27 september 2010

Små terrorister till barn!

"Barn tar bara efter dina dåliga sidor och gör dem tusenfalt värre.”

Jesper Juul tycker barn är kompetenta. Mer kompetenta än föräldrarna. Jag är benägen att hålla med. Mina barn överlistar mig dagligen. Det är makalöst hur skickliga barn är på att driva en till den yttersta gränsen. När man tror att man bepansrat sig med ett oändligt tålamod, gränslös kärlek och en plan utöver det vanliga biter de sig fast, hänger kvar och infiltrerar ens innersta tills man får ett vansinnesutbrott.

Jag vill verkligen vara en perfekt förälder. En sådan där som tar sig tid med barnen, älskar att vara mamma, står i kökets kaos med barn springandes kring fötterna och bara ler och är harmonisk. På fullaste allvar inbillar jag mig ibland att det skulle ge mig tillfredsställelse att få vara den fulländade föräldern i den felfria familjen. Och jag försöker.

Försöker tala om för mina barn hur mamma verkligen skulle behöva en liten stund framför datorn just nu så kanske de kan titta på en film eller roa sig själva på något sätt ett tag? Innan jag frågar har vi såklart haft en pedagogisk frukost där jag verkligen lyssnat på barnens fina berättelser om Bellmanhistorier och fisar, om korkade pojkar i klassen och hur gröten liknar en slemhög från Mars med blod på. Jag vet inte vad det är jag gör. Eller inte gör. Om jag inte är tillräckligt autentisk enligt Juul, inte har nog fina belöningstrappor enligt Supernanny-metoderna eller är sådär lagomt balanserad enligt Alvén. För det hela slutar med att jag till slut går ner i tvättstugan istället bara för att få lite lugn och ro.

"Barn gör som du gör, inte som du säger." sägs det. Får man ändra det till "Barn tar bara efter dina dåliga sidor och gör dem tusenfalt värre.” så kan jag gå med på det.

Visst, man kan skylla på att man har sex barn, förhållandet har krisat, diagnoser hit och dit. Men man blir ju lika fullt galen av att kliva upp till det eviga gnället varje dag. När är det tillåtet att ge upp? Att kasta in handduken? Och vad sjutton gör man med barn som aldrig gör som man säger?!
Jag känner hur jag kvävs, hur luften tar slut och det blir svårt att andas. Som att dyka och upptäcka att man dykt längre ner än man har luft för. Paniken närmar sig i jakten på ytan. Jag har lust att bara skrika rakt ut. JAG STÅR INTE UT LÄNGRE!!
Jag behöver en lugn vrå att krypa tillbaks i, ett täcke att dra över huvudet, en ensam ö långt borta från all civilisation. Få slippa detta gastande och skrikande en liten stund. Om jag kunde begripa varför de måste vara så osams hela tiden.

Såhär komplicerat var det verkligen inte i min föreställningsvärld innan jag skaffade barn. Då kunde allt lösas med givande samtal där barnet och jag tillsammans hittar en lösning som bägge är nöjda med. Båda går harmoniskt vinnande ur striden med ett rosa ludd omkring sig.

Liksom alla goda råd och tips man ges innan man får barn. Om vad barn gör, hur de är, hur man bäst sörjer för deras väl och ve och hur man fostrar dem till ansvarsfulla och lyckliga små individer. De är samhällets gömda skatt, framtidens hopp!
När man väl fått barn fullständigt haglar de goda råden över en. Tusenfalt självutnämnda experter jämsmed en hoper väninnor med äldre barn, mor- och farmödrar och en och annan farfar kastar sig in i debatten. Det är inte underligt att dagens föräldrar anses förvirrade. Hur sjutton ska man kunna hålla reda på allt man får höra?

När jag väntade mina första barn fick jag alltid höra hur man aldrig hinner något när man har en liten bebis. Hur man går i mjukisar hela dagarna och aldrig duschar. ”Sån ska jag inte bli”, tänkte jag då.

Idag såg jag inte mjukisarna förrän jag redan hunnit ner på byn.
För att undvika vidare liknelser med de farhågor jag en gång stod inför, beslöt jag mig för att duscha minsann skulle bli av. En stunds utevistelse och en redig lunch på det gör barn lugna nog att sättas framför en film. Bebis fick ligga på golvet i badrummet för bebis tycker om badrummet. Utom idag. Idag tyckte bebis att badrum med blöta mammor i är läskiga. Inte heller i en babysitter ser blöta mammor förtroendeingivande ut. Till slut tröttnade jag och plaskade ner golvet medan jag satte babysitter, med bebis i, framför filmen. Bebisar kan inte tolka platta bilder och har därför inget ut av att titta på barnfilmer säger de som vet. Tur inte bebis vet för han satt nöjt och tittade upp mot skärmen.
Det fick bli en snabbdusch, för när bebis slutligen anslutit till syskongänget hade de övriga barnen börjat tycka att filmen var i längsta laget och startat studsmattelek i våningssängen.

