Manifestation

Den 7 december kommer (H)järnkoll, som är en nationell kampanj, som arbetar för mer öppenhet kring psykisk ohälsa, att ha en manifestation i form av ett fackeltåg.
Start: Stortorget, Östersund
Tid: 7 december kl 18.30

Klockan 19.00-20.30 blir det gratis julkonsert med Paulina Fröling, Max Hällström, Trubadurerik, KAPE och Trebadurerna.

Skola efter utredning

Sent om sider insåg jag att jag faktiskt har något att skriva på neurobloggarnas tema "Förskola/skola efter utredning".
Inget av mina barn är (ännu) diagnostiserade så jag tyckte inte att jag hade något att skriva i ämnet. Och själv fick jag diagnos efter jag var färdig med min utbildning. Sen insåg jag. Att min man faktiskt har gått i skolan efter att han hade genomgått en utredning. Såhär berättar han om skola, diagnos och skola efter utredning:

"Hela min ungdom kan beskrivas som ´du kan om du bara vill´ men jag kunde ju inte! Koncentrationen räckte inte hela vägen och jag lyckades inte hänga med. Att sitta på lektionerna var värdelöst för mig då jag inte kunde både tänka själv och samtidigt förstå vad de andra menade. Jag lärde sitta själv och plugga för att lära mig något."

Min man fick diagnos efter att vi hade träffats. En insiktsfull handläggare på arbetsförmedlingen ställde frågaon om varför min man valt att byta jobb så ofta och inledde en dialog med min man kring att påbörja en utredning på psykiatrin. Ett utredningsteam bestående av bland annat läkare, sjuksköterska, arbetsterapeut med flera ställde sedan diagnosen ADD och både kontakt och medicinering påbörjades.

"Efter att jag fick medicin var det något som ändrades. Jag orkade ta in information under lektionerna och kunde hänga med på ett annat sätt. Nu gick jag i och för sig på universitetet och inte på högstadiet. Men koncentrationen hade varit dålig även på vuxenutbildningar. De fick helst vara korta om de skulle vara något för mig. Att utbildningen var i projektform hjälpte mig också. Det sättet att arbeta passade mig bättre än den traditionella korvstoppningen.
Att få en utredning gjorde att jag visste mina begränsningar och varför. Jag var öppen med att jag hade diagnos och det var ingen av lärarna som gjorde någon grej av det eller behandlade mig på något annat sätt.
Däremot när jag läste in gymnasiekompetensen på det tekniska basåret var det en lärare som verkade störa sig på att jag hade diagnos. Han gjorde allt för att försvåra för mig och behandlade mig som om jag var dum i huvudet. Till slut fick jag byta skola för att kunna klara kursen. Då ringde han min nya skola och berättade för lärarna där att jag inte skulle klara kursen. Men det gjorde jag.
På universitetet fick jag stöd i form av längre tentatider och tillgång till ett studierum där jag kunde sitta själv. Stödet var anpassat utefter min diagnos och genom kontakt mellan neuropsykiatrin här i stan och skolan.
Skulle jag ge något råd till den som är vuxen med diagnos och som funderar på att utbilda sig skulle jag säga ´Tveka inte! Men var selektiv med till vem du berättar om diagnosen. Syokonsulenten och de som kan ge dig den extra hjälpen och stödet du behöver kan behöva veta men lärare och så behöver faktiskt inte veta om du har diagnos eller inte´"

Föreläsning -Flickor och ADHD

Tipsar om föreläsning i ämnet "Flickor och ADHD" den 10/12 kl 18-21, Folkets hus (Vågen) i Strömsund.

Föreläsare:
Maria Andersson www.maria-andersson.se utbildningskonsult och föreläsare och fick sin diagnos ADHD i vuxen ålder.

Innehåll:
Senaste forskningen kring flickor och ADHD
Skillnaden på pojkar och flickor vid ADHD
Pedagogiska tips och strategier för en ADHD vänlig skolmiljö
Bemötande och förhållningssätt
Positiva sidor med ADHD

Pris:
Ordniarie pris 495:- + moms
Reducerat för anhöriga och de med egen diagnos 250:- (inkl moms)
Medlem i Attention 150:- (inkl moms)

Anmälan till 070-4554744 eller
e-post: maria.anderssonadhd@telia.com


Själv var jag på föreläsningen som hölls på OSD i Östersund den 21/11 och nedan kan du läsa mina reflektioner. Ett observandum att denna föreläsning behöver upplevas. Det som förmedlas under den kan inte beskrivas i ord annat än i bokform. :)

Maria beskriver sin resa genom livet på ett rappt och underhållande sätt. Hur hon som liten, med missbrukande föräldrar, fick prova på samhällets, både formella och informella, skyddsnät i form av fosterhem, socialtjänst och vuxna som bryr sig om. Men vem kan handskas med den vilda, hopplösa flickan som aldrig sitter still, aldrig erbjuder ett bemötande med fullt fokus? Ingen tycks det som. Ingen kan förstå annat än vad de ser -att flickan Maria ständigt gör tvärtemot vad hon blir tillsagd. Ska man ta en blå kudde till dagisvilan tar Maria en röd, får man inte röra brandsläckaren är det precis det Maria gör. För det är ju så svårt att låta bli när tanken har bestämt sig.

