utbrända. Kanske man kan hamna i ett tillstånd där man är stressad och pumpar ut en massa dopamin utan att varken vara medveten om det eller kapabel att ta sig ur det? "Att erkänna sin situation är första steget" säger min kompis psykologstudenten och det ligger nog något i det. Men hur vet man vad det är man ska erkänna? Och hur gör man om bebisens skrik lägger ytterligare stress i situationen?

Jag tror. Att det här med att tro på att amningen ska fungera är ett knep som fungerar just för att det skär av stressen och gynnar oxytocinet. I artiklarna om relaktation beskrev en del att det var viktigt att ha tilltro till att det skulle fungera.
"Amningssjälvförtroende" pratar min kompis tvåbarnsmamman om och det är ett begrepp jag skulle vilja föra ut på nationell nivå!

Andra orsaker till en minskad mjölkproduktion är att dricka för mycket vatten, extrem svält och hypoplasi. Hypoplasi är ett tillstånd som betyder att vävnaden man pratar om finns i för liten mängd. Så hypoplasi i brösten innebär att de mjölkbildande cellerna finns i för liten mängd och då bildas följdaktligen för lite mjölk. Detta är dock ett extremt ovanligt tillstånd.

Jag söker också på Wikipedia  på "prolactin". Prolactin svarar för mjölkbildningen.
I texten kan man läsa att överproduktion är vanligare än underproduktion. På "emedicine" läser jag om genetiska fall av underproduktion av prolaktin och hur det främsta symtomet kan ha att göra med mjölkbildningen. Dock är det ovanligare än ovanligt så det hamnar väl under hypoplasin gissar jag. Andra orsaker till en underproduktion är sådana att man förmodligen skulle söka för andra jobbiga symtom innan man ens tänkte på amningen.

Det jag egentligen ville säga var att jag skulle verkligen se fram emot en studie, som riktade sig till dessa kvinnor som känner att de har en otillräcklig mjölkbildning. Och så utesluta dem som ammar för sällan eller har en felaktig amningsteknik (vilket kan leda till en sämre utdrivning av mjölken och då får ju inte bebisen i sig vad den behöver).
Och efter det ta blodprov för att mäta hormonnivåer som prolaktin, dopamin osv.
Det var allt för idag! Nästa gång borde jag nog skriva mer om relaktationen. Jag ska bara hämta de sista artiklarna först så min sammanställning blir lite mer komplett. Tillsvidare bjuder jag på en abstract från en fallstudie om hypoplasi i bröstvävnaden  (läs sista meningen! "Amning är inte bara mat"   ):

Breastfeed Rev. 2005 Jul;13(2):13-6.

Breast hypoplasia and breastfeeding: a case history.

Thorley V.

Abstract

Hypoplasia, or glandular insufficiency, of the breasts is an infrequent cause of breastfeeding failure or infant failure to thrive. Early evaluation of the breasts of early identification of infant indicators can enable mothers to breastfeed while providing appropriate supplementation to facilitate satisfactory hydration and growth. A case report is presented of a highly motivated mother with minimal breast tissue who was able to soothe four of her infants at her breasts, supplying some breastmilk, while providing the bulk of their nutritional requirements by other means. At the time of writing she is tandem breastfeeding as well as providing artificial milk by bottle.

Dagens bloggtips...

Kommer dels från en insikt från en trebarnsmamma, veterinär och småbarnsförälder:
http://hurskaviorka.blogg.se/2011/december/klart-vi-orkar.html

Om vad som egentligen är viktigt här i livet och att se saker i perspektiv.

Och dels från bloggen "Amma vidare", om den fortsatta amningen efter livsmedelsverkets rekommendationer. De vill ha hjälp med berättelser ur vården för att göra en djupdykning i hur amning av äldre barn bemöts i vården. Hjälp dem med din historia!
http://ammavidare.blogspot.com/2011/12/moten-med-varden.html

Det var allt för idag! Snön ligger vit på taken och datorn är som vanligt vaken. Hoppas ni alla får en GOD JUL och allt det där!

Nu är det krig som gäller!

Frågan om var mänsklighetens ondska har sin grogrund har länge upptagit min filosofiska hörna. Hur kommer det sig att krig finns, att det finns system som innebär att vissa människor har rätt att diktera livsvillkor för andra och att vi sprider mer negativa uttalanden är positiva?

Min man tycker om att se på krigsfilmer och det totalt övergår mitt förstånd hur någon frivilligt vill titta på hur man deltar i något som har som förutsättning att så många som möljligt ska dö, även om det är på låtsas just i filmen. Och varför krigar folk överhuvudtaget? Min man förstår inte frågan för han tycker krig är självklart. Ibland är krig nödvändigt. Jag vill ändå veta varför.

Nu rapporterar de om Lundsberg och deras straffmetoder. En vågad före detta elev uttalar sig och påtalar samtidigt det olyckliga i hur de som ska leda landet i framtiden där lär sig trycka ner dem som står under dem. Det tycker inte journalisterna är värt att rapportera om, de rapporterar bara om hur mobbingen är satt i system, inte vad den innebär i förlängningen. Om hur dessa människor blir mobbade och sedan lär sig att själva mobba som en självklar del i en samhällsstruktur där de, som chefer, ska leda andra människor. Hur fungerar det egentligen? Om de som styr ett land egentligen ser ner på dem de ska styra över?