Det är sådana dagar, när allt man gör hackar som en felaktig kugge i maskineriet, som man till slut ger upp. Som man suckande tvingas acceptera de allt större högarna av bråte på golvet, fruktgegget på golvet och de tornande travarna med tvätt inne på badrummet. Det är då man gör saker som tvingar en att ljuga när någon frågar ”Har du sett han i Idol?” För vad annars ska man göra än att slå på första bästa TV-kanal och bara skita i allt?

På kvällen sitter man sent omsider i soffan och undrar hur man till slut fick barnen i säng efter det ändlösa springanden efter vatten, kuddar, saknade gosedjur och barn som har en helt annan uppfattning om dygnet än man själv. Ett tassande ljud av små fötter får en att inse att alla inte är i säng. Jag undrar hur många gånger jag tänkt tanken att helt sonika gå och lägga mig, oavsett hur många barn som fortfarande är uppe. Någon gång ska jag banne mig göra det!

Tinnitusen gör sig påmind och man kommer på sig själv att ha gastat på rätt bra själv också. Kanske lite väl mycket, ibland är det tur att man inte har grannar vägg i vägg.

Det är märkligt med kvällar. För plötsligt, när allt är så tyst och lugnt och kaffet i koppen inte längre hinner kallna mellan springturer fram och tillbaka, vänds hela tillvaron. Ett tu tre så känns skriken, bråken och stöket i hemmet inte längre lika hotfullt. Grottan man så desperat behövde för några timmar sedan bleknar sakta och försvinner bort i tomma intet. Tjutet i öronen har jag haft sedan barnsben och är knappast barnen att klandra. Man undrar varför man suckade och domderade så dant egentligen.

Tasset närmar sig soffkanten där man sitter, och en meterhög varelse gör sig påmind. ”Kan inte schova, mamma. Behööer meja välling.”

Att göra barnet till viljes känns med ens så enkelt. Lyfter upp den varma kroppen i famnen, ett nätt huvud vilar mot axeln, bröstkorgen, som vilar mot ens egen, hävs sakta upp och ner. Två skepnader blir till en i ett tusenårigt genuint omfamnande. Värmen sprider sig till en enhet. En förälder och ett barn. Lägger sakta ner det nästan sovande barnet. Genast känns en saknad i bröstet, avskiljdheten blir till ett avgrundsdjup. Så intensiv som motsättningarna var under dagens kaos, lika tät är samhörigheten i sömnens dvala. Där, i rummet, stannar tiden. Ett försvarslöst barn att skydda och värna från alla hemskheter i världen. Så skört och så litet. I rummet bredvid hörs den tunga andningen från tre sovande skolbarn. De är till låns men jag är rik. Mer fulländat än såhär blir det inte.

10 kommentarer:

  1. Jättefint beskrivet. Jag känner igen varenda ord, som om det vore hämtat ur mitt eget liv när barna var små. Precis den känslan.
    Underbart!

    SvaraRadera
  2. Linda Mikaelsson2010-09-27 21:23

    Tårögd igen.................för att du skriver så fint, men ffa för att du vågar skriva som det är och för känslan av lättnad när man vet att man inte är ensam om denna kaoskänsla. Tack!

    SvaraRadera
  3. Oj så ... vackert. Och kaosigt. Och alldeles sant!

    SvaraRadera
  4. Som vanligt är du så otroligt träffsäker i dina beskrivningar... Kram!

    SvaraRadera
  5. Kram <3
    *skickar lite rosa ludd som du kan stoppa i öronen när kaoset härjar*

    SvaraRadera
  6. Mib: <3

    Linda: Så bra! :) *blir glad*

    Tina: Tack!

    Jenny: Kram tebaks!

    Dorotea: Man tackar, kan komma att behövas! :)

    SvaraRadera
  7. Vilket härligt och träffsäkert inlägg. Roligt skrivet och jag blir rörd i slutet.
    *Kram*

    SvaraRadera
  8. Du är en träffsäker kvinna som har krafter utan dess like.. om jag bara vore hälften så stark som dig! Du skriver träffande och ger mig både prestationsångest över mitt egna skrivande och en enorm svartsjuka.. men fortsätta gärna!

    SvaraRadera
  9. Wondergirl: *kram tebaks*

    Sandra: Fast nu är du taskig mot dig själv för jag har varit inne på din blogg och du skriver väldigt bra. Så det så!

    SvaraRadera
  10. du är underbar Ingrid!
    precis exakt så är det juh. du beskriver alla föräldrars tillvaro på pricken! jag älskar dig ännumer för att du dessutom vågar skriva detta. det är juh så tabu tyvärr :(
    kramar o kärlek till dig o din underbara familj

    SvaraRadera