Så fortgår Marias liv upp till ung vuxen då samhället plötsligt tröttnar på att ge insatser och erbjuder Maria ett eget boende. Nu kan hon göra precis som hon vill och går den väg så många andra med diagnos ADHD gör -rakt in i missbruket. Hon söker sig till äldre med missbruk och känner sig äntligen hemma, som att hon har en plats där hon kan vara sig själv.
När Maria så blir gravid inser hon att detta kan inte fortgå. Hon har nu fått hjälp av en engagerad socialtjänstarbetare som vi lyssnare förstår arbetar utanför, förmodligen, både sin arbetstid och sina befogenheter. Men det är just det Maria behöver. Någon som inte ger upp, någon som inte släpper taget en endaste milimeter. Någon som vet var hon finns och puttar tillbaka henne på rätt bana för varje snedsteg hon tar. Hon självmedicinerar med låga doser amfetamin och håller det hemligt men när graviditeten är ett faktum inser hon att hon måste sluta. Livet brakar åter till kaos.
Efter barnet är fött kan hon återuppta sin självmedicinering och märker hur livet kan ta form igen och struktur infinner sig lika lätt som för alla andra människor och det är nu hon inser att hon inte kan fortsätta. Hon är mamma och hon vill vara en vanlig mamma som alla andra, inte en mamma med ett dolt missbruk, som kan riskera ta ifrån henne allt hon har.
Ett antal turer senare får hon till slut sin diagnos och sin medicinering. Hon får stödinsatser i form av god man och regelbundna vårdkontakter. Livet börjar forma sig på det sätt hon egentligen alltid längtat efter.
Att bli som alla andra.

Maria talar på ett sätt som engagerar och samtidigt lyfter fram essensen i hur en hjärna med ADHD fungerar. Hon pratar högt, snabbt och hamnar ständigt på stickspår och kommer inte alltid tillbaka till samma punkt igen. Så det är inte bara genom hennes berättelse om sig själv och andra flickor med ADHD hon mött längs vägen som hon kan beskriva hur flickan med ADHD är, det är också genom sättet hon framställer hela historien som vi lär oss förstå hur det är att leva i ADHD.

Att vara flicka, tjej, kvinna med ADHD är att ha samma diagnos men väldigt ofta andra symtom än pojkar, killar, män med ADHD. Hon säger det inte rakt ut men mycket handlar om hur vi behandlar och möter flickor och pojkar generellt. Pojkar får vara högljudda, utåtagerande och antas ta plats medan flickor tystas och tvingas till anpassning.
Att anpassa sig när man har ADHD är inte lätt. Det är extremt svårt och kräver mycket energi för att dämpa oron i kroppen och det ständiga behovet att hålla hjärnan vaken och alert. Så flickor med ADHD tvingas lägga extra band på sig, anpassa sig än mer, vilket senare i livet lätt leder till nedstämdhet, depression och utbrändhet. För hur man än gör kommer man aldrig att duga till.

Under föreläsningen beskrivs olika typer av symtombilder för flickor med ADHD.
Det lilla barnet är överaktivt, vill inte sitta still, byter ofta aktivitet och visar inte alltid befogad rädsla. Hon kan också vara rädd och orolig för nya situationer, leka ensam, ofta få raseriutbrott och vara känslig för vissa kläder eller material.
Den aktiva flickan: Hon som aldrig gör som man säger, som aldrig är tyst och som aldrig kan leka en vanlig lek utan alltid ska göra saker ingen kunnat förutspå. Den aktiva flickan är översocial och hamnar lätt i konflikt med andra.
Den passiva flickan: Hon som sitter längst bak i klassrummet och aldrig säger något. Hon verkar följa med, gör inget väsen av sig, är plikttrogen och kanske dagdrömmer. Studerar man henne närmare, för hon syns inte alltid, så märker man att hon nästan alltid står en bit bort från de andra barnen, att hon har svårt med socialt samspel och kan vara lättsårad och överkänslig. Eller som Maria uttrycker det "Eftersom hon inte stör oss vuxna så är hon inget problem, men hur mår hon egentligen?"
Det är flickan som står mitt på fotbollsplanen och aldrig tar en boll hur mycket de andra än skriker åt henne.
Allmänna symtom att titta efter: Svårigheter att planera och organisera sina studier och hemmiljö, glömmer och tappar ofta bort viktiga saker, sitter och pillar och plockar med grejer, kan sitta still på sin plats men blir sällan klar och kanske frågar kompisen bredvid väldigt ofta. "Det är flickan som ser ut att lyssna men tittar du noga har hon suttit och pillrat sönder suddgummit i tusen bitar istället."

