29 juni 2012

En mammas funderingar

Kan man bli utbränd varandes en förälder? Utbrändhet har jag provat på, trots att diagnosen numer inte existerar. Det tycker jag är ett roligt fenomen egentligen. Ja, inte utbrändheten såklart men att man lagstifta bort sjukdomar är för mig, som medicinare, hysteriskt komiskt. Vad ska man ta bort sen? Bröstcancer, KOL...? Varför inte lite välfärdssjukdomar som hjärtinfarkt hos män? Jag kan se en rad satiriska teckningar framför mig när jag tänker på det för det hela är så befängt. Likaså är vårdens bemötande av vissa symtom också ibland. Som fibromyalgin hos kvinnor. "Du har ont, men eftersom vi inte hittar något med dagens mätmetoder så tycker vi att du sjåpar dig."
På veterinärsidan kan man bli anmäld och åka dit om man inte gör som djurägaren vill så där blir man oftast trodd. Sen brukar massmedia måla upp det som att veterinärer suger pengar ur försäkringsbolag men det tror jag faktiskt inte. Min känsla är att de flesta av mina kollegor bara försöker hålla ryggen fri så inte vår ansvarsnämnd kan ta oss. Där sitter nämligen lika många djurägare som veterinärer så utfallen tenderar att baseras lika mycket efter känslor som efter fakta. Dör hunden så är det lättare att bli fälld, oavsett om det var något man kunde rå för eller inte. Ungefär som landet i väst. Sandar du inte uppfarten kan inbrottstjuven dra dig inför rätta pga ett brutet ben. Man kan få nojjor för mindre av att jobba under sådana betingelser.

Så tillsammans med det, en arbetsgivare som inte riktigt har samma åsikter kring lagen som arbetstagarna vad gäller arbetstidsreglerna samt ett hemmaliv på svaj både här och där och ingen att vända mig till så började hjärnan till slut brinna upp.
Det finns dem som inte tror på utbrändhet. Det är säkerligen samma människor som inte tror på fattigdom. Människor som inte kan sätta sig in i andras situationer utan att ha upplevt dem själva. Människor tenderar värdera sina medmänniskor efter hur de själva är så vissa människor är övertygade om att alla andra ljuger och överdriver när de berättar om sina liv.
För den som tror på utbrända eller varit där själv kan jag dock berätta att det är allt annat än roligt. Man går runt som en fisk på torra land. Kippandes efter andan och febrilt simmande utan att förstå varför man står still. Som att gå i tuggummi. Ett mycket frustrerande tillstånd eftersom det kommer av att man hållt högsta fart en längre tid. Det är därför det kallas "gå in i väggen" för det är som att köra en formel-1 bil in i en bergvägg. Från högsta fart tar allt plötsligt tvärstopp.

Jag tror inte mina barn har bränt ut mig men jag vet att jag efter tio års föräldraskap börjar längta efter lite lugn och ro. Det är dagar som denna jag hittar mig själv sittandes bland bråten i källaren, som fortfarande inte är färdigrenoverad, med datorn i knäet och skrivandes i bloggen.

Det är underligt med barn. De förändrar verkligen ens tillvaro. När man sitter med magen i vädret har man en ganska klar bild om vad som komma skall. Amning, bebis, hemmaliv, barnvagn, prylar... allt det där som nästkommande år blir det mest centrala i ens liv tillsammans med blöjornas innehåll och barnets sömn (eller ickesömn). Sen kommer trotsåren, eller utvecklingsperioderna som andra föredrar att kalla dem. Tiderna när barnet testar ens tålamod och yttersta gränser och man på allvar funderar på hur det känns att bli galen på riktigt.
Med dem i backspegeln känner man sig sedan rätt säker som förälder. Barnet har lugnat sig och självförtroendet har fått sig en vitamininjektion och de första åren läggs till handlingarna när man rensar ur bebissaker och småbarnsgrejer. Ljuset i tunneln är nära tills den dagen man inser att ens söta telning är på väg att bli tonåring. Om du någonsinn undrat över om du kommer märka om ditt barn kommit i tonåren kan jag berätta för dig att det gör du. Den inträffar samma dag som dörren åker igen med en smäll och din rosenknopp är förvandlad till Supersurasunksara. Från den dagen är bergochdalbanan ett faktum och man går från att ha koll på läget och lagom distans till att vara färdig att ta ut all sparad ledighet man har och dra ut på jakt för här ska minsann tuktas!

