Tvillingarnas ankomst -en mycket lång dag

18/9. (detta skrev jag något dygn efter)

01.00. Vaknar till, det känns olustigt. Blöder, behöver byta binda.

Lägger mig igen. Funderar på om jag ska larma eller inte, om jag ska somna och se hur det är i morgon eller...

Kan inte somna, känner att jag måste fråga.

01.30 Ulrica kommer rätt fort. Inser att jag nog har hög prio. Pratar lite, kör kurva och bebbarna mår bra -skönt!!

Ulrica kommer tillbaka och ser lite bekymrad ut. Hon tycker det var väl mycket blod i bindan (80 g), inget fostervatten dock. Hon vill kolla med en läkare. Kanske något på gång?!

Ul-apparat kommer in på rummet. Messar L, han bestämmer sig för att komma in. Kurvan ser bra ut.

En nyvaken läkare kommer in på rummet och ser smått förvirrad ut. Kör ul och hon inser då att tvillingarna har förväxlats under hela sjukhusvistelsen. Det är tv 1 som ligger i säte och tvåans vars fostervatten läckt.

Fanken! Hur stor är chansen att den vänders sig innan något sätter igång? Tv1 i säte är snittindikation. Blir deppad.

Gyn-us och får krångla mig upp i den obekväma stolen. Läkaren kan inte se var blödningen kommer ifrån. Livmodertappen är inte omogen men inte speciellt öppen heller. Ytterligare en BM bli inblandad (samma jag hade 2003).

Ctg-kurvan fortgår och L kommer.

Läkaren Susanne tycker inte heller att blödningen är normal. Blödningen är för stor för att vara en teckenblödning och dessutom är blodet för mörkt. Man misstänker starkt placentaavlossning.

Tiden går. Det börjar pratas snitt, man vet dock inte när. Man ska försöka stoppa blödningen först.

HOPPAS!!!

Gör allt jag kan för att ligga still så det ska sluta blöda men börjar tappa modet. Medlet mot blödningen får mig att må illa. Tror först att det är något på gång och vill helst inte erkänna att jag mår illa men kan inte låta bli att hulka.

Går och kissar och blödningen fortsätter. Jävla skit! Rent ut sagt!!

Blir allt mer deppad och ffa sur och arg. Bestämmer mig för att vara arg och vrång till allt är klart. Ulrica ser bekymrad och medlidande ut. Själv gör jag mitt bästa för att visa hur sur jag är.

Ulrica frågar om jag vill ha kateter nu eller vill vänta tills det blir akut -då riskerar jag få den utan bedövning. Jag vill inte ha den -det blir så definitivt då. Tjoffa in den bara, jag skiter i vilket!, går tankarna.

Kurvan går, får en sammandragning och tvåans hjärtljud dippar ordentligt. Han hämtar sig men kurvan dippar igen. Denna gång utan sammandragning. Alla stirrar på kurvan och ser oroliga ut. Själv fattar jag ingenting.

Nu får jag kateter vare sig jag vill eller inte. Intar en apatisk ställning. "Gör vad ni vill".

Läkaren drar händerna genom håret och ser ut som om hon tänker febrilt. Jag undrar om hon vet vad hon gör, vad hon kan.

Kurvan dippar igen -det blir snitt. NU!

"Kirugkåta skitläkare!" hinner jag tänka, vill inte vara med längre. Vill hem och funderar på att föreslå det till L.
Susanne vill ha med ctg-apparaten ned på op, dock går den inte att köra längs vägen då den inte går på batterier. Hon ser stressad och orolig ut.

Hela sängen körs ned på op, L finns i bakgrunden. Dörren till op går inte att öppna men Susanne ser inte hysterisk ut för det.
"Så det var inte mer bråttom än så" tänker jag.

In i opsalen, op-teamet möter upp. "Vi har väntat på er sen tre" säger det och min BM ser uppenbart förvånad ut. Hon visste det inte.

Klockan är nu 04.45 ung.

Själv är jag mest sur mot alla. FAN!!

Vill inte, vill inte, vill inte, vill inte. Vill inte bli mamma nu, tanken på att bli skuren i känns otäck, allt känns bara fel. Önskar att jag aldrig blivit gravid.

Hör att det beslutas om vaket snitt. Sövning verkar ha varit på tal. Tänker att det kanske vore bäst -bli sövd och få försvinna från allt...

Fast riskerna iom sövning känns ännu mer otäck än att bli skuren i.

Preppas för op. Gråter och skakar, kan inte sluta. Inser att jag måste gå med på detta nu men känner mig livrädd. Alla bär op-kläder, även L.

En ryggbedövning sätts väldigt snabbt och känner snart den otäcka känslan av pirr, varmt/kallt igen... hinner iaf lägga mig bekvämt tillrätta denna gång.

Skynket framför mig hängs upp. Det är inte lika högt som sist, man skulle nästan kunna se över det.

Folk försöker berätta kort om vad som ska hända. Susanne hälsar bakom skynket men jag bara blänger tillbaka. Har bestämt mig för att hata den läkare som snittar mig. Hon har en äldre kollega med sig.