Jag känner igen mig i föreläsningen när Maria pratar om rollen som förälder. Om den vuxna kvinnan med ADHD som blir expert på att ta hand om barn, inte bara sina egna utan gärna grannens också om de egna barnen inte räcker till. "För det är lättare att packa väskor till sex barn än att prestera på jobbet."
Och om viljan att få en eventuell diagnos hos sitt barn tidigt i livet. Inte för att man vill peka ut barnet utan för att man inte vill att barnet ska leva i den ovissheten och känslan av utanförskap som man själv upplevt under sin uppväxt. Och hur man istället blir bemött som nojjig förälder med närmast hypokondri mot sitt barn av skolan. För ingen vill väl ha diagnos ADHD på sitt barn?

Depression är 3 gånger vanligare hos flickor än pojkar. Flickor utreds fyra år senare än pojkar och man vet egentligen inte hur symtombilden ser ut hos flickor eftersom 90% av forskningen kring ADHD är utförd på pojkar.
Flickor med ADHD är mer trotsiga mot sina mödrar än mot lärarna och de kan ha olika beteenden i skolan och i hemmiljö (komm: För att få diagnos behöver beteendet vara likvärdigt i olika miljöer, ofta hem och skola).
Föräldrar till barn med ADHD tenderar att uppleva problematiken likvärdigt oavsett kön på barnet medan mammor till flickor med ADHD är mer känsliga för omgivningens reaktioner mot barnet. Föräldrar tenderar också att se problemen hos flickan tidigare än vad flickan kan få diagnos.

Men vad gör man då? Hur hanterar men flickan med ADHD? Hon som är för rastlös för att kunna höra en hel mening och får sammanbrott för ingenting?

Maria trycker på flera saker. Att ha en god relation och visa faktiskt intresse för barnet. Det innebär att inte alltid argt fråga "Varför!...." utan att ha tid att lyssna på just "Vad var det som hände?". Kanske barnet inte riktigt vet just där och då eftersom tankarna far så snabbt att hon är milsvida bort från där det startade. Då behöver man backa bandet långsamt och ge det tid.
Maria pratar mycket till skolpersonal och trycker på vikten av att kartlägga elevens svårigheter, behov av dagligt stöd med planering och organisering. Men även att ta fasta på det som faktiskt fungerar och fundera över vad det är som gör _att_ det fungerar.
Att kanske ha extra läxböcker till hands istället för att ge skäll för den läxbok som försvann, att välja sina konflikter, gör att man slipper många förebråelser och risk för att öka barnets dåliga samvete och bristande självkänsla.
Nödvändiga genomgångar bör vara korta och tydliga för att barnet ska klara av att hålla koncentrationen uppe hela vägen. Och personligen tänker jag också att man hellre får prata rappt och intensivt istället för att mala på i långsam takt för det är enda sättet att hålla kvar uppmärksamheten i en hjärna med ADHD istället för att den själv ska börja jobba på egna tankar mellan ens ord. I detta ligger också att skapa fokus och fånga intresset och göra utbildningen intressant.
Hon nämner också konkret hjälp som att få gå undan med en lärare för att få hjälp, utökad tid på prov, ha korta delmål och erbjuda läxhjälp.
Det finns ingen exakt mall för hur man hanterar flickor med ADHD. Det blir istället viktigare att försöka skräddarsy för just det barnets behov. Se till det som fungerar och ge uppmuntran istället för bestraffning, kanske erbjuda andra former vad gäller prov och dylikt. Och sist men inte minst -använd humor! för att bryta av ibland. Allt kan inte bara vara allvar.

Föreläsningen avslutas med att erbjuda åhörarna ett par andra glasögon att se på dessa barn med. Att dels kunna upptäcka dessa flickor i vilken form de än kommer men även att kunna se förbi diagnosens handikapp och svårigheter och istället se ett barn fullt av liv och idéer.
Jag avslutar med några ord ur symtombilden för ADHD och några exempel på alternativa ord:

IMPULSIV : flexibel, idérik, kreativ

OTÅLIG : nyfiken, intresserad

LÄTTAVLEDBAR: uppmärksam på vad som händer

OKONCENTRERAD: associationsrik

Att få ett andra tvillingpar.

Det är (nästan) alla tvillingföräldrars skräck att upptäcka en ny tvillinggraviditet när man vågat bli gravid på nytt. För många vill gärna ha en bebis till men inte två.
Men sen finns det de där undantagen. Vi som fick tvillingar och inget annat hellre vill än att få en ny uppsättning. Det går inte att förklara varifrån en sådan besatthet kommer men när ultraljudet visade en ensam stackars bebis i graviditeten direkt efter tvillingarnas var jag glad att det fanns någon mer som kunde förstå besvikelsen i att bara få en. Någon man kunde prata med om hur ensam den lilla stackarn såg ut där på skärmen. Helt ensam i den stora svarta massan av fostervatten. Carola förstod.

