Hur man får barn att sluta slåss.

Kungen av Träd sitter stilla bland grenar i Trädkungens tron.
Där - går en pojke som skrattar åt snö.
Där - går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar.
Där - går en pojke, och allting blir glass som han snuddar.
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket.

(ur "Det gåtfulla folket" av Beppe Wolgers)

Som sexbarnsmamma får man ibland kommetarer och blickar som tyder på att den man möter inte ens kan tänka sig in i situationen av att ha sex barn att hålla reda på och ta hand om. Och ibland, som sexbarnsmamma, känner man precis så. Att man inte kan förstå hur i all världen det ska gå till att räcka till åt alla sex barn för bara ett eller två är mer än nog.

Som när en 2-åring i utvecklingsfas (samma sak som trotsåldern var för oss födda på 70-talet) upptar all ens tid och förstånd. Och för att kunna behålla lugnet för att inte göra något man ångrar går det enbart att ha fokus på just detta barn och ständigt påminna sig om hur mycket man egentligen älskar den lilla illbattingen.

Då är goda råd dyra för att på ett enkelt och effektivt sätt få tillvaron att fungera för att överhuvudtaget kunna fungera själv. Man kramar kivandes 10-åringar och frågar och lyssnar till vem som började och varför, vilken kompis som gjort vad i vilket dataspel och försöker förstå hur en virituell klänning kan skapa sådant rabalder. Man håller mattider så 5-åringens blodsocker inte hinner sjunka till utbrottsnivå och ber om ursäkt till 8-åringen för att man bara inte orkar köra 3 mil enkel väg till kompisen hon faktiskt lovat att träffa på stört.

När alla barn behöver stöd, kärlek och bli sedda samtidigt känner man sig inte speciellt stor. Det blir ett moment 22 där de andra barnen känner sig åsidosatta varje gång man försöker ge en av dem uppmärksamhet. Och till slut börjar man själv känna av behovet att bli sedd och stöttad och tomheten gror inombords.

Det är i dessa perioder det känns så otroligt skönt att träffa någon som, hur otroligt man än tycker det är, tycks tänka som en själv. Som bara nickar igenkännande när man berättar saker som att man inte ens saknar barnen när man är bortrest en helg med jobbet medan ens make i samma situation ringer redan samma kväll för att få säga godnatt till vart och ett av barnen. Eller hur man på fullaste allvar tar hela skocken till ett lekhus fmed enda intenstionen att trötta ut dem så man kan få en lugn eftermiddag.

Det är gånger som dem jag är extra glad över att känna Älgeva. Som man kan säga alla de där sakerna till som man inte skulle våga yppa annars. Och speciellt när man verkligen behöver komma hemifrån för att ta en fika på stan. Extra bra passar det såklart när man lyckats tala om för barnen vilket fik mamma sitter på och ge dem vägbeskrivningen till ett annat. Så det blev till att sitta på uteserveringen för att kunna spana efter dem samtidigt med full förståelse hos min bloggkompis, som glatt meddelar att det var tur jag såg så förvirrad ut annars hade hon aldrig försått att jag var jag. Vilket var tur för jag hade förmodligen inte känt igen henne heller. Det var väl ren tur att vi hittade till samma fik båda två antar jag.

-Ja, var är Emil?

-Ja, den som det visste. Den förgrymmade ongen! Det vore lättare att hålla reda på en näve loppor för di försvinner inte lika kvickt.

I huset mitt emot fru Petrell bodde stans borgmästare. Och i hans trädgård gick borgmästarens lille Gottfrid.

När två små gossar av precis samma skrot och korn träffas första gången så tänds där liksom ett ljus i deras ögon.

(ur Nya hyss av Emil i Lönneberga)

Nu är mina barn inte riktigt lika förvirrade som sin mamma så de hittade rätt ändå.

Behövligt var det dock att få prata med någon som skulle kunna vara en spegelbild av en själv om än något mer erfaren vad gäller föräldrabiten. Att få säga precis hur jobbigt det är med prepubertala enäggstvillingar som bara slåss dagarna i ända. Och fullständigt totalignorerar sin ömma moder som står bredvid och försöker påtala det olämpliga i att ha sönder varandras saker och dra varandra i håret.
Det är något med ett mamma-till-mamma samtal. Har du följt denna blogg så vet du hur länge och väl jag sökt ett sätt att förhålla mig mot barnen så de åtminstone inte skadar varandra. Och helt utan förvarning får jag lösningen där och då. Bara sådär.