Tänker att de säkert snittar för att de tycker det är kul att operera.

Är totalt livrädd av tanken att bli skuren i. Skakar och känner panik. Gråter och snyftskriker upprepade gånger att jag inte vill.

Ulrica ser villrådig ut, hon ska ju ta emot ett av barnen och ser nu ut som om hon vill vara på två ställen samtidigt.

Jag tar fokus på hennes ögon och då går det att hålla paniken borta. Hon fäster blicken tillbaka och hjälper mig att andas genom paniken. Hon hjälper mig tillbaka när jag kommer ur spår med andningen. Det hjälper mycket. Tittar inte ens åt L, känner mig totalt beroende av Ulrica. Skulle inte klara mig utan, kan strunta i alla andra.

Känner hur det bökas och stökas. Ser framför mig, i mitt inre, exakt vad det gör, var i operationen de är. Det är obehagligt.

"Gud, snitta upp livmodern och dra ut ungarna någon gång då", tänker jag. Orkar snart inte längre, paniken lurar bakom hörnet hela tiden. Det här är bara _så_ otäckt. Känns så fel och hemskt att bli uppskuren.

Ulrica viker nu från min sida och snart känner jag hur en tyngd lyfts ur magen och det hörs något som kan vara barnskrik. Någon springer, det går en liten stund sen visar Ulrica upp en blå bebis medan hon rusar förbi. "Pojken", ler hon bakom munskyddet.

Nu vänder allt och jag känner plötsligt att jag faktiskt har fött barn! Var är de? Åh, vad dumt att bara bedövad och inte kunna röra sig!!

Ser L skynda förbi bland en massa gröna rockar. Försöker se barnen, om jag vänder mig om så mycket jag kan ser jag in i behandlingsrummet.

Det är massor av folk där och jag inser att läget är mer akut denna gång än sist jag blev snittad. Det är en helt annan slags aktivitet, mer frenetisk.

Ber att få se moderkakorna. Jag vill vara med nu. Narkosläkaren hojtar så de kommer förbi och visar dem. De ser köttiga ut men lagom storlek även om de inte hunnit bli så stora ännu.

Försöker kika över skynket, lite nyfiken på vad läkarna gör.

Hör hur Ulrica propsar på att de ska stanna kuvösen hos mig. Blir glad, de ligger faktiskt i samma kuvös, precis som de sa. Dock ser man nästan ingenting -de är helt inbäddade. De körs iväg, folk verkar stressade.

Det känns som en evighet att bli ihopsydd. Jag ligger och tjuvkikar i op-lampan för att se vad de gör och ser hur de vänder livmodern fram och tillbaka och suger rent och inspekterar.

Hör hur födseltiderna ropas upp "5.17 och 5.18".

Ulrica håller mig sällskap och berättar att hon kommer komma ihåg den här förlossningen för resten av sitt liv. Det är hennes sista dag på jobbet, hennes sista förlossning...

Känner mig så tacksam för att det var just hon som blev min BM.

Till slut läggs jag över till sjukhussängen och tas upp. Får välja om jag vill åka till BB eller prematuren. Väljer prematuren naturligtvis.

L är där och det känns konstigt. Att det är jag som haft dem i magen och fött dem men inte är den som får vara med dem deras första tid i livet. Det suger verkligen att bli snittad!

Klockan är nu 6.15 ung och de jobbar fortfarande med bebisarna. Klockan blir 6.30 och BM Rut kommer upp och ger mig tabletter. Jag blir erbjuden en spruta också men tackar nej. Det måste få kännas lite för att det här ska bli verkligt...

Jag blir kvar en stund och de jobbar länge, länge med dem. Det är mycket obehagligt att vara där. Man vet att de måste, barnen skriker, man vill helst gå dit och ta dem ifrån personalen men man kan ju inte. Och det tar lång tid, man vill bara att de ska sluta någon gång och låta bebisarna vara. Hur mycket av det där kan en sådan lite skör figur klara?

Körs ner till BB till slut.

Resten av dagen har jag få och ostrukturerade minnen ifrån. Alla vi möter gratulerar. Det känns konstigt på något sätt, lite fel. Visst har man blivit förälder men det är ju ingen rolig situation.

Vi får den obligatoriska fikabrickan. L vill gärna ha den, själv känner jag mig likgiltig. Vi skålar iaf, trots att det inte är något att fira egentligen.

Hela dagen är bara mardrömslikt lång...

Får veta att det var moderkakan som höll på att lossna. Kanten var lös och det var koagel bakom och blod i fostervattnet på tv 2.

Jag inser att allt det här var oundvikligt. Hade man försökt vänta längre hade det slutat med katastrofsnitt, vilket jag är glad att jag slapp.

Man tar för givet att bebisar efter v.28 ska klara sig men man borde verkligen inte göra det. Jag inser varför man pratade om att de inte säkert kunde klara en normalförlossning. De är så sköra.
Många bitar faller på plats...