Det handlar om ADHD

Min lokalgrupp i Attention skickade ut en förfrågan att svara på en enkät nyligen. Efter att ha svarat på den tyckte jag att den passar lika bra som ett blogginlägg om npf. Så här är mina svar;

"Hej! 

Jag läser en kurs på Högskolan i Kristianstad om neuropsykiatri. Just nu skriver jag ett arbete om hur viktigt det är att få sin ADHD utredd och hur/om diagnosen har gjort det lättare för personer att hantera de problem/svårigheter som finns i vardagen.  "

- Hur gammal är du?

40 år

- Hur gammal var du när du fick din ADHD diagnos?

25?

Vad hade du för problem/svårigheter innan du fick diagnosen:

- I skolan/jobbet?

Orkade aldrig hänga med på eftermiddagarna. Detta gjorde att jag under min skoltid aldrig förstod en enda laboration eftersom de alltid var förlagda till just eftermiddagarna. Det uppdagades för mig en dag när jag, på universitetet, fick göra en laboration på kvällstid och plötsligt förstod vad det var vi gjorde. Det var en uppenbarelse!

I grundskolan behövde jag alltid sitta längst fram i klassrummet annars kunde jag inte hänga med.

Min största svårighet på jobbet var återkommande ångestattacker. När jag senare fick ett mer stillasittande jobb blev själva stillasittandet ett stort problem eftersom jag alltid har haft svårt för detta. Jag mådde psykiskt dåligt av att inte kunna röra mig i den utsträckning jag behövde.

- Med vänner?

Min impulsivitet gjorde ibland att jag övergav kompisar för andra saker. Det var dock inte något stort problem. Att inte kunna hålla koncentrationen uppe över dagen var nog värre då eftersom mitt humör blev så varierande.  I början av dagen kunde jag vara väldigt på och med medan jag på eftermiddagarna kunde bli väldigt låg. Många förväntade sig nog att jag skulle vara likadan över dagen och hade nog svårt att hänga med.

- Familj?

Jag tycker egentligen inte att mitt eget funktionshinder har gett mig problem med min familj. Mina föräldrar skulle nog säga ”stökigt rum” och ”tappade bort saker hela tiden”. Vi fick byta lås på dörren en gång för att jag tappat bort nyckeln.

- Vad har förändrats sedan du fick din diagnos?

Först var det en uppenbarelse och avslappnande. Att veta att utanförkänslan och allt det där inte var mitt fel så att säga. Att veta att jag faktiskt fick kämpa hårdare för att nå dit andra var. Det fick mig inte att sluta försöka nå saker utan mer acceptera att jag fick ge en större insats.

Med medicinering blev tillvaron som natt och dag skulle jag säga.

Jag hade gärna velat att behandlingen inte bara varit läkemedelsgrundad utan att man även hade fått tillgång till hjälpmedel, strategier mm. Min största behållning fick jag på en sammankomst som teamet anordnade en gång där fler personer med ADHD fick komma på en utbildningsdag. Det stärkte mig oerhört att få träffa andra sådär i en grupp och äntligen få vara i majoritet. Det var tänkt att vi skulle få lära oss av teamledarna men det blev istället att vi deltagare tog över och kunde lära oss av varandra. Det var en härlig känsla att känna att teamledarna, de ”normala” människorna faktiskt fick svårigheter när de hamnade i minoritet. De hade inte en chans att hänga med i våra samtal och svängningar och vi kunde, med våra egna erfarenheter av att leva med diagnos, kunna ge riktigt bra stöd till några som nyligen fått diagnos. Som tex dödstankar, som jag själv har haft, kunde vi se på med mindre förskräckelse än vad teamledarna kunde. Vi kände liksom alla att vi varit där och det är så man känner ibland när man har diagnos men vi blev inte rädda för det utan kunde se människan bakom och vad den människan gick igenom för skeenden på grund av sin diagnos just då. För oss var det mer en del av det hela och något som vi visste skulle gå över, inte något som måste tas bort från ena sekunden till den andra. Jag vet inte hur jag ska förklara det men jag kan många gånger önska mig tillbaka till just den där enstaka dagen och önska att teamet hade anordnat fler sådana träffar.