"I morgon ska du säga precis tvärtemot vad du vill att de ska göra så ska du se att de gör precis som du vill!", säger Älgeva och fortsätter med att berätta om deras lilla minihund.

Är du en nybliven mamma ska du förmodligen sluta läsa nu. Men har man varit med ett tag så kan man ha provat på det av ren förvriden frustration. Att stå och säga precis tvärtom vad man vill att barnet ska göra. Och vet du vad man upptäcker då? Att det faktiskt fungerar!

För tro det eller ej, men 10-åringarna har varit så sams som de inte varit på flera år. Och det enda jag gjort har varit att säga åt dem att slåss och reta varanda så mycket de bara kan och verkligen _inte_ vara sams. Varpå jag får svaret "ok, mamma!" och de går ut och leker _tillsammans_ !!!

Jag börjar faktiskt misstänka att Beppe Wolgers hade mer att säga om barnuppfostran än alla pedagoger, psykologer och läkare tillsammans. Det går inte att begripa sig på barn! Det gäller bara att komma ihåg det i denna logiska värld.

...och att man kan lära sig mycket av att lyssna på mammor som varit med ett tag!

När en Solängel slutar amma.

När man har suttit på skolbänken och läst amning, sökt forskarartiklar för att läsa amning och gjort sitt bästa för att föra ihop alla möjliga tidigare utbildningar och kunskaper med ämnet amning så tröttnar man ur lite ibland och börjar längta tillbaka till vardagen och istället få en längtan av att få se verkligheten bakom alla siffror.
Som jag skrev tidigare har det startats en grupp på facebook om rätten att flaska. I den gruppen finns en del som önskar att personliga erfarenheter gick lättare ihop med forskningsstudier ibland. Och så kan man ju känna när forskningsresultaten känns avlägsna och främmande. För så är det ju -få är de ting som gäller för alla.

Så här är en berättelse ur verkligheten. Om hur det kan vara att sluta amma när man är en Solängel.

Jag började ju amma helt utan någon tanke på hur länge man egentligen skulle amma. När folk började fråga hur länge jag egentligen skulle hålla på, började jag svara "jag hoppas hon tröttnar före mig". Ändå blev det så att jag, av olika anledningar, började begränsa amningen.

Den första begränsningen kom när Martina var drygt ett år. Då separerade jag från hennes pappa och vi kunde av förklarliga skäl inte amma helt fritt längre, när hon var hos honom. Dock är jag väldigt glad att jag stod på mig gentemot pappan och familjerätten, när de tjatade på mig om att amningen inte var nödvändig längre. Jag tyckte nämligen att det var precis tvärtom, att hon behövde ha så mycket som möjligt som var som vanligt, när det mesta blev olikt sig. Och jag märkte att hon verkligen tankade närhet och trygghet när hon kom tillbaka till mig, även om hon hade det jättebra när hon var hos pappa med. Och vi ammade ju på som vanligt när hon var hos mig, fritt på hennes signaler.

Den andra begränsningen kom när Martina var cirka 20 månader. Då hade jag börjat plugga igen och orkade inte riktigt med nattamningen längre. Återigen är jag glad, och lite stolt, över att jag stod på mig igen när "alla" sa att jag borde sluta amma för att underlätta inskolningen på dagis. Igen tyckte jag det var tvärtom, att det vore dumt att både sluta amma och börja förskola samtidigt. Det kan väl räcka med EN stor förändring i taget? Nattamningen gick dock ganska smärtfritt att fasa ut, kanske för att hon redan var van att inte amma nattetid (eller ja, överhuvudtaget) hos pappan.

Den tredje begränsningen infördes vid dryga två års ålder. Då slutade vi amma dagtid, eller åtminstone på eftermiddagarna. Anledningen var att hon ofelbart somnade om hon fick amma, och somnade hon på eftermiddagen blev det omöjligt att komma i säng i vettig tid på kvällen, vilket gjorde det svårt att komma upp på morgonen (vi hade ganska tidiga morgnar vid den tiden) vilket ledde till ett väldigt trött barn på eftermiddagen, som somnade och... ja, ni fattar. Det blev lätt en nedåtgående spiral.