Den läskigaste dagen i mitt föräldraliv var dagen jag insåg att mitt första barn (som inte är mitt egna men ändock fortfarande "liten" om du frågar mig) kommer fylla arton. Jag har logiskt förstått det men helt riktigt kommer jag nog aldrig tro på det. Den lilla lintotten kan aldrig vara vuxen redan. Och att hon skulle vara arton och förväntas klara sig själv i denna stora värld känns som ett hån från samhällets sida. Så elak mot ett litet försvarslöst barn kan ingen vara! Jag får hålla fast mig i soffkuddarna för att inte beställa första bästa tågbiljett och åka ner och börja laga mat åt henne och stoppa om henne till natten. Hur det ska bli när hon festivalat klart och ska bli vuxen på riktigt skjuter jag långt på framtiden. Hoppas bara hon inte kommer hem med en luns till karl!

Just nu fajtas jag dock fortfarande med mina tweenies. Alltför uppstudsiga för sitt eget bästa och stökar ner fortare än jag hinner städa upp. Yngsta barnets sena kvällsvanor känns inte heller tillfredsställande och jag finner mig själv göra både det ena och andra för att komma tillrätta med dem. Som en vidskeplig gumma blandar jag dekokter och anammar kvällsrutiner. Samtidigt är det inte riktigt samma sak. För någonstans vet jag ju att det kommer andra tider. Tider när han inte längre har babyhullet kvar så han får hållas.

När jag blev utbränd drömde jag hemska drömmar om död och mörka rum. Allt höll på att falla samman. Numer drömmer jag om flygplatser som inte fungerar och att flyga uppe bland molnen.
Det finns inga moln i källaren där jag sitter men jag längtar till den dag bråten är borta och tapeterna på väggarna är lite modernare. Varför inte en djup soffa med härliga stora kuddar och lite rogivande musik i bakgrunden också. Ett steg bort från kaoset i barnens rum.

Att bli utbränd är den hårda vägen att lära sig konsten att sakta ner i tid och ta konstpauser i tillvaron innan man fortsätter. Alla föräldrar behöver ett rum med moln att bädda in sig i när omvärlden inte riktigt ger det man behöver. Eller bara för att komma bort från barn och föräldraliv en stund så det åter får bli vad det var tänkt från början; Det bästa man gjort.



26 juni 2012

Skam den som ger sig!

Trots slutsatserna i förra inlägget håller jag fast vid min tro på fördelarna med en stor familj. De kommer naturligtvis inte av sig självt men jag vägrar ge upp tanken att i snitt två barn per familj (medeltalet brukar ju snurra kring 1,9 och 2,1) skulle vara det mest optimala i alla lägen.
Trots detta får jag konstatera att mina barn fortsätter att inte komma överens. Faktum är att det är värre än så, de slåss. De slåss om kompisar, de retas medvetet och ler i mjugg och de gaddar ihop sig för att mobba ett av sina syskon.
Allt annat än smickrande för den som försöker vara en perfekt förälder med andra ord.

Jag vet inte hur många uppfostringsvetare jag lyssnat på, diskussioner på öppna förskolor jag deltagit i eller hur många trådar på diverse familjeforum jag har följt. Massor av bra tips och inspiration men det hjälper liksom inte. Någon som känner igen sig?
Jag är desperat. För det är inte bara det att ens föräldrasamvete får sig en ordentlig törn när man ser vilka beteenden man tydligen främjar med sin föräldraroll. Man blir dessutom helt galen på att behöva lyssna till dessa ständiga diskussioner, skrik och bråk.