- Har din självbild förändrats? På vilket sätt?

Från början blev jag stärkt i att jag på något sätt hade en ursäkt. Och i att jag kände mig speciellt.

Med tiden har jag mer kommit att känna en hopplöshet. På många sätt tycker jag att min diagnos beror på samhället och omgivningen. Jag vet att jag har massor att ge och att jag har potential. Men jag får inte visa det, leva det fullt ut, i den här tillvaron. Det går att hitta vägar att leva här med diagnos men det är inte helt lätt eller enkelt.

Så min självbild har nog ändrats från missanpassad till anpassningsbar till ohjälpligt missanpassad.

- På vilket sätt har medicinerna hjälpt dig att handskas med dina problem? (om du använder mediciner)

Amfetaminpreparaten har inneburit natt och dag för mig. De innebar att jag har kunnat hålla koncentrationen uppe så jag har kunnat göra saker och ting i rätt ordning istället för att hoppa från ena aktiviteten till den andra och så tillbaka för att fortsätta på den första. Slutresultatet har nog blivit detsamma men det har känts bättre mot omgivningen att kunna göra så som det förväntas av en. Och så blir nog även risken för slarvfel mindre när man gör saker och ting i en ordning.

Att medicinera innebar också att få veta hur ”vanliga” människor har det och känner. Jag vet en gång när det var väldigt mycket omkring mig och jag började medicinera. Då sjönk jag plötsligt ihop och orkade ingenting. Då insåg jag att medan jag ständigt rör mig och får saker gjorda så kan faktiskt ”vanliga” människor reagera med att sätta sig ner och vila. De måste liksom må bra i grunden för att kunna prestera 100% medan jag presterade 90% hela tiden och även när jag egentligen inte hade orken. Ända tills jag stupade.

Jag insåg också exakt HUR mycket mer jag har behövt kämpa för att nå de resultat som andra har gjort. Hur enkelt det är för ”normala” människor. Att lämna barn på dagis är liksom ingen konst medan det kunde vara ett helt projekt för mig före medicinering.

- Känner du att omgivningen har fått större förståelse för dina svårigheter efter du fått din diagnos? På vilket sätt?

Nej, det tycker jag inte. Jag kan säkert ”komma undan” med lite mer genom att hänvisa till min diagnos men den allmänna kunskapen om ADHD är så fruktansvärt låg att det egentligen inte hjälper mig ett dugg.

Jag skulle också önska att man inte bara såg alla svårigheter och koncentrerade sig på allt negativt kring diagnoserna. Det blir så oerhört destruktivt i längden för oss som har diagnos. Man orkar nästan inte ibland. Tänk om man istället fick höra vad man är bra på! Få bli stärkt! Jag vet att jag har egenskaper som andra inte har just pga min diagnos. Men det får aldrig komma fram eller bli något jag kan glädjas åt. Det går ju faktiskt att vända så kallade svårigheter till att bli något positivt. Men jag tror ”normala” människor har svårt att vara lika kreativa som vi kan vara och de är ju i majoritet så man blir tvungen att spela efter deras regler.

- Vad har du fått för stöd/hjälp i skolan eller på jobbet?

Ingen alls.

- Finns det något du skulle vilja tillägga om hur ditt liv förändrats efter du fått din diagnos?

Att mitt liv egentligen inte har förändrats bara för att diagnosen hamnade på papper. Den hade jag ju redan innan. Diagnosen är den person jag är.

Och så tror jag det är för många med ADHD. ADHD är så mycket kopplat till personlighetsdrag så det gäller för omgivningen att tänka på vilken syn och uppfattning man har om diagnosen. När man säger något negativt om ADHD är det ju att säga något negativt om personen som har diagnos.

Jag känner mer och mer att hela ADHD-biten är en komplicerad diskrimineringsfråga och att det aldrig kommer att ändras förrän kunskapen om ADHD får tillhöra oss som har diagnos och inte alla ”normala” som diagnostiserar och försöker tala om för oss vad en diagnos innebär. Vi vet redan vad den innebär.


Xxx