Så ammade vi då morgon och kväll. Och enstaka tillfällen dagtid, om hon var sjuk, hade slagit sig eller var ledsen av någon annan anledning. En liten snutt var ofta snabbaste och enklaste sättet att trösta. Och jag gillar snabba, enkla lösningar, i alla fall ibland.

Jag fortsatte besvara folks frågor om amningslängd med samma ord som tidigare. "Jag hoppas hon tröttnar före mig."
Så blev jag gravid igen, någon månad innan Martinas treårsdag. Vi fortsatte amma, men med tiden präglades amningsstunderna mer av tjat än av mys. Tjat från bådas sida, ska tilläggas. Jag hade ömma bröst och tjatade på att hon skulle "snutta ordentligt" och ta ett bra tag. Hon tjatade på att det inte kom så mycket mjölk som hon ville. Om jag sinade på grund av graviditeten, eller om utdrivningsreflexen strulade eftersom jag hade ont, det vet jag inte. Men det kändes inte mysigt längre, till bådas sorg. När Martina var cirka tre år och fyra månader slutade vi amma. Jag förklarade att det skulle komma mer mjölk när bebisen kom och vi kom överens om att Martina skulle få snutta igen när bebisen anlänt. Detta var också något hon återkom till under resten av graviditeten.

Så föddes då Alma. Och Martina fick såklart prova amma igen, precis som vi kommit överens om. Det fungerade dock inte, om hon tappat tekniken eller om hon kände att hon blivit för stor, vet jag inte. Men vi försökte i alla fall. Och vid ett senare tillfälle, då hon provat igen utan att få ut någon mjölk, mjölkade jag ur lite i en mugg så att hon fick smaka. Efter den gången har hon inte efterfrågat amningen igen.
Så här efteråt kan jag känna mig ganska nöjd med vårt amningsavslut ändå, även om jag just då kände en sorg över att hon inte fick styra amningsslutet själv. Det var trots allt en överenskommelse som vi båda kunde gå med på. Och, tycker jag, betydligt mindre traumatiskt än vissa andra amningsslut jag hört talas om, som att smeta stark senap på brösten för att det ska smaka illa och få barnet att vilja sluta "självmant"...

Mat som upprör.

Nu har ett av mina barn börjat blogga också. Det är lite roligt att läsa. Barn är spontana i det mesta de gör. De bryr sig liksom inte om vad andra ska tycka och tänka. Och faktum är att det ofta kan bli väldigt bra. Jag kan tycka att livet också fungerar så ibland. Att när man gör saker mer på känn så kan det bli riktigt bra.
Som när jag lät mig övertalas att söka den där amningskursen istället för att välja något mer strategiskt. Visst är jag intresserad av amning men det passade inte in i min arbetskarriär att gå den kursen. Inte heller gav den mig löneförhöjning eller chefsbefattning. Däremot gav den mig rikedomen det innebär att få göra något helt för sin egen del, näring åt själen. Och faktum är att när jag står där på andra sidan, med poängen inregistrerade, så inser jag att jag faktiskt kan använda mig av denna nya merit i arbetslivet. Och jag skulle inte ens vara den första veterinären som hängav sig åt amningens fascinerande värld heller. Peter Hartman har redan hunnit före med sina undersökningar om hur stora mängder bröstmjölk som bröstvävnaden kan innehålla. För de kvinnor som inte har några problem i sin amning och bara ammar på är det av föga intresse hur mycket mjölk som barnet får i sig. De ser på sina barn och känner instinktivt att det fungerar och behöver inte fundera mer än så.
Men för en mamma med ett barn som inte växer, ett barn som inte blir nöjd eller på annat sätt upplever en amning som inte fungerar sådär smärtfritt och enkelt kan vetskapen om antal mililitrar som barnet får i sig eller inte vara fullständigt central.

Ryktet har nått Amningshjälpens styrelse att en Petra Jankov Picha ondgör sig över föreningens Hjälpmammor och påstår dem vara amningshetsare som tvingar mammor att amma med påståenden som "alla kan amma". Huruvida det är Petras åsikt eller bara en andrahandsuppgift som förvrängts längs vägen likt viskleken låter jag vara osagt. Frågan pekar ändå på en viktig fråga. Nämligen hur amning under barnets första tid upprör känslor. Oavsett vad forskning och vetenskap säger och kommer fram till kommer vi aldrig komma ifrån att amning också handlar om känslor. Och det oavsett om man är den som ammar eller väljer bort amningen.
Man skulle kunna tro att en universitetskurs i amning skulle göra en person ännu mer för amning och ännu mer oförstående inför konceptet att välja bort amning. Och på ett sätt känner jag också så. Men samtidigt känner jag även ödmjukhet inför amningens svårigheter. Om det finns en 7,5poängs universitetsutbildning i amning borde det vara fullständigt omöjligt för en förstagångsmamma att alls klara amningen kan jag tänka ibland.