När man har tre barn och planerar det fjärde kliver man över någon sorts gräns. Från norm till massa. Så det tog ett tag innan vi vågade ta steget och åter hamnade i väntrummet på kvinnokliniken. Där satt vi och spanade in de andra. Mitt i karriären, tittandes på klockan och ville mest få det där ultraljudet gjort så vi kunde rusa ut till våra liv igen. Det tog tid, mer tid än jag hade räknat med.
Man kan inte göra så mycket i ett väntrum annat än att sitta ner. Att oroligt vanka runt passar sig inte riktigt förrän man har en ordentlig mage och åtminstone kan låtsas att man har foglossning. Så jag satt där och blundade och försökte låta bli att stressa upp mig för allt jobb som inte blev gjort så länge jag befann mig på denna plats.

Det var då jag för mitt inre såg jag den. Ultraljudsskärmen med sitt svartvita flimrande. Och där, mitt i flimret, fanns två runda cirklar.
En stund senare såg jag den igen. Bilden av två huvuden på en ultraljudsskärm, bara det att den här gången blundade jag inte. Det var en riktig ultraljudsskärm jag stirrade på.

"Ja, ni ser väl vad det är?", sa läkaren något förstrött och knappade på maskinen och fortsatte sin undersökning. "Jaha… Nej, det är bara två.", fortsatte hon innan hon tittade upp över glasögonkanten. "Ja, vi väntar på nästa trillinggraviditet förstår ni, men det här var ju bara tvillingar och allt ser bra ut", avslutade hon med ett milt leende.

Vi satt som två stumma statyer. Vad säger man liksom? Det passar sig inte att bli lika chockad som första gången när man redan har ett par hemma. Och att spela cool kändes inte heller helt rätt för det var ändå ett ANDRA tvillingpar. Så vi sa ingenting på en lång stund tills min man fick fram frågan; ”Är det någon pojke därinne?”
Nog för att man får ge honom dispens att få fråga med fyra tjejer redan i sin barnaskara men jag tror inte att det egentligen var det viktigaste för honom just då.

 Försenade från våra liv som vi var skyndade vi iväg, var och en till sitt och jag blev, för varje steg, alltmer övertygad om att detta var inte någon konst. Jag hade ju varit med förr! Dessutom hade jag turen att hitta ytterligare en andragångs-tvillingmamma på ett nätforum och tillsammans övertygade vi varandra att detta var rena motorvägen. Nu var det bara det att denna mamma fortfarande var hemma med sin förra och ganska snart blev sjukskriven medan jag jobbade jourer, jagade vikarier och möblerade om på jobbet. Redan från v.13 fick jag sammandragningar som gjorde att jag var tvungen att fysiskt stanna upp. I v.18 sprang jag och pudrade näsan så ofta att praktikanten på jobbet fick säga åt mig att jag hade uppenbara symtom på urinvägsinfektion. En sticka senare kunde jag konstatera att hon hade rätt. Nu ska man dock inte vara den som är den när man arbetar inom gebitet medicin och dessutom är världsvan att vänta tvillingar. En snabb tid hos farbror doktor, berätta hur det stod till och så skulle det hela vara avklarat.

Doktorn visade sig vara en barnmorska på förlossningen och som tittade misstroget på mig. De hade fullt och hon undrade vad jag gjorde där medan jag undrade tillbaka varför i hela friden de kollar efter urinvägsinfektioner hela tiden när man är gravid om det inte betyder något. Varpå jag får veta att man kan få prematura sammandragningar av urinvägsinfektion. ”Men! Det har ju jag!”, utbrast jag. Lite glad över att faktiskt passa i mallen. ”Gör de ont?”, frågade hon och det kunde jag ju inte säga att de gjorde. Jag kunde inte gå när de pågick men ont? Neeej.
Barnmorskan tittade stressat på sin klocka och tyckte att jag kunde gå så kunde de ringa om det behövdes.

Med ett sådant svar beslöt jag mig för att jag nog var lite sjåpig ändå. Och sjukskrivning hade läkaren sagt att jag kunde säga till om själv så det behövdes nog inte heller.
Veckorna gick och jag jobbade på som om ingenting hade hänt. Köpte hus, planerade utbyggnation och flyttade gjorde vi naturligtvis också. Vi såg knappt varandra och det enda jag märkte av graviditeten var att jag inte nådde ner i kyldiskarna på Willys.
Tvillingarna låg ansikte mot ansikte med varandra denna gång och kändes knappt av. Till skillnad från de förra som låg med armar och ben mot livmoderväggen och rörde sig hela tiden.

I v.31 var jag och storhandlade när allt plötsligt blev väldigt jobbigt. Det var med nöd och näppe jag packade kassarna, lutade bilens stolsrygg så långt bak jag kunde och körde hem. Väl hemma var sammandragningarna ordentligare och betydligt mer frekventa. Men de gjorde fortfarande inte ont.
Till slut tvingade min man mig att ringa förlossningen för att åtminstone fråga. En snäll och undrande barnmorska svarade i andra änden och tyckte att jag kunde ju komma in om jag vill så kunde de kolla upp mig. Jag funderade över erbjudandet och beslöt att strunta i det. Det skulle nog gå över med lite vila.

