Små terrorister till barn!

"Barn tar bara efter dina dåliga sidor och gör dem tusenfalt värre.”

Jesper Juul tycker barn är kompetenta. Mer kompetenta än föräldrarna. Jag är benägen att hålla med. Mina barn överlistar mig dagligen. Det är makalöst hur skickliga barn är på att driva en till den yttersta gränsen. När man tror att man bepansrat sig med ett oändligt tålamod, gränslös kärlek och en plan utöver det vanliga biter de sig fast, hänger kvar och infiltrerar ens innersta tills man får ett vansinnesutbrott.

Jag vill verkligen vara en perfekt förälder. En sådan där som tar sig tid med barnen, älskar att vara mamma, står i kökets kaos med barn springandes kring fötterna och bara ler och är harmonisk. På fullaste allvar inbillar jag mig ibland att det skulle ge mig tillfredsställelse att få vara den fulländade föräldern i den felfria familjen. Och jag försöker.

Försöker tala om för mina barn hur mamma verkligen skulle behöva en liten stund framför datorn just nu så kanske de kan titta på en film eller roa sig själva på något sätt ett tag? Innan jag frågar har vi såklart haft en pedagogisk frukost där jag verkligen lyssnat på barnens fina berättelser om Bellmanhistorier och fisar, om korkade pojkar i klassen och hur gröten liknar en slemhög från Mars med blod på. Jag vet inte vad det är jag gör. Eller inte gör. Om jag inte är tillräckligt autentisk enligt Juul, inte har nog fina belöningstrappor enligt Supernanny-metoderna eller är sådär lagomt balanserad enligt Alvén. För det hela slutar med att jag till slut går ner i tvättstugan istället bara för att få lite lugn och ro.

"Barn gör som du gör, inte som du säger." sägs det. Får man ändra det till "Barn tar bara efter dina dåliga sidor och gör dem tusenfalt värre.” så kan jag gå med på det.

Visst, man kan skylla på att man har sex barn, förhållandet har krisat, diagnoser hit och dit. Men man blir ju lika fullt galen av att kliva upp till det eviga gnället varje dag. När är det tillåtet att ge upp? Att kasta in handduken? Och vad sjutton gör man med barn som aldrig gör som man säger?!

Jag känner hur jag kvävs, hur luften tar slut och det blir svårt att andas. Som att dyka och upptäcka att man dykt längre ner än man har luft för. Paniken närmar sig i jakten på ytan. Jag har lust att bara skrika rakt ut. JAG STÅR INTE UT LÄNGRE!!

Jag behöver en lugn vrå att krypa tillbaks i, ett täcke att dra över huvudet, en ensam ö långt borta från all civilisation. Få slippa detta gastande och skrikande en liten stund. Om jag kunde begripa varför de måste vara så osams hela tiden.

Såhär komplicerat var det verkligen inte i min föreställningsvärld innan jag skaffade barn. Då kunde allt lösas med givande samtal där barnet och jag tillsammans hittar en lösning som bägge är nöjda med. Båda går harmoniskt vinnande ur striden med ett rosa ludd omkring sig.

Liksom alla goda råd och tips man ges innan man får barn. Om vad barn gör, hur de är, hur man bäst sörjer för deras väl och ve och hur man fostrar dem till ansvarsfulla och lyckliga små individer. De är samhällets gömda skatt, framtidens hopp!

När man väl fått barn fullständigt haglar de goda råden över en. Tusenfalt självutnämnda experter jämsmed en hoper väninnor med äldre barn, mor- och farmödrar och en och annan farfar kastar sig in i debatten. Det är inte underligt att dagens föräldrar anses förvirrade. Hur sjutton ska man kunna hålla reda på allt man får höra?

När jag väntade mina första barn fick jag alltid höra hur man aldrig hinner något när man har en liten bebis. Hur man går i mjukisar hela dagarna och aldrig duschar. ”Sån ska jag inte bli”, tänkte jag då.

Idag såg jag inte mjukisarna förrän jag redan hunnit ner på byn.