Inom vetenskap och forskning är det viktigt att exakt definiera vad man menar och vad man vill mäta. Det finns inte plats för egna tolkningar om man vill dra vetenskapliga slutsatser. Och det är där jag tror det falerar mellan mammor som har svåra amningar, de som lyckas, de som vill hjälpa och de som inte alls vill amma. För vi har inte bestämt vad vi menar med amning och amning är så otroligt mycket.
När jag skulle skriva texten för lite mjölk till Amningshjälpens hemsida diskuterade jag upplägget av texten med en kvinna, som besitter en otrolig kompetens i ämnet amning. Men inte ens vi två kunde komma överens om vad som egentligen menades och vad som borde stå med.

Som svar på Petras påstodda utspel diskuterades hur uttrycket "alla kan amma" förstör för föreningen och inte ska användas. Och någonstans stämmer det, det är provocerande att säga "alla kan amma". Men det beror också på hur man säger det och vad man menar med "amma".
I ett flertal samhällen på kontinenten Afrika innebär "amma" att lägga barnet till bröstet och låta barnet suga. Man använder amning för att barnet inte ska skrika och för att man insett att barn som inte ammas klarar sig sämre och i vissa fall inte alls. Där kan lika gärna barnets mormor eller moster amma barnet.
I vår kultur menar vi oftast att barnet får i sig bröstmjölk i sådan mängd och på sådant sätt att föräldrarnas syn på hur spädbarnstiden ska vara uppfylls. Det kan innebära att barnet ammar med några timmars uppehåll, att barnet inte ammar nattetid efter 3 månaders ålder och oftast innebär det att barnet går upp i vikt så som förväntas av BVC´s viktkurvor. För den mamma där amningen inte fungerar på ett sätt som hon känner sig nöjd med kallar man det att inte kunna amma.

Min egen definition är att alla kan amma. Däremot kan inte alla barn amma. En del barn har inte fått tillgång till amningen på så länge att de tappat amningsreflexerna, en del barn har missbildningar som gör att de inte klarar sugrörelserna som amningen innebär. Utöver det finns så mycket hjälpmedel och kunskap i vårt samhälle att alla som vill amma borde få chansen att göra det.
Att amma för mig är att ha barnet hos sig och ge trygghet och närhet via bröstet. För det behövs en bröstvårta, en vårtgård och en vilja att amma. Utan viljan att amma kan man däremot inte amma.
Med vilja men utan rätt stöd och kunskap kan det dock vara väldigt svårt att få till en amning. Men med rätt stöd, kunskap och hjälp kan man oftast få ett litet barn att suga på bröstet. Och är tillgången på mjölk viktig finns hjälpmedel som örter, akupunktur och tillmatningsset. Och i slutändan finns möjligheten att omvärdera sin syn på amning så den inte behöver innefatta att ge barnet mat. På det sättet kan även män amma även om den biten fortfarande är tabu i vår kultur.

Det vore rimligt att man med den definitionen av att amma borde ha en rad lyckliga amningshistorier i bagaget. Tyvärr är så inte fallet. Och såhär i efterhand kan jag se vad jag borde och kunde ha gjort men just då var jag för stolt för att söka hjälp kring. Istället tyckte jag att jag borde kunna amning eftersom jag hade ammat tidigare och mest behövde någon ny teknik klara av det. Nu vet jag att jag hade behövt någon vid min sida som hjälpt mig tolka barnens tecken, som gått i god för att jag gjorde rätt och att allt skulle bli bra. Jag behövde inte oroliga blickar från vården och familjen. Jag behövde inte ett hem att ta hand om och jag behövde inte en tidig introduktion av nappar och flaskor mot min vilja eller tidig separation från mina barn.

