Om ensamhet

Jag skulle vilja skriva något om att känna sig ensam. Inte nödvändigtvis ensam som i ”landsförvisad till Sibirien utan en människa i sikte” men ensam sittandes i en befolkad del av Sverige utan att man tappar vänner och får nya när man skaffar barn. Dessa nya bekantskaper finns oftast under småbarnsåren eftersom andra småbarnsföräldrar har förståelse för och kan anpassa bekantskapen till livet som småbarnsförälder. För hur det än är så är det lättare att anpassa livet efter barnen än att anpassa barnen efter livet även om båda parter ofta måste jämka. Jag skulle vilja skriva om att känna sig ensam när livet tar en sväng neråt och man inte är lika givande, glad och spirituell att umgås med längre. Om nedåtgången dessutom innefattar en skiljsmässa känner sig vänner och bekanta ibland tvungna att välja sida och kan till slut bestämma sig för att inte välja någon alls i rädsla för …ja, inte vet jag. Innefattar nedåtgången sjukdom eller utbrändhet framstår man kanske som ovillig att ha relationer med andra för orken finns liksom inte. Det betyder inte att man inte uppskattar sällskap och känslan av att vara ihågkommen, det betyder bara att man inte har samma ork att upprätthålla relationer med andra.

Det sägs att i nöden prövas vännen. Ordspråket kan bli rätt sorligt för den som blir sjuk och tycker om att ha vänner. För sjukdom tycker jag ändå kan räknas som en form av nöd och prövning och när man då plötsligt står utan eller bara med en eller två kvar så blir ju den logiska slutledningen att man inga vänner har.

På mitt facebook-flöde sägs det emellanåt att man ska säga ifrån, avskärma sig, bryta.. med personer som suger energi, som inte uppskattar en ordentligt, som kort sagt inte är riktiga vänner. För någon som ingen energi har och plötsligt befinner sig i situationen där telefonen ekar tyst förutom alla sms om påminnelser och inlägg i säljgrupper blir slutledningen av dessa uppfodringar nästan tillräckliga för att inte vilja finnas kvar längre. För antingen har man fått bevis nummer två för att man inte har några vänner eller så är man så otrevlig och hemsk att ingen vill ha en som vän. När kampanjer som aldrig ensam och suicidal awareness dyker upp blir jag nästan illamående. Tanken är god men vad hjälper det att prata med varandra om dessa ämnen om man inte ägnar en tanke åt dem som står utanför? Borde det inte pratas om hur man når dem som inte har någon att prata med eller är det kanske lika bra att dessa människor förgör sig själva när ingen ändå vill ha dem?

I Sverige har vi Jantelagen som säger att vi inte duger något till. Så man ska helst inte beklaga sig heller utan helst låtsas som allt är sådär medelmåttigt bra. Alldeles för bra får det naturligtvis inte heller vara.

Det finns mörka stunder när jag önskar att jag inte skaffat barn (varför heter det ”skaffa” egentligen?) för jag tänker att då hade jag haft vänner kvar och jag hade haft tid över att odla relationer. Sedan inser jag att inte bara är tanken hemsk men jag hade en liknande känsla och tankegång när mina universitetsstudier var över och alla studenter från kursen spreds för vinden. Med tiden har jag insett att kanske ens riktiga vänner är de bekantskaper man odlar som barn. Tyvärr finns det de som lider av utanförskap redan under barndomen. Det är barnen du ser gå lite vid sidan av på rasterna, de som sitter på huk och ser ut att vara fullt upptagna med att pilla med en pinne i gruset. Det är barnen som få vuxna ser bli mobbade och det är barnen som växer upp med ett kasst självförtroende för de lär sig att aldrig passa in. Med minnen från barndomen går de in i nya bekantskaper med ena foten utanför för de vet att risken finns alltid att ingen tycker om dem på riktigt. Paradoxalt nog gör dessa minnen dem även till några av de mest lojala vänner du kan få för de vet att värdesätta vänskap och de vet hur förgänglig den kan vara.

Vi jagar lycka, framgång och pengar. Status vill vi alla ha trots att sagovärlden är fylld av historier om griniga affärsmän. Vad hjälper ett hus med statusprylar om du inte har någon som kommer och tittar på dem? Människan har överlevt och vunnit mark i evolutionen tack vare förmågan att skapa kontakt med andra människor. En människa utan andra människor kan inte överleva. Därför blir ensamhet så otroligt svårt att hantera. Det är ångestskapande med ensamma människor och den som är ensam får svårt att leva och överleva. Det är den cirkeln vi behöver bryta först. Att bry oss om varandra. Den som har en fungerande familj som faktiskt har möjlighet att hålla kontakten och till och med ses har ett naturligt skydd mot ensamhet men det är tyvärr inte alla förunnat.