För att undvika vidare liknelser med de farhågor jag en gång stod inför, beslöt jag mig för att duscha minsann skulle bli av. En stunds utevistelse och en redig lunch på det gör barn lugna nog att sättas framför en film. Bebis fick ligga på golvet i badrummet för bebis tycker om badrummet. Utom idag. Idag tyckte bebis att badrum med blöta mammor i är läskiga. Inte heller i en babysitter ser blöta mammor förtroendeingivande ut. Till slut tröttnade jag och plaskade ner golvet medan jag satte babysitter, med bebis i, framför filmen. Bebisar kan inte tolka platta bilder och har därför inget ut av att titta på barnfilmer säger de som vet. Tur inte bebis vet för han satt nöjt och tittade upp mot skärmen.

Det fick bli en snabbdusch, för när bebis slutligen anslutit till syskongänget hade de övriga barnen börjat tycka att filmen var i längsta laget och startat studsmattelek i våningssängen.

Det är sådana dagar, när allt man gör hackar som en felaktig kugge i maskineriet, som man till slut ger upp. Som man suckande tvingas acceptera de allt större högarna av bråte på golvet, fruktgegget på golvet och de tornande travarna med tvätt inne på badrummet. Det är då man gör saker som tvingar en att ljuga när någon frågar ”Har du sett han i Idol?” För vad annars ska man göra än att slå på första bästa TV-kanal och bara skita i allt?

På kvällen sitter man sent omsider i soffan och undrar hur man till slut fick barnen i säng efter det ändlösa springanden efter vatten, kuddar, saknade gosedjur och barn som har en helt annan uppfattning om dygnet än man själv. Ett tassande ljud av små fötter får en att inse att alla inte är i säng. Jag undrar hur många gånger jag tänkt tanken att helt sonika gå och lägga mig, oavsett hur många barn som fortfarande är uppe. Någon gång ska jag banne mig göra det!

Tinnitusen gör sig påmind och man kommer på sig själv att ha gastat på rätt bra själv också. Kanske lite väl mycket, ibland är det tur att man inte har grannar vägg i vägg.

Det är märkligt med kvällar. För plötsligt, när allt är så tyst och lugnt och kaffet i koppen inte längre hinner kallna mellan springturer fram och tillbaka, vänds hela tillvaron. Ett tu tre så känns skriken, bråken och stöket i hemmet inte längre lika hotfullt. Grottan man så desperat behövde för några timmar sedan bleknar sakta och försvinner bort i tomma intet. Tjutet i öronen har jag haft sedan barnsben och är knappast barnen att klandra. Man undrar varför man suckade och domderade så dant egentligen.

Tasset närmar sig soffkanten där man sitter, och en meterhög varelse gör sig påmind. ”Kan inte schova, mamma. Behööer meja välling.”

Att göra barnet till viljes känns med ens så enkelt. Lyfter upp den varma kroppen i famnen, ett nätt huvud vilar mot axeln, bröstkorgen, som vilar mot ens egen, hävs sakta upp och ner. Två skepnader blir till en i ett tusenårigt genuint omfamnande. Värmen sprider sig till en enhet. En förälder och ett barn. Lägger sakta ner det nästan sovande barnet. Genast känns en saknad i bröstet, avskiljdheten blir till ett avgrundsdjup. Så intensiv som motsättningarna var under dagens kaos, lika tät är samhörigheten i sömnens dvala. Där, i rummet, stannar tiden. Ett försvarslöst barn att skydda och värna från alla hemskheter i världen. Så skört och så litet. I rummet bredvid hörs den tunga andningen från tre sovande skolbarn. De är till låns men jag är rik. Mer fulländat än såhär blir det inte.

Om Lars Ohlys uttalande om bröstpumpar

Lars Ohlys uttalande igår och även idag är ytterligare ett bevis på vad socialstyrelsen kom fram när de släppte senaste rapporten. Amning är på väg neråt.

Varför ska vi ha amning egentligen? Behövs den alls, är den något som bara militanta rödstrumpor och Amningshjälpen har hittat på? Och vad säger ett sådant uttalande, att kvinnor som vill amma längre är hänvisade till bröstpump och flaska, om partiets miljötänkande och syn på folkhälsa?

Det är ett faktum att amning är av godo för folkhälsan. En enskild kvinna eller ett enskilt barn kan må bättre med både flaska och ersättning. Men en politiker ska inte ta beslut efter enskilda individer. Deras beslut behöver vara välgrundade och gynna den stora massan. Är jämlikheten viktigare än hälsan och livslängden undrar jag också?