För mig är all typ av makt densamma. Krig, mobbing, osympatiskt ledarskap. Men var kommer det ifrån och hur blir vi av med det?

Krig har funnits länge. Och när jag tänker efter inser jag ju att krig funnits väldigt länge, redan spartanerna hade fullt utvecklade krigssystem. När jag tänker på spartanerna så kommer jag att tänka på Grekerna samt hur människan förmodligen har krigat långt innan Sparta uppkom. Och i flera världsdelar har man krigat så det verkar vara något fundamentalt hos människan.
Jag kanske skulle nämna det. Grekerna var de som myntade ordet "Demokrati". Ja, inte i den stavningen utan i en mer grekiskklingande såklart. De beskrev demokrati och att det var en förutsättning för samhällets väl och ve. Nu tog inte grekerna med alla i sin demokrati eftersom kvinnor och slavar inte hade rösträtt men man kan se det som en start. Samtidigt tänker jag att krig och maktutövande fanns redan då demokrati uppstod så på något sätt kanske krig och makt är en mer naturlig del av mänskligheten än demokratin.
Kanske tänker jag helt fel. Kanske borde jag vända på mitt resonemang och tänka att grunden för människan är maktutövande, positionering och i ytterkanten krig. Och att godhet, demokrati och sympati och empati till sina medmänniskor är något vi behöver kämpa för. Kanske borde jag helt enkelt fundera över vad det är som gör att vissa människor faktiskt är goda, sympatiska och omhändertagande och inte sätter sig själva i främsta rummet på bekostnad av andra?

Katter slåss. Och de lever för sig själva.
Människan slåss. Och lever i stora grupper bredvid varandra.
Jag undrar vem som är klokast?

Utifall någon missade (om bröstmjölksersättning)

Så finns en poster att sprida för den som vill veta skillnaden mellan bröstmjölk och bröstmjölksersättning.
Till postern

När brist råder på flytande kost får man ta till fast kost...
!Tro inte på allt du läser på nätet

Plantan

Vissa dagar bara avskyr jag mig själv. Vill inte kliva upp, inte se mig själv i spegeln, inte möta en enda människa för att bekräfta vad jag redan vet.

Jag är en människa borde vara bättre. Som om jag vore ett enda stort fusk som varje dag kommer undan. Undgår att bli upptäckt och utstå förnedringen, när alla inser hur värdelös jag egentligen är. 

Ibland känner jag mig så. Utanför världen, borta, icke existerande. Som om alla bara springer runt, runt och gör en massa livsviktiga saker. Mitt i alltihop sitter jag på golvet och försöker förstå, samtidigt som jag helst av allt skulle vilja kliva av. Få vara ifred.

Att få vara ifred är ett finare ord för att vara ensam. Många människor i världen är ensamma och blir inte sedda. De lämnas för att inte störas, ses inte för att annat runtomkring är färggladare och lättare att se. Fast de som är ensamma ser alla andra människor i sin omgivning, tar hand om, månar om, sprider snällhet. Ibland undrar jag hur ofta de ensamma ser världen. Tittar de någonsin upp från sin gråa, ensamma vardag och ser det färglada omkring dem? Ser, hänförs och njuter? De kanske gör det men mest gör de saker för andra. Det är bara att de gör det så självklart att ingen ser vad de gör.

De som inte ser brukar springa. Springa så fort att de inte ser vad som händer omkring dem. Jag undrar vad det är de springer till och än mer vad det är de springer ifrån. Är det ifrån all ångest som jagar dem från mörkrets tunnlar, ifrån vänner och krav på allt de ska göra eller ifrån själva livet som snart är dem ikapp. Eller är det dem själva de springer ifrån?

Kanske de springer till jakten att nå något de inte har. Springer allt fortare för att hinna fram dit någonstans där jakten tar slut. Till ljuset i tunneln, till ängen på andra sidan. Till friheten och utopin, den som inte finns.

Den som jagar den som springer är en person i röd rock med piska i hand. Piskan i handen blir en penna dit hon pekar för att få alla att förstå. Att springa för att nå och skynda för att hinna är det enda rätta säger människan i röda rocken. Springer du inte står hjulen still och vem ska då sköta ekonomin varpå allt detta vilar? Spring för friheten, spring för tillvaron, spring bara spring för då mår jag bra, säger människan i röda rocken.

Jag känner vinddraget där jag står mitt i orkanens öga. Likt en liten planta mitt på stormens hav. För det är så liten, ynglig och värdelös jag känner mig när jag inget kan och inget förstår hur saker och ting ska vara och bäst ska skötas, de där dagarna jag vill vara ensam.

Det är då jag önskar mig en trädgårdsmästare med halmhatt på huvudet och kratta i hand. En som kan odla och så och få mig att växa och få mig att nå.

Tänk att ha en sådan vid sin sida som tryggt kan stå med två fötter i myllan och visa hur man sätter upp staket mot faror som hotar. En som försiktigt kan gödsla, låta solen skina och regnet göra sitt. Utan att skynda och utan att kräva, bara tålmodigt vänta på dagen då plantan skjuter skott och får blad. Börjar växa.

En dag ska jag själv ta krattan i hand och få allt att gro och frodas. För med en trädgårdsmästare vid sin sida är man aldrig ensam mer. Då kan allt börja gro och börja växa och leva.