Idag är en bra dag att dö för amningen.

Jag ser filmen "Joe Black". Jag tror att man måste ha tänkt tanken att man faktiskt ska dö en dag för att få full behållning av filmen för jag kan då inte komma ihåg att mina tårar rann förra gången jag såg den. Det är något väldigt avgrundsliknande i att med ödmjukhet acceptera och välkomna det som komma skall.
I en sekvens i filmen säger huvudpersonens svärson att man måste berätta om sina mörka hemligheter till den man vill känna total tillit till. För om man själv berättar allt som är hemligt kan ingen avslöja dig.

Jag skrek på mina barn i morse. Alltså inte höjde rösten utan verkligen skrek. Den totala morgonstressen genomsyrade varenda cell i min kropp och fick mig att se rött när barnens idrottsschema visade "längdskidor" där på morgonen efter en sen jobbnatt.
Jag tror inte att jag har så många hemligheter. Jo, några kanske, men jag uppfattar mig själv som en väldigt öppen person. Sen måste ju andra människor lyssna på en för att man ska kunna få sina hemligheter hörda och det tycker jag inte alltid är fullt lika enkelt.

Jag engagerade min man för en föreläsning på en så kallad länssamordnarutbildning, som Amningshjälpen anordnade förra helgen. Han skulle föreläsa om organisationskunskap för att ge länsgrupperna verktyg att jobba med för att kunna nå dit de ville. Sen om det skulle utmynna i organiserade provskrivarhelger eller godare fika på träffarna var egentligen mindre viktigt.
Min man tog tag i uppgiften med stort allvar och förberedde sig noga. Kvällen innan satt han vid datorn på hotellrummet där han plötsligt utbrister med bekymrad min; "Jag vet faktiskt inte hur jag ska klassificera er förening. Den passar inte in någonstans..." Och efter en stunds paus upprepade han sig med ett förbryllat skratt. "Den passar faktiskt inte in någonstans." och hans blick börjar anta en något desperat antydan.
Just då var jag mer intresserad av att helgen skulle löpa på utan större störningar men min mans ord fick mig att lyfta blicken en smula och titta på deltagarna, var för sig. Vilka var egentligen där och vad hade de gemensamt? Ett intresse för amning såklart men utöver det? Många av medlemmarna har själva slutat amma för länge sedan och ändå är de kvar. Inte heller kan rådgivarrollen förklara varje människas engagemang fullt ut i denna förening.
Det är en brokig samling människor som en efter en spontant samlas kring ett av borden i fikarummet senare på kvällen. Sorlet från konversationen hörs ända ut till hotellets reception. Uppenbarligen finns något gemensamt för timmarna går utan att någon väljer att avvika för sömnens värld. Amning är på tapeten men inte bara. Allt mellan himmel och jord avhandlas och alla verkar bara trivas i varandras sällskap.

Väl uppe på hotellrummet igen fortsätter min man sina förberedelser. Han pratar sig varm för sponsring och om hur vi borde söka sponsorpengar från Landsting och företag. Jag ser framför mig hur en grupp medlemmar från Amningshjälpen ska gå upp på Landstinget för att söka pengar. Det finns bara ett slut på den historien och det är ett trött "Nej".
Jag tycker amning är viktigt och kvinnorna som vill amma tycker amningen är viktig. Många inom vården tycker också att amning är viktig men någonstans där tar det stopp. För cheferna som ska ge vårdpersonal resurser att kunna amning och kunna ge stöd till mammorna och politikerna som ska ge cheferna resurser att hjälpa sin personal tycker inte amning är viktigt. Sådär politiskt korrekt så tycker de det men inte i handling.
För vi säger gärna att mammor har rätt till bra stöd, rätt till fria val, rätt att bestämma över sin kropp men vi vill helst inte leva upp till det. För det intresserar oss inte vad de egentligen gör. Inte ens kvinnorna själva tycker att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar. Amning görs istället till något kontroversiellt och debattbart. Något man får tycka till om och som den Riktiga Kvinnan helst vänder sig emot. Man FÅR amma men amningen tillhör en undanskymd fas i livet som är jämställd med madonnan.
Den ammande kvinnan är madonnan. Och den icke ammande kvinnan kan gärna beskyllas för att hon inte underkastar sig madonnabilden men faktum kvarstår. Att amma är att ge upp sin kropp för något annat, att inrätta sig i ledet av att vara underlägsen och moderligt präktig. I amningen finns kvinnorna som inte vill bli något i världen.