Anna W vet de flesta inte ger speciellt mycket hopp i frågan. Tyrranneri och galenskap må hända fungerar men känns för de flesta som tämligen överdrivet att terrorisera barn till lydnad. Så den tjocka boken sålde jag bara vidare.
Hougaards curlingmotstånd, som handlar om att sluta springa ärenden åt sina barn, var snabbt ordnat med två 2½-åringar i huset som just kommit in i fasen "Kan själv!". Det var bara att låta dem hållas. Året var 2004 och jag hade fullt upp med deras kärvande lillasyster. Slogs gjorde visserligen lillasyster redan sedan 6 månaders ålder, dvs så snart hon lärt sig sitta upp, men hon var ju så liten och en bebis förstår ju inte. Snart hade dock hennes äldre syskon lärt sig konsten att försvara sig.
I kölvattnet från Hougaard kom Juul med sina teorier om det kompetenta barnet. Jag kämpade länge och väl med att försöka förstå vad det var mina barn ville förmedla genom sina kiv utan att finna något svar. Istället började jag finna en något överdriven effektivitet och avsaknad av föräldrakärlek i Juuls böcker så jag lade även dem åt sidan.


Där allt började en gång i tiden.
Operationssalen på Östersunds sjukhus.

Nu började även andra föräldrar tappa tålamodet kring sina ouppfostrade barn och SuperNannys gjorde sitt intåg i TV-rutan (det här var på den tiden när Ipods och dylika skärmar ännu inte existerade så de flesta tittade faktiskt på TV). Något måste göras! Och när barnen inte lyssnar så får man tvinga dem att lyssna med barsk röst och rediga konsekvenser. Hos oss var kaoset nu ett faktum så "lugna-ner-sig-på-skämspallen" infördes och fungerade faktiskt på den ilskna, grymt envisa 2½-åriga lillasystern och äntligen börjar det bli ordning hemma.
De två 4-åringarna tycker dock inte skämspallen är lika rolig och börjar efter ett par gånger skrika "NEJ, NEJ!" när ämnet kommer upp och efter ett informativt prat om vilka olika typer av styren det finns i världen där barnen lämnar kommentaren "Som i vår familj!?" när mamman förklarar diktatur är saken biff. Tillsammans med de allmänna rösterna om hur Nannys är en tillbakagång till 1700-talet lägger även vi ner den stränga linjen.
Istället poppar föräldrakurser, som ska lära oss hur man egentligen gör, upp som små champinjoner ur jorden. Av en bekant får jag veta att hemligheten är att skräddarsy för varje barn och rikta in sig på problemområdet. Kladdar barnet med maten säger man till en gång och nästa gång tar man lugnt och stilla bort talriken tex. Handling ger konsekvens och på det sättet når man barnet på riktigt.
Mina barn går bekymmersfritt från bordet och börjar sätta sina smetiga fingrar på tapeterna när de får sina talrikar borttagna och med fem barn under förskoleålder hemma börjar jag ge upp. Jag orkar bara inte tvätta sofföverdragen en gång till för den enda som får konsekvenser i slutändan blir jag.
Min taktik får istället blir att minska skadegörelserna så gott det går. Släcka bränder helt enkelt. När talriken tas bort fattar min andra hand om trasan, som nu har sin plats bredvid mjölkpaketet, och den värsta smutsen torkas snabbt bort från de små fingrarna. Någonstans läser jag också att barn mår bra av att lösa sina konflikter själva. Så de får hållas så länge inga större kroppsskador uppstår tills den dag vi får spendera en dag på akuten medan de håller barnet med hjärnskakning under observation.

Hopplöshetens frö börjar sätta gro i mitt bröst och tillvaron känns allt svartare. Vad gör man när ingenting fungerar? Eller är det normalt att ingenting fungerar? Ska barn verkligen träta dagarna i ända? Och måste de förstöra allt som kommer i deras väg?
Jag gör det enda självklara och lämnar in barnen till den allmänna barnomsorgen för att bli arbetsnarkoman istället. Koncentrerar man sig hårt nog på jobbet och hämtar barnen tillräckligt sent så behöver man nämligen inte bry sig om föräldrarollen. Dessutom har man överlämnat uppfostrandet åt dem som ska vara proffs; pedagogerna!
Det går riktigt bra tills jag läser på DN´s hemsida om hur föräldrar måste sluta vara så perfekta och jag känner hur det får vara nog! Nu sågas både seglivade Supernannys och föräldrakurserna för en mer avslappnad linje. Ute är pratet om hur kvalitetstid räcker för nu ska barnen ha både kvantitet och kvalitet. Det räcker inte att ge allt när man har tid för barnen behöver sina föräldrar hela tiden!