Amningens band mellan mamma och barn är starkt och samtidigt så skör. Det är så lätt att störa och förstöra med goda råd, påpekanden och björntjänster som att ta barnet för att mamman ska få sova. Sådär i början, när anknytningen mellan mamma och barn ska formas är det allra viktigaste att barnet får vara nära sina föräldrar och allra helst får ligga hud mot hud med sina familjemedlemmar och inga andra. För även om pappor ännu inte tagit steget att börja amma så tror jag hud mot hud är precis lika viktig som amningen och den biten kan både pappor och extramammor ta. Där behövs inte flaskor och ersättning för att få ett jämlikt föräldraskap för det är hud mot hud som ger anknytning och grundtrygghet i livets första skede. Och om det sen hjälper till att ge barnet av det vita guldet, bröstmjölken, är det bara ytterligare en bonus.

Semester!

Inget är som renoveringstider. Startar så snart man står med lånelöfte och påskrivna papper att man ska köpa hus i hand och slutar inte förrän man säljer huset till någon annan. Det går liksom alltid att komma på något mer som man vill/borde/måste göra och mellan de idéerna kommer allt det där som man verkligen måste göra med hus för att det inte ska falla ihop en dag.
Det lät så himla bra och hurtigt i våras när vi bestämde oss för att lägga semesterpengarna på renovering istället för att bränna upp dem på glass, dyra inträden och bensin. Att lägga pengarna på hemtrevnad, bara på oss.

Har jag berättat att vi går hos parterapeut. Min föräldrageneration hickar till när man säger ordet och säkert en del även i min generation. I åldersgrupperna under min är det dock få som reagerar nämnvärt. Möjligen att man får ett himlande med ögonen och ett "Önskar MIN också kunde följa med på sånt!" som svar. Vanligtvis går mannen dit för hennes skull och hon går dit för att han, en gång för alla, ska lyssna på vad hon säger. Vi går dit eftersom vi förstår att vi inte förstår varandra men vi inte riktigt förstår vad det är vi inte förstår. För vi vill ju förstå varandra.
Jag känner mig ofta som i den där scenen i filmen "Adam och Eva" där parterapeuten frågar om de vill ha pengarna tillbaka för den enda lösningen terapeuten kan komma på är att de borde skilja sig. Vi sitter där och pratar i mun på varandra och nekar till det mesta den andre tar upp och terapeuterna (vi har två) brukar snabbt gå över från att se intresserade ut till att mest se förvirrade ut. När vi sen står vid hissdörrarna ut får jag oftast dåligt samvete och önskar att jag tagit med en kaka eller nå´t åt dem. Stackars människor och behöva lyssna på oss i en hel timme!
Min syster är också less på att behöva lyssna på oss. Hon kommer inte gärna och hälsar på längre och jag förstår henne. Vi tycker såklart att hon borde komma hit så trevligt som vi har i vårt lilla hus med utrymme och allt medan hon förmodligen tycker det är skönt att ha semester utan ett gäng påstridiga syskonbarn och deras två gnabbande föräldrar.

För det är något med sommaren som kan få den bäste att ge upp. Någonstans mellan mygg, sol och bad, sommarpratare på radio och sena kvällar med lite extra gott framför sig smyger sig tristessen in. Tristessen av att se samma människor omkring sig från morgon till kväll, samma tankar och idéer som utbyts och samma åsikter som framförs gång efter annan. Barn som hellre vill följa med sin kompis till landet, makar som tycker fotboll är viktigare än ett glas vin ute på trappen och samma gamla köksduk som ska torkas av minst tre gånger varje dag. Det var inte riktigt såhär det såg ut i semesterdrömmarna man hade innan.
För även om man kommer iväg på en miljöbytande resa så är det fortfarande samma personer man omger sig med. Dessutom tar inte kraven slut bara för att tankarna på jobbet gör det för en tid. Man måste fortfarande ge sken av att ha det mysigt, härligt, fantastiskt och förträffligt.

Min man ligger i soffan och skrattar ljudligt åt en brittisk dokumentärkomedi om gnälliga tanter och jag tänker att han skulle bara veta hur det är att leva med en. Regnet öser ner utanför och inte ens katterna vill gå ut. Golvet borde skuras men det känns bara onödigt när alla springer ut och in utan skor hela tiden. Och när jag ändå lägger ner skurandet av golv passar jag på att lägga ner att få barnen att städa sina rum. Det har genom åren visat sig vara en omöjlighet beslutar jag mig för och får medhåll av en bekant som kikat förbi på en kopp kaffe. Hennes barn städar inte heller. "Men en dag flyttar de hemmifrån!", säger hon uppmuntrande och kastar ett leende över bordet mot mina sockerhungriga barn, som hoppas på en bullbit eller två.