En gång i tiden försökte jag mig på att vara man. Jag trivdes aldrig i kostym så jag lade ner den idén rätt snart men har samtidigt aldrig lyckats hitta mig själv i bilden av att vara kvinna heller.
Ibland har jag tänkt att det kanske inte var förmågan att vara man det var fel på utan kostymen. Men samtidigt har jag svårt att känna mig hemma i mansstrukturer överhuvudtaget. De blir lätt enkelspåriga och testosteronbetingade. Inte heller i kvinnans värld med sociala mönster, vara vacker och förälska sig i män och delta i männens värld kan jag hitta mitt rätta jag.
Däremot sällar jag mig gärna till kategorin att jag duger som jag är, att min roll som mamma är viktig och att amningen är lika självklar som att ha skor på sig på vintern. Det är för mig totalt obegripligt att vårt samhälle är så icke anpassat till barn. Vi har ju alla varit där och vi sägs vara empatiska varelser med förmåga att minnas så vi borde se barnen som en självklarhet. Och det borde vara otänkbart att inte barnen ska vara med där samhället och livet i övrigt finns.

Kanske är jag en kvinna som vägrar vara kvinna? En som finner det ointressant att underkasta sig alla kvinnliga attribut och förväntningar och istället är den jag är.
När jag var kring 20 arbetade jag på ett terminalboende. Där bodde gamla bortglömda människor i väntan på döden. Det jobbet fick mig att fatta ett livsbeslut; Att jag aldrig ska ångra något på min dödsbädd. Att jag ska göra mitt bästa och förlåta mig själv när saker och ting inte går vägen och att jag bara ska göra det jag tycker är viktigt och värt att göra och inte underkasta mig andras livsvärderingar.
Kanske, och jag tror faktiskt att så är fallet, är det just den filosofin som förenar många av medlemmarna i Amningshjälpen. Här finns kvinnorna som vägrar vara något annat än sig själva. Men kvinnor som vägrar vara något annat än sig själva skrämmer. För samhället vill helst att kvinnor fogar sig i leden och ställer upp på den bild som finns. Kvinnor som inte gör det bespottas och tycks illa om. Jag behöver bara säga ordet "Rödstrumpor" så förstår alla vad jag menar. Vad var egentligen fel med dem? Att de ville ha en friare värld för kvinnor eller att de hotade bilden av Kvinnan? På samma sätt hotar den ammande platskrävande kvinnan bilden av hur Kvinnan bör vara.

Jag förväntar mig inte att det ska gå att förstå detta. För samhällsstrukturerna man har växt upp i är mycket svåra att se förbi men jag tror du kan hålla med mig om att feminism inte alltid är rumsrent. Och därför förvånar det mig starkt att feminister idag har mage att bespotta kvinnor som vill amma med samma floskler som patriakatet och deras kvinnor vill slå ner på Mammor som vill amma: att "Alla kan inte amma och det är minsann inte så lätt!".
Nej, det är inte lätt. Och man har rätt att välja något annat. Men att kräva ammande mammors tystnad i något slags systerskap för kvinnor som inte ammar är inget annat än ett fortsatt kvävande av Kvinnor som vägrar inrätta sig i leden av att hålla käften och vara söta. Det är inte vi som är söta det är våra barn som är det! (och vår bröstmjölk!!).

Så skit i vad omgivningen gör eller säger för det är din förbannade rätt att få finnas till och göra dina livsval oavsett i vilket kön du föddes! Och den dagen Kvinnan, som föddes i en manskropp kan amma sitt barn på stan utan att få annat än gillande blickar ska vara dagen då jag kan dö i frid.