Morgonen efter var sammandragningarna över och jag hade min första sovmorgon på länge. Tyvärr varade den inte så länge eftersom en varm stril plötsligt gjorde sig till känna över mitt lår. Blod. Rent blod.
Nu förstod till och med jag att man måste ringa och kolla. Vad som hade tänkt att bli ett rådgivningssamtal blev en mycket stressad barnmorska som med allt lugn hon hade kvar sammanbitet utbrast ”Vi trodde du skulle komma in igår, vi väntade flera timmar och undrade vart du hade tagit vägen!! Den här gången MÅSTE du in, förstår du?”
Och ”MÅSTE” blev en vidarekoppling till SOS, som hanterar ambulanstransport och en, den här gången mycket märkbart, stressad larmtelefonist som råkade uppfatta fel adress och höll på att bryta ihop när ambulansen körde åt fel håll.
Väl i ambulansen höll ambulanssjukvårdaren knappt på att få in kanylen i min arm av allt skakande. Av bilens skakande trodde jag eftersom jag fortfarande inte förstod graden av stress och att jag var orsaken till den.

Här kan du läsa om dagen då mitt andra tvillingpar föddes.

Lag om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring

Denna blogg skulle inte vara värd sina etiketter om jag inte skrev om lagförslaget som Landsbydgsdepartementet nu kommer med. Det handlar om marknadsföringen av modersmjölksersättning och är ett uppdrag som departementet har haft sedan flera år tillbaka och, trots påtryckningar både från enskilda och myndigheter, underlåtit att författa. Och däri ligger, för mig, den största nyheten. Departementets underlåtenhet.
Kanske tycks det småaktigt att påtala denna fördröjning nu när lagförslaget faktiskt ligger där. Men det handlar om ett EU-direktiv från 2006. Det är snart sex år sedan!

Nu måste man dock, i dagens samhälle, böja sig för de vindar som blåsar och berätta om förslaget som vore det en nyhet.
Då vill jag börja med att påtala EU´s brist att i sitt direktiv välja att inte ta med någon vidare (vidare i betydelsen "bredare") reglering av marknadsföring av nappar och flaskor. EU-direktivet baseras på WHO´s Kod om reglering av marknadsföring av modersmjölksersättning, nappar och flaskor. Här har alltså EU valt att ta bort regleringen av marknadsföring för nappar och flaskor.

Slutligen anser jag att det är besvärande för Landsbygdsdepartementet att detta har dröjt så. Detta då WHO-koden uppkom på grund av ett behov att reglera marknadsföringen av bland annat modersmjölksersättning. Regleringen av marknadsföringen är alltså det centrala i WHO-koden och just den delen har Sverige, genom Landsbygdsdepartementet, valt att i ett halvt decennium helt strunta i.
Om jag fyller i min lönespecifikation efter utsatt tid och allra helst dröjer ett par år med den kan ni lita på att Jordbruksverket, som lyder under Landsbygdsdepartementet, anser det hela förfallet och att jag borde ha fyllt i den i tid...
För övrigt skulle jag våga påstå att Landsbygdsdepartementet sammanfattar det hela ganska bra själva.

Sammanfattning

I promemorian föreslås en ny lag om marknadsföring m.m. av modersmjölksersättning och tillskottsnäring. Lagen ska genomföra bestämmelserna om marknadsföring i kommissionens direktiv 2006/141/EG av den 22 december 2006 om modersmjölksersättning och tillskottsnäring och om ändring av direktiv 1999/21/EG. Syftet med direktivet är att säkerställa att modersmjölksersättning används på rätt sätt, på basis av riktig information och genom tillbörlig marknadsföring.

(och för sakens skull ska väl sägas att det inte är för inte som jag valt att arbeta för Jordbruksverket de senaste fem åren och gärna fortsätter fem år till :) )

Att amma tvillingar

Här fortsätter min berättelse om hur det kan vara att få tvillingar.

Hjälpmamman tyckte att när inte amningen fungerar kan man hobbyamma. Inte räkna antal gånger per dag som man lyckas, inte mäta hur mycket eller lite man pumpar ur. Så jag fortsatte om än lite mindre strukturerat.
När de var två månader blev jag intervjuad för en bok om amning. När jag läser stycket om mig själv nu så kan jag undra varför inte någon, någon gång, bara frågade vad sjutton jag höll på med. I boken berättas det hur jag sitter på golvet med mina barn, matar dem med flaska och pumpar ur bröstmjölk. För att jag inte har tillräckligt med mjölk till två.
Varför i hela friden sitter man bredvid barnen och pumpar istället för att låta dem amma ur det som finns och så fylla på med ersättning istället?