Jämlikhet är viktigt. Kvinnor som väljer amning har oftare har en högre utbildning och lever inte sällan i jämlika förhållanden och värnar om jämlikheten. Jämlikhet är inte hur ett spädbarn matas. Jämlikhet handlar om lika rättigheter, om lika lön för samma arbete, om att inte behöva halka efter i arbetslivet på grund av sina biologiska förutsättningar. Det är politikernas och arbetsmarknadens sak att hitta sätt att få in jämlikheten i arbetslivet oavsett om man får barn eller inte. Ingen ska straffas för förmågan att vara gravid eller amma. Jag är ledsen Lars Ohly, den går inte att ändra på. Att försöka motverka den är som att försöka få människor att frånsäga sig sin fria vilja. Dessutom lär det knappast vetskapen om att de flesta kvinnor kommer behöva ”pumpraster” lite då och då ge kvinnor en starkare ställning än vad föräldraledigheten gör.

WHO rekommenderar helamning i sex månader och delamning tills barnet är minst två år.

Dessa siffror är inte tagna från luften, det finns mycket forskning som stödjer de rekommendationerna. Forskning som visar ökad risk för övervikt vid flaskmatning, ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar vid utebliven eller tidigt avslutad amning osv. Man kan visa hälsofördelar för mamman om hon delammar under en längre period. Så det är långt mycket mer än rent vatten det handlar om när WHO uttalar sig i frågan. Det är ett hälsoperspektiv för samhället, för minskade sjukhuskostnader, för mer välmående människor, för ett friskare samhälle. Och då har vi inte ens berört det extra intag av BPA och andra ämnen, som blir risken vid ökad användning av flaskan. Eller de sociala aspekterna för de mammor som inte har råd med en bröstpump och BPA-fria flaskor eller som kanske inte kan pumpa ur. Vad säger vi till de mammorna för att undvika skuldbeläggandet?

En tredje och viktig aspekt är miljöfrågan. Att inte bara uppmuntra men även rekommendera användandet av bröstpump och, därmed, flaska anser jag är ett stort problem i det avseendet. Amningen är på nedåtgående som det är nu och om Lars Ohlys uttalande blir verklighet kommer det knappast hjälpa till att vända trenden. (Återigen vill jag påpeka att det är stor skillnad om trenden kommer till av människors fria val eller om den sker genom politikers styrning).

Bara för att ta några tankeexperiment. Ponera att flaskandet får ökad genomslagskraft redan från späd ålder hos barnet. Att föräldrar tänker att det är lika bra att vara jämlik redan från början. Barn som har flaskats har en tendens att välja flaskan framför bröstet och det är, de första månaderna, i mångas fall enklare att ge med flaska än att amma. Så risken blir stor att man helt övergår till att ge barnet på flaska. Det är också visat att spädbarn äter större mängder när de ges på flaska än om de ammas. Detta ser man både på viktkurvor och på faktiska mängdundersökningar. Vad händer med den mamma som försöker mäta upp barnets ständigt ökade krav på mängder genom att pumpa? Hur lätt kan det inte vara att ge upp pumpningen och helt övergå till ersättning? Jag vet vad jag skulle välja i en dylik situation. Om valet stod mellan en flaska ersättning eller sitta hemma och pumpa.

Ersättning görs av industrialiserad komjölk. Kor är en stor miljöbov, industrin likaså. Framställningen av plasten till alla de flaskor man behöver är knappast mer miljövänlig. Att de barn som behöver, ges ersättning behöver få bestå. Men varför vill Lars Ohly försöka få till en ökning i användandet av dessa produkter?

Den sista aspekten gäller de röstlösas; barnens. För Lars Ohlys uttalande är knappast i samråd med BVC. I åldern 8-9 månader, får många barn en närhetstörstande period då amningen har en tendens att öka, en del barn har inte ens slutat helamma vid den åldern. Varje barn är en unik individ och har rätt att få behandlas som sådan. Att tvinga föräldrar att dela på föräldraförsäkringen och neka de barn som behöver sin amning är lågt. Värna om det vi har istället. En fantastisk föräldraförsäkring som låter föräldrarna, de som besitter kunskaperna, besluta om vad som är rätt för barnen och familjerna.

Nej, Lars Ohly! Skippa uttalanden som baseras på din personliga erfarenhet från enstaka fall och låt dina uttalanden i fortsättningen vara grundade på vetskap och vettiga resonemang.

Det är tur man kan ändra sig: http://www.dn.se/nyheter/valet2010/ohly-tar-tillbaka-uttalande-om-brostpump-1.1165666