En text på internet kommer förmodligen inte heller att hjälpa men någonstans måste ens tankar och känslor ta vägen. När man har försökt hålla kontakt med andra och ringer men endast enstaka ringer tillbaka eller faktiskt vill ta en fika. Ja, då återstår liksom bara att fortsätta deppa, att förneka allt eller försöka bearbeta vad man känner och upplever. Deprimerad har jag redan varit så mycket att jag troligen är immun mot antidepressiva och förneka och låtsas att allt är bra kan jag gå i god för inte fungerar. Promenader, prata med sina barn och äta nyttigt hjälper men botar tyvärr inte ensamhet även om det är de goda råd man ibland får. I engelskan finns orden ”alone” och ”lonely” som ganska bra beskriver skillnaden mellan att vara själv och vara ensam. Det ena väljer man själv medan det andra är oönskat.

Jag önskar så att jag hade någon mer att umgås med och jag önskar så att jag inte kände det som att jag tränger mig på när jag föreslår fika eller ringer någon. Någonstans slutar man tjata av ren självbevarelsedrift för det drar en bara mer neråt i ens negativa tankar när umgås inte blir åtminstone lite enkelt för att inte säga självklart. När både telefonen och dörrklockan så sällan ger ljud ifrån. Det är måhända gnälligt av mig att sitta och önska att få ingå i ett sammanhang och det kan jag ta. Tyvärr inser man med tiden och åldern att människan är byggd för att leva i gemenskap med flera och att det gagnar en i livet på så många sätt att ha en grupp att ingå i. För inte bara blir det fler kloka idéer att tillgå men det skapar mening i tillvaron också.

Att lägga ut en sådan här text på nätet är förmodligen fullständigt idiotiskt och rent kontraproduktivt. För vem vill umgås med någon som gnäller om att ingen vill umgås med en? Men någonstans har jag väl inte gett upp än på att hitta svaret på vad det är jag gör som blir så fel. En del vet jag ju redan. Den som sprudlar av energi är lättare att umgås med såklart, den som är intresserad av samma saker som en själv är lättare att prata med och den som inte desperat behöver vänner är förmodligen inte lika obehaglig att spendera tid med. Kanske är det bara så att vägen tillbaka blir så oändligt lång och är så oviss vart den når att man liksom ger upp bara vid tanken på att börja gå. Kanske är det så att vårt samhälle är uppbyggt så att ju äldre man blir desto mer kryper ensamheten på. Var vännerna få redan när man var barn så kanske det är naturens gång.

Vi är alla olika och vi bär alla på tankar och erfarenheter och en sak kan jag lova dig. Om du vågar fråga och du vågar lyssna på vad andra har att berätta så kommer du få höra de mest fantastiska livshistorierna och lära dig saker från personer du minst anat. Mitt starkaste minne i det sammanhanget är från mina tonår när jag jobbade extra på ett äldreboende för psykiskt sjuka. Här fanns ett tjugotal personer inhysta och medicinerade i en stor villa ute i skogen. En av dem var en rynkig, smal gammal tant med runt ansikte och som led av schizofreni, dvs vanföreställningar. En sen kväll när alla arbetsuppgifter var klara ställde jag mig och bakade bullar för att ha något att göra. Denna tant hade tyst smugit sig ner i köket och stod snart bredvid mig med sin handväska i båda händerna i höjd med magen. Oftast brukade hon berätta om sina vanföreställningar som om de var verklighet men denna kväll betraktade hon mig tyst medan jag rörde ihop degen. Det enda hon sa var;

”Du bearbetar degen för länge, du har i för mycket mjöl. Bullarna blir så torra om du gör så. Man ska vara lat när man bakar bullar.”

Det är det bästa baktips jag fått för efter jag provade hennes råd har folk älskat bullarna jag bakar.

Life Noggin "Do you really need friends?"

Har du en vän som är småbarnsförälder eller som befinner sig i en dal i livets berg- och dalbana? Varför inte ta med en påse bullar (köpta smakar också bra) och hälsa på? Att bara ta med sig själv fungerar lika bra.