Så kom den där dagen. Dagen då jag bara var för trött, för lat, för att orka resa mig från den jättelika babyfilten i form av en bäddmadrass på golvet, för att göra iordning flaskor. Jag vet inte vad som visades på TV just då men det föreföll betydligt mer intressant än pulver och flaskor med för små hål för att någonsinn lyckas få allt pulver från skopan att hamna i flaskan och inte delvis på diskbänken.
Så jag satt kvar. Och tänkte att man kan väl använda bröst som napp och så länge de inte gallskriker så behöver jag inte resa på mig. Så där satt vi. Jag i skräddarställning och ett barn i taget i min famn medan det andra låg och vred sig i försök att vända sig från rygg till mage.
TV-programmet tog slut och ett nytt började, timmarna gick och plötsligt hade tre timmar gått utan att barnen hade gjort något väsen av sig. När den fjärde timmen närmade sig insåg jag att det behövdes en flaska var till dem. Men jag var förbluffad. Nästan fyra timmar! I nästan fyra timmar hade mina bröst fungerat utan problem!
Och jag kunde inte låta bli att undra hur lång tid vi skulle kunna hålla ut nästa dag. Och nästa... Det blev som en rolig tävling, ett försök, att se hur länge det skulle gå att hålla barnen nöjda bara genom att stoppa ett bröst i munnen på dem.

Så nästa dag ammade vi ända fram till tre på eftermiddagen och på tredje dagen fick jag en andra tredjedagsdepp när mjölken rann till.

Jag var totalt fascinerad. Fasiken vad bra vi var! Vi kunde ju! Barnen hade visserligen hunnit bli tre månader och betydligt större och starkare men vad gjorde det? Vi ammade!
På nätet sökte jag nu stöd i att våga släppa flaskan helt. Skulle vi klara att även nattamma? Många hejjarop från andra mammor på föräldraforumet fick mig att till slut våga ta steget. Av någon underlig anledning så ammade barnen oftast en och en under natten, sin dagsynkning till trots. Så på natten hade jag en tvilling på var sida om mig och liggammade dem en i taget. Det var bara enstaka gånger som båda vaknade och jag tvingades gå upp och sätta mig i soffan. Jag försökte liggamma båda men jag fick aldrig till det.

Eftersom vi tids nog insåg att barnavårdssköterskan som tyckte flaskbarn skulle äta var 4e timme inte var helt rätt ute hade vi redan flaskat fritt ett tag och lärt oss att våra barn äter ofta, ofta. Så att gå från flaskmatning var 20:e minut till att amma var 10:e kändes inte så jobbigt. Och tids nog drog de ut tiden till en gång per timme, vilket kändes som ren lyx. Jag kunde vara på öppna förskolan, amma och sen sitta och dricka kaffe med de andra i lugn och ro innan det var dags att amma igen. Jag kunde till och med ta bussen ner på stan för det var bara en färd på tjugo minuter. Och med en tvillingvagn var det en simpel sak att få med sig tvillingamningskudden i den breda varukorgen under vagnen. Utifall att, för oftast ammade jag dem en och en på stan. Passade på att amma lite i förväg, innan det egentligen behövdes, så de inte skulle börja skrika samtidigt. Men det var en trygghet att ha med kudden utifall att. För hemma ammade de alltid samtidigt.

Vid den här tiden skulle man börja ge barnen fast föda vid fyra månaders ålder. Så vid fem månader försökte vi ge dem gröt och blåbärspuré. Det gick sådär och ärligt talat var amningen mycket enklare än att försöka få två, totalt ätmässigt omogna barn, att äta. Så vi fortsatte att helamma tills de var sju månader. Då märkte jag hur amningarna kom allt tätare och när vi nu provade fast föda så gick det mycket enklare. De både kunde och verkade vilja svälja en liten sked mat här och där.

Vid dryga åtta månader fick nattamningen sig en törn när barnen plötsligt började vakna en gång i timmen. Tyvärr vaknade de inte samma timme så deras mamma vaknade en gång i halvtimmen. Inte för att jag vet vad som hade varit bäst; att vakna varje halvtimme eller tvingas gå upp med två babys en gång i timmen. Mitt mått var dock rågad och att behöva lyssna på enlingmammors klagan över att behöva vakna _varannan_ timme nattetid fick mig att känna mig mycket ensam. Vad ska någon säga när en tvillingmamma kastar sig in i diskussionen med en gång i halvtimmen? Hela konversationen dör liksom ut med något svart i ögonen hos enlingmammorna.
Så jag tog saken i egna händer och det enda jag hade hört talas om var att sluta amma. Men sluta amma ville jag ju inte, det var ju bara nätterna som fick mig gråtfärdig. Så kanske man kan sluta nattamma?
Sagt och gjort. Barnen och jag genomled en helvetisk natt där de i princip skrek sig igenom den och hade jag inte varit så totalt slutkörd som jag var hade jag gett upp på stört. Just då kändes det som pest eller kolera. Vaken mest hela natten fick jag ju vara oavsett. Efter det inträffade dock underverket att de faktiskt sov längre stunder under nätterna och allt var frid och fröjd igen.
Hade jag vetat då att beteendet hos dem var helt normalt för åldern kanske jag hade stått ut. Men vad visste jag då? Jag gjorde det som kändes minst dåligt just då.