Plötsligt kikar solen fram igen genom molnen. "Nähä, dags att fara innan nästa regnskur kommer!", säger min bekant och tackar för kaffet och från vardagsrummets soffa hör jag min man mumla för sig själv hur han ska passa på att ta in golvplattorna från bilen medan det är uppehåll.
Marken utanför är full av pölar och det tar inte lång tid förrän samtliga är förvandlade till ett vattenlekland av plaskande fötter. Jag står plötsligt ensam kvar i köket. Den där irritationen jag kände förut är också borta. Min första tanke är att jag borde gå ut och plocka av rabarberna men halvvägs genom tanken ångrar jag mig. För det finns ett måste som är viktigare än alla de andra och en förutsättning för att kunna göra något alls:

-Att göra ingenting.

Katter är förståndiga djur. Hela deras liv är som en enda lång semester.

Sagt om bröstmjölk

Jag brukar ibland ge mina 5-åringar av bröstmjölken jag pumpar ut när jag är på jobbet. Främst egentligen för den som har astma och ofta drar på sig förkylningar. Kanske kan hon få i sig någon antikropp. Vad de tycker om det har jag aldrig frågat. Men en dag fick jag svar ändå:

"Mamma. Du borde faktiskt smaka själv på den här mjölken. Den smakar verkligen inte gott."

Och angående det förra blogginlägget om svårsövda barn som är uppe och tjoar på kvällarna så kom det en liten 2½-åring och kröp upp i min famn igår. En kvart senare såg det ut såhär:

De är söta när de sover!



Nattandets våndor

Vet du hur det är att ha en unge som inte går och lägger sig på kvällarna? Man kan bli tokig. Speciellt om barnet i fråga inte alls är glad och nöjd utan går runt och gnäller, drar i ens byxor, snuttammar och terroriserar sina syskon.

Jag ville egentligen ha fem barn, inte sex barn. Min tanke var, efter att jag fått mitt första tvillingpar, att jag även skulle avsluta med ett tvillingpar. Samtidigt som fem barn kändes väldigt lämpligt. Två barn mycket tätt på slutet kände jag också skulle gå bra. Barn i samma eller mycket nära ålder lär sig nämligen att de varken är minst eller störst. De tvingas istället, på ett naturligt sätt, att foga sig efter en annan individ. Dessutom blir de så less av att ha en annan person i närheten av sig hela dagarna att de blir mycket nöjd när de äntligen lämnas ifred.

Så det var min plan och det gick riktigt bra ända tills den där kvällen... Och sen var graviditeten ett faktum, jag behövde inte ens ett test för att veta. Och eftersom jag fortfarande var inne i småbarnssvängen samtidigt som jag närmade mig det magiska talet 40 beslöt jag att ta emot gåvan. Att en sista gång få gå med stor mage, vara med om en förlossning och snusa en liten skrynklig bebis.
Den första tidens uppesittande avnjöts, med rättigheterna som följer det där allra sista barnet, sittandes framför TV:n och ammandes en liten grymtande bebis. Och när vi la oss låg barnet på rygg och tittade sig omkring med stora ögon tills han åter somnade med magen fylld av bröstmjölk.
Ja, hela första året satt vi där i soffan och såg alla de där filmerna vi alltid velat se. Bara unnade oss riktig bebislycka, vi två och bebisen.

Nu är det bara det att bebisar växer. De lär sig gå och utvecklar en egen vilja. Vid dryga ett års ålder tycker bebisen inte att amning slår allt längre utan hänger sig åt att springa runt i mörkret och tjoa när alla syskon sover. Det snabba sättet att lösa en sådan situation är att minska bebisens dagsömn. Ett knep som visar sig hjälpa även på detta barn. Så bra hjälper det att till slut finns ingen mer dagsömn att dra ner på. Han har 20 minuters vila på förskolan och sover 9 timmar per natt.
Så vi gör det enda vettiga. Under sommarlovet han fyller 2½ dras all dagsömn bort för här ska minsann fås vettiga kvällar!

För den som inte vet det så är kvällarna för småbarnsföräldrar något av vad bönestunderna är för muslimer. De är inte något absolut måste men man hamnar i skärselden om man aldrig har dem (korr: Skärselden ingår inte i muslimska tron). Tiden efter barnen har lagt sig på kvällarna är varje förälders räddning, det är tiden då man kan återgå att vara bara sig själv och inte en snortorkande, matlagande, ömmande, rytande och förståndig omhändertagare.