Min föräldraroll vacklar igen. Mina äldsta barn har just fyllt åtta och jag har redan genomgått en metamorfos vad gäller föräldrandet. Såhär ombytligt kan jag inte komma ihåg att det var när jag var barn. Då gick vi i graningekängor och neutrala färger tills smurfarna, Salomonryggsäcken och pastellfärgerna gjorde entré och sen hände inte så mycket mer. 2010 vill vi dock tillbaka till 80-talet lika lite som smurfarna vill bli av med sin hallonsaft så det är bara att bita i det sura äpplet tillsammans med alla de 80-talister som jag nu delar föräldralivets upp- och nergångar med. Med dem är förvirringens tid här och vem kan klandra dem?
För även om den mjuka linjen a la Lars H Gustavsson och Malin Alvén känns trovärdig så är det inte lätt att stötta sitt barn när hen ska tampas med 70-talsindividualisternas egocentriska avkommor i sandlådan.
Det blir en mix av raka rör, kreativitet och mycket kramar samt en evig väntan på att harmoni ska uppstå.

Till slut distansierar jag mig och faller till föga för att det nog är såhär barn fungerar. De måste kanske slåss, spela allan, tjata sönder ens trumhinnor och konstant kriga om tiden vid datorn för att utvecklas normalt tänker jag samtidigt som jag önskar att vi vore rika nog att förse varje unge med varsitt Nintendo, Iphone och dator. Det kanske inte är barnen det är fel på, det kanske är hos mig felet sitter? Och felet i mitt liv är att det inte finns någonstans att krypa undan i vårt hem. Överallt man tittar finns barn, leksaker och påbörjat pyssel. Tänk den som hade en TV på sovrummet och en dörr att stänga om sig!
I ett sista desperat hopp går jag på ytterligare en föreläsning. Hejlskov har rönt framgångar kring det problematiska beteendet och äntligen får jag lyssna på någon som beskriver mina barn! Här lämnas inga rosenhistorier om fulländade, logiska kortvuxna individer. Här möter ett egocentriskt barns vilja en värld av krav och regler i ett inferno av kulturkrock mellan barns föreställningsvärld och vuxnas förnuft.
Jag känner hur svar efter svar dimper ner i huvudet på mig. Istället för metoder hit och dit så frågar man barnet om dess beteende och får svar som "Jag vill inte sitta vid den gröna pricken på köksduken" eller "Varför ska jag vara ute och få luft när det finns luft inne."
Man måste se situationen utifrån barnets perspektiv men utan den vuxna logiken. För barnets värld är totalt ologisk och omöjlig att förstå och det är därifrån man måste börja. Uppfostran är för föräldrarnas skull, barnet skiter i vilket. "Ser inte barnet en krok framför näsan kan du inte förvänta dig att jackan blir upphängd", förmanar Hejlskov. Hejlskov tycker föräldrarna kan hänga upp jackorna istället. Dessutom måste man tänka på att en stressad förälder inte gör annat än stressar barnet. Var lugn och glad istället för känslor smittar av sig!
I början är jag lyrisk. Det här kan faktiskt fungera. Bara man börjar i tid ska det väl gå att få en unge till dagis i tid genom att ta det lugnt och pedagogiskt och utstråla trygghet.
De kan i alla fall klä ut sig till änglar.

...Det är bara ett problem. Barn apar nämligen inte bara efter sina föräldrars stämningsläge utan även varandras. Det räcker alltså med att ett av barnen vaknar på fel sida så löper en kaskad av stämningsutlösare amok. För att Hejlskovs metoder ska fungera behöver man umgås med barnen en och en. I flock är det en helt annan sak eftersom man står allena gentemot en flod av influenser.
Så jag är tillbaka på ruta noll igen eftersom jag ännu inte hittat en bok om hur man uppfostrar barn i flock. Inte ens "leader of the pack" -Cesar Millan tränar hela flocken på en gång.