Och så fortsatte vi. Ända till en ny graviditet fick mig att längta efter att få syskonamma. Den komplicerades dock av en kraftig lunginflammation och sjukhusvistelse. Min kropp orkade inte riktigt med och jag tog valet att sluta amma helt när tvillingarna var 13 månader.

Alldeles för tidigt enligt min åsikt men samtidigt mycket längre än vad jag trodde från början. Och det var med stolthet i rösten jag kunde säga att jag helammade mina tvillingar mellan 3 och 7 månaders ålder och sen delammade dem till 13 månaders ålder.

Och ska jag vara helt ärligt så blev det även någon gång efter det att lillasyster var född. För att de ville göra samma som lillasyster.
Då visste jag att det inte var någon idé eftersom vi hade slutat. Nu vet jag att det hade gått om jag bara vetat att man inte bara kan börja amma 2-3månaders utan även 2åringar.

Att få tvillingar

Amningshjälpen har nyligen reviderat sin text om att amma tvillingar. När jag läste den insåg jag att jag faktiskt inte skrivit om min historia om att amma tvillingar. Trots att tvillingföräldraskapet är det jag brukar bli mest ihågkommen för och också är något jag verkligen känner ödmjukhet inför i mitt föräldraskap.
Jag vet att tvillingbörd för många är skrämmande och känns övermäktigt men för mig var det en välsignelse, något som bara var för bra för att vara sant.

Året var 2001 och jag hade just påbörjat mitt första vikariat som veterinär uppe i Jämtland. Roligt, spännande och äntligen på riktigt kan man väl sammanfatta denna första praktik i verkligheten. På egen hand efter 5½ års långa studier.
Vi planerade barn, min tilltänkta make och jag, och eftersom jag läst på visste jag att det kan ta tid innan det blir något. Upp till ett år innan man kan räkna med att få hjälp. Och ändå hände det sådär totalt oplanerat redan innan vi skildes åt för sommarens uppdrag på olika håll. Så jag åkte upp med min lilla hemlighet och min fästman blev kvar i Uppsala där vi hade vår lägenhet.

Jag ska göra en lång historia kort men efter ett antal veckors illamående, tvärstannande mitt i byar bara för att kasta upp bildörren till den knallröda distriktsveterinärbilen och kräkas rakt ner på bygatan så hamnade jag hos den lokala barnmorskan. En äldre variant som lyssnade, veckade pannan och skrev en remiss till ultraljud för "misstanke om utomkvedskap".
Fortplantningen hade jag hunnit sätta mig in i men inte själva barnväntandet så utomkvedskap skrämde mig inte alls så som det borde. Och ärligt talat tror jag inte barnmorskan egentligen trodde på det. Hon ville bara inte säga rakt ut vad hon tänkte.

Och där på bristen, med halvt nedkavlade byxor i det dunkla rummet, blåskimrande gel på magen och tre par ögon blint stirrande på en skärm med svarta och vita fält fick vi se facit. På skärmen fanns två runda vita cirklar och läkaren frågade om vi visste vad det var.

Här har alla tvillingföräldrar sin egen historia. Vår var att jag trodde inte det var sant och väntade på att vakna ur drömmen medan min man gick in på damtoaletten, glömde sin plånbok i receptionen, körde fel genom stan och slutligen gick vilse i ett bostadsområde.
Under veckorna som följde irrade tankarna runt i mitt huvud. Hur blir tvillingar egentligen till, varför just vi? Var det pga p-sprutan, eller kan barnlängtan göra så att man släpper flera ägg? Och den största tanken av dem alla; Inte kan det väl vara meningen att vi faktiskt ska få uppleva lyckan av att få tvillingar -NÄR kommer något att gå snett? För med tvillingar kommer risken för förtidsbörd så nu räknade jag veckor och dagar mer än någonsinn. v. 13, minsta blödning nu och så är det slut. v.16 tar det slut nu märker man det obönhörligt. v.20 halvvägs men fortfarande inte foster som går att rädda. v.24 nu finns det en minimal chans att de kan överleva. I vecka 28 blev jag sjukskriven, fortfarande med två i magen och lite i taget kunde jag släppa ångesten och inse att jag, lilla obetydliga jag, skulle bli tvillingmamma. Det kändes oerhört.