Och tro det eller ej, men dagsömnen tas helt bort och barnet sover 9-10 timmar per natt. Eftersom det är varje förälders plikt att skuffa till det sista, ta en 5-åring på toaletten och åtminstone försöka starta upp något eget på den där egna tiden när barnen lagt sig går de där 1-2 timmarna utöver de egna 8 timmarnas nödvändiga sömn väldigt fort. I praktiken innebär detta att mamman får en timmes stirrande med tomma ögon framför sig mellan 22-23 på kvällen då barnet _äntligen_ somnat och sen lär sig stå ut med diverse ryck i täcken, leksaksbilar i håret, hopp på ryggen och mobilspelande på högsta volym strax vid örat mellan 7 och 8 eftersom den ömma modern vägrar kliva ur sängen före åtta under semestern.
Det är inte svårt att förstå hur böcker som "Mamman och den vilda bebin" kom till när man har ett barn som bryter alla lagar och regler om vad barn förutsätts göra.

Så där står jag. Helt utan råd eftersom jag provat varje upptänkligt förslag inom rimliga gränser på hur man får barn att somna i tid på kvällen. Så pass desperat blir man att man på allvar funderar på att ge ungen sömnpiller. Man kan tycka att föräldrar på 1800-talet var horribla som gav sina barn alkohol men med tanke på den dåliga kunskapen om hur drycken förtär en kropp och den goda kunskapen i vad den ger för effekt man hade då så börjar jag tycka det är fullt förståeligt.
Det är ju inte bara det att man blir sittandes uppe senare än man bör eftersom man så desperat behöver den där tiden att varva ner efter en dag med barn. Man blir också så otroligt trött när man inte får den vila ens kropp och sinne behöver.
10-åringarna klarar sig ju själva på morgonen numer. Ja, även 5-åringarna kan få igång TV:n eller sätta igång en stillsam lek och roa sig själva så man får sova lite till. Men en 2½-åring är som en hungrig katt. Den sliter och drar och trampar på en tills man får nog, kastar av sig täcket och hoppar ur sängen.

Med en stor suck, tunga armar och lite spill får ett sömnigt sinne kaffebryggaren att börja puttra. 2½-åringen är genast med på noterna, släpar fram en stol, öppnar kylskåpsdörren och plockar ner leverpastejsasken. Mamman till den vilda bebin har nu gett upp, ger ungen en sked och sätter igång TV:n.
Det är någonstans där, hukad över soffan torkandes smetig leverpastej innan jag ens fått i mig kaffe, som jag till slut inser vari problemet ligger. Visst är det jobbigt att ungen aldrig sover och visst är det jobbigt att aldrig hinna få tid till sig själv men framförallt är det så sanslöst jobbigt att vara förälder åt ett intensivt småbarn med en vilja större än Mount Everest. Och detta faktum finns inte en metod i världen som biter på.

Jag hoppas härmed så innerligt att jag aldrig glömmer hur utmattande småbarnstiden kan vara. Att jag för alltid kommer ihåg detta så att när jag själv får barnbarn aldrig lägger mig i hur mina barn väljer att sköta sina barn och att jag aldrig kommer med snusförnuftiga goda råd i tid och otid!
Så, vänner, säg ifrån om jag någonsinn försöker förklara hur man bör eller ska göra med småbarn. För den nakna sanningen är det vet man inte. Man står ut. Man försöker få avlastning. Och förhoppningsvis kommer dagen då de är äldre och kan förstå vad man säger åt dem. Och om de inte förstår så kan man i alla fall stänga in sig på toaletten utan att de står och bankar på dörren och kräver att bli insläppta. Ty det är ett småbarns uppgift här i världen att utan pardon kräva sina rättigheter. Och det är därför mödrar går på knäna och mormödrar tycker de är charmiga. För tänk så tråkigt vi skulle ha utan dem!

Dagens amningsläsning!

Kommer i form av en nyhetsartikel. Att amma andras barn har funnits i mänskliga kulturer under lång tid och finns även beskrivet i bibeln. Innan ersättningen var det enda sättet att rädda livet på moderlösa barn. Denna historia är en påminnelse om att bröstmjölk verkligen räddar liv även idag:

Marias baby.