Så skam den som ger sig men mitt nästa drag blir teambuilding. Att genom lekfulla övningar stärka gemenskapen i gruppen. Och skulle det inte fungera så får jag i alla fall hem ett gäng trötta barn, vilket kanske kan ge en stunds lugn och ro.

Fortsättning följer...





23 juni 2012

Midsommarafton

Vad annars ska man göra på midsommar än att gå jour? Det finns säkert mängder av andra viktiga saker att göra men är man distriktsveterinär får man lydigt stå sitt kast. Under sommaren kommer nykläckta veterinärer ut och vikarierar runtom i landet. I år fick jag förmånen att skola in en av dem i verklighetens göromål. Det innebär att man tar med sig den före detta studenten på fallen man har och visar var allt står och går till. Eftersom jag ännu inte räknas till veteranerna så har jag har själv haft en sådan introduktionsvecka. Ni vet hur det alltid brukar ha varit värre förr så på min tid var man förpassad att sova på kliniken, satt i bilen från arla morgon till sen kväll och fick många förmaningar om hur vissa saker som gjordes inte var lämpliga att nämnas utanför stationens gränser (som att köpa godis och snus på bensinkortet tex). Och veterinärerna då suckade över hur lätt vi hade det för på deras tid fanns minsann inga introduktionsveckor. Då fick man en nyckel i handen och en telefon som strax började ringa. Till de mer lyckligt lottade fanns en faktiskt veterinär att träffa som kunde peka åt vilket håll kliniken låg medan andra fick vara glada om de kunde hitta en välkomnande lapp på skrivbordet.


Att vara barn brukar också alltid vara värre förr. Min farfar fick gå till fots i djupsnö 5 mil enkel väg för att handla och en gång gick han vilse och frös nästan ihjäl under en gran. Min pappa brukar försöka stoltsera med hur han, redan i ung skolålder, fick klara sig själv som inneboende i den stora staden 10 mil från föräldrarna. Jag vet inte om jag tycker det känns så hemskt egentligen, även om tanten han bodde hos var väldigt barsk. Och vad jag förstått från blickarna från hans storasystrar så var nog min pappa egentligen något av en bortskämd sladdis.
Själv kan jag komma ihåg från min egen barndom hur jag fick hjälpa till hemma, sköta mina egna djur och gå de 2-300 metrarna till skolan utan knussel. Jag gick även till lekis (ung förskoleklass) själv och dit var det längre än till skolan. Inte var det särskilt jobbigt heller efter vad jag kan komma ihåg, det var mer något som hörde livet till.
Så det är med en något förvånad min jag nu betraktar mina egna barns klagomål och våndor över att varannan dag behöva hämta mat till sina marsvin, duka av bordet och hålla ordning på sina rum. Jag kan då inte komma ihåg att jag beklagade mig så mycket över saker som skulle göras. Inte räknade man med skjuts till skolan när den bara låg 10 minuter bort? Det fanns liksom inte på världskartan.

Så ibland faller jag till föga och använder mig av den avskyvärda meningen ”När jag var liten då minsann…”. Och jag hör även min man mumla mellan huvudskakningarna ”Tänk om man gjort så mot morsan, då hade man fått veta att man levde!”