I v.34 började julen närma sig och jag hade få gravidbyxor som fortfarande passade. I v.36 kunde jag ställa en mattalrik på magen utan att den trillade av och hade bara ett par byxor som jag kunde använda.
Tvillingarna låg i säte-huvud. Det innebär att tvillingen längst ner ligger i säte och den sk tvilling2 ligger med huvudet neråt, vilket gör att deras hakor kan fastna i varandra på vägen ut så ett planerat snitt var vad vi hade att förvänta oss.
Så den 7:e januari 2002 i v. 37+6 föddes två välskapta tvillingflickor med planerat snitt utfört av samma läkare som året innan hade konstaterat tvillingbörden med ultraljud.
Det är märkligt med graviditeter. Jag såg fram emot att få barn. Och jag hade förberett mig. Köpt hem kräkhanddukar, läst på att man inte får titta i operationslampan under snitt för då ser man allt, beställt tvillingvagn efter mycket betänkande, noga packat förlossningsväskan... Men någonstans hade jag ändå inte läst på hur det faktiskt var att ha barn. Min bild av första tiden med barn var att gå runt med mjukisbyxor dygnet runt, nedkräkt och trött, bärandes på skrikande barn. Så jag tyckte att jag var förberedd som få, inga rosenskimrande drömmar här inte!
Så lades tvilling1 på mitt bröst, väl inlindade i en av Landstingets filtar. Hela byltet bara rullade på min överkropp, som var i totalt liggläge pga snittet. Jag kunde inte hålla henne och bad min man ta henne. Tvilling2 höll min man och visade mig, även hon omsorgsfullt inlindad.

Väl uppe på avdelningen skulle det ammas. Båda barnen skrek och barnmorskan var glad och uppmuntrande. Jag hade ju sett på bilder hur man gör så jag la båda på vår medhavda tvillingamningskudde, barnen tog brösten i munnen och jag lät mig fotas och beundras.
Helt hade jag missat att amning inte bara är att se en bild, det är att förstå hur det känns och vad som egentligen ska hända. Inte visste jag att barnen kunde ha brösten i munnen utan att suga och att barn med låga blodsocker bara sover. Ja, alltså sover utöver det där första dygnet när de ska sova.

Tredje dygnet fick jag tredagarsdeppen och ville hem. Amningen fungerade inte och personalen var naturligtvis oroade men eftersom ingen sa just exakt det så stod jag på mig. Dygn fyra var vi hemma i vår lägenhet. Tvilling1 var gul i hyn av gulsot och väldigt sugsvag. Tvilling2 skrek, åt på flaska och sov. Jag pumpade, försökte amma, gjorde iordning flaskor, fotade och kände att läget var under kontroll.
Såhär i efterhand är jag ändå glad att jag hade så stort självförtroende i att ha barn för det gjorde också att jag vågade prova och ta saker i egna händer. Tvilling1 kom till slut igång genom att jag fingermatade henne med spruta. Fingermata innebär att man nyttjar barnets sugande på ens finger när man ska få barnet att äta. Sprutor hade jag ju hemma i egenskap av veterinär. Plötsligt slog barnet upp ögonen och såg sig omkring. Några matningar till så kunde hon till slut suga på flaska och några dagar senare försvann den gula färgen.

I början var allt lätt och enkelt. Barnen sov och lät sig matas var 4e timme, vilket passade vår barnavårdssköterska som hand i handske. Hon var av det gamla gardet och ansåg att barn bör äta just var 4e timme. Och eftersom vi inte ammade kunde hon slå klorna i oss och ge vilka råd hon ville för flaskmatningsrådgivningen styrdes det inte lika hårt över som amningen.

Man får inte mata för ofta och man får inte ge för mycket för då får de ont i magen. Och det var precis vad som hände. Efter några veckor hade de konstant magknip och skrek, skrek och skrek. Vi hade tusen och en teorier om hur man löser en panikartad situation med två skrikande spädbarn och jag har jobbat till denna dag för att försöka försona mig över vad vi hittade på då. Saker som att lämna barnen i sovrummet i hopp om att de skulle sluta skrika, la dem på golvet utan kläder för "barn tycker om att kissa i det fria". Total galenskap. Som tur var ska man även få barn att rapa så efter varje måltid gick jag runt, runt, runt i lägenheten guppandes ett eller två spädbarn mot mina axlar. Såhär i efterhand kan jag önska att de aldrig rapat så vi bara hade fortsatt bära dem hos oss.

Kan man få tydligare amningstecken än så?
Lite trist bara när mamma och pappa inte förstår vad man försöker säga.

När man fortfarande hade intentionen att amma så fick man hyra en elektrisk pump från BB-avdelningen. Den gav ifrån sig ett susande ljud och stod på en stor del av dygnet. Jag minns hur jag en gång somnade mitt i pumpandet och vaknade av det där susande ljudet och en tratt mot mitt ena bröst.
Men inte hjälpte det. För jag kom ju aldrig upp i mer än halva mängden vätska som barnen åt per dygn. Så ett barn skulle jag kunna amma men inte två. Det räknade jag snabbt ut, logiskt och trovärdigt och det var med de orden jag ringde en hjälpmamma.

Ett (upp)rörande inlägg!

ÄlgEva skriver om hur en enkel och personlig present leder till otroliga konsekvenser i detta inlägg.