Min far var kanske bortskämd men han var, om inte före sin tid, så åtminstone i fas med den. Min syster och jag uppfostrades nämligen enligt konstens alla dåtida regler och pedagogik. Lite torrt och tråkigt kan jag tycka såhär i efterhand men samtidigt inte fel i sig heller. Och det man själv tyckte var bra i sin barndom tenderar man att överföra på sina barn. Och mig veterligen så går pedagogik ut på att liksom få barnen dit man vill utan tvång och hot.
Mina barn gör ändå inte som jag säger och motsätter sig varje tillsägelse så länge de kan. Att få betalt för att resa sig ur soffan fanns inte heller på min tid så jag vet inte om det är kapitalismen som gör att man fasas in i ett mutförhållande till sina barn nuförtiden. Eller om det är stressen som gör att man hellre mutar och får ungen dit man vill i tid än tålmodigt väntar ut barnet. Enligt Bo Hejlskov måste uppgiften vara tydlig för barnet annars kan man, som förälder, lika gärna göra det själv. Som att hänga upp jackorna efter sin barn tycker Bo att man kan göra själv även om man har många barn för det har han själv gjort. ”För då blev de i alla fall upphängda.”, som han uttrycker det under sin föreläsning på Wargentinskolans aula. Jag försöker få mina barn att hänga upp jackorna och det kanske är någonstans där som psykologin och neuropsykiatrin går skilda vägar. För medan psykologen Bo inte tycker det är någon idé att ödsla tid på att tjata på ett barn som ändå inte är moget att hitta sin hängkrok så tänker jag neuropsykiatriskt att någonstans måste det gå att få signalerna i deras hjärnor att någon gång få jackan att nå kroken. Så jag tjatar. Och tjatar, och tjatar och tjatar.
Tills jag inser att skillnaden nog snarare ligger i feminismens skrå och att Bo förmodligen behövt göra ungefär lika mycket hushållsarbete hemma som min man gör. För även om både Bo och Lars H Gustafsson kan stoltsera med många barn finns inte mycket hos dem som får mig att tro att de haft huvudansvaret för att rodda kaoset i en stor familj. För i en sådan blir det inte "bara" att hänga upp allas jackor och allt annat de slänger på golvet.

Huvudansvaret för en stor familj har däremot, tro det eller ej, min svärfar haft, som varandes ensamstående med fem barn i sina yngre år. ”Dom kommer aldrig förstå vad du menar.”, säger han i en frånvarande ton och med blicken fäst på TV:n när jag försöker redogöra för alla samtal med lärare om rätta kläder och läxläsningar. Sedan vaknar han plötsligt till, sliter blicken från TV:n, och höjer handen med ölflaskan i, i en manande gest och säger, med största allvar, ”Dom kommer _aldrig_ förstå, för det går inte att förstå hur det är att ha många barn om man inte upplevt det själv. Barnen måste hjälpa varandra för annars kommer det aldrig fungera.” och fortsätter förstrött medan han sjunker tillbaka mot soffans ryggstöd och återtar blicken mot TV:ns ljus med; ”Jag tror det är bra att växa upp i en stor familj, man lär sig ta hand om varandra, sån´t lär man sig inte nuförtiden.”

Det är underligt det där. Hur en person från en helt annan generation och med så diametralt andra åsikter och erfarenheter än vad man själv har, kan träffa så rätt ibland. För precis så känner jag också ibland, att barnen får ut något av att ha varandra i den stora familj vi är. Även om de emellanåt beklagar sig över antalet syskon, förfasar sig över tanken att få ytterligare ett småsyskon och suckar blängande på mig när jag kommer med argumentet att ”alla måste hjälpa till att hålla ordning när vi är så många som ska leva under samma tak”.
Jag tror ändå att de kommer ha nytta i livet av att kunna fungera i grupp, att kompromissa, att veta sina gränser mot andra. Och de kommer alltid ha varandra i vått och torrt.

Min man är inte lika övertygad, som varandes en av svärfars fem barn. Hans bild av en stor familj är allt annat än gullig och rosenskimrande när han berättar om hur det är naturligt att ryka ihop och slåss när man är uttråkad för det står alltid någon där som man kan slå och hur pengarna aldrig räckte till kläderna man ville ha för om en får ska alla ha. Barn nummer tre i skaran instämmer och önskar att hon inte hade några syskon alls. ”För då kanske jag skulle få ett Nintendo som jag önskar mig.”

Inte ens en ko är vad den varit... men nyfikna är de fortfarande!

Själv önskar jag mig mest lite lugn och ro ibland. Det kanske var bättre förr ändå, när barn lekte ute och mammorna hade ensamrätt på köket. Eller så är det jag som inte passar till livet som mångbarnsmamma. Å andra sidan vet jag inte om det är så mycket roligare att joura på midsommarafton heller så att fly till jobbets lugna vrå framstår inte som ett alternativt sätt att leva.
Det kanske finns nackdelar och fördelar med det mesta? Både nu och då.