25 november 2011

Ditt barn har ADHD

Lisa har just vaknat. Hon går över det kalla sovrumsgolvet mot vardagsrummet. Hon ska till köket för att äta frukost. Lisa kommer för sent till skolan ganska ofta och idag tänker hon ändra på det. Hon ser hur det lyser från ingången till köket och hör röster från sina syskon där. Åh, titta! Kattungen, vad söt den är! Lisa klappar den försiktigt i sin famn. Goa, missen! Lisa sätter sig framför TV:n med kattungen och slår på barnkanalen.

Sven går över riset i skogen. Han är på jakt. Med vapen i hand hoppas han hitta något familjen kan förtära för att inte svälta ihjäl. Han rör sig smidigt över stock och sten och knappt ett ljud hörs när han rör sig över marken. Med vidöppna sinnen sorterar han vindens sus, fåglars flaxande och sina egna steg från ljud han vill höra, steg från ett fyrfota djur. Hela hans väsen är i ett med naturen när han, utan att tänka, utan logiska resonemang eller funderingar över jakttekniker, får iväg sitt spjut och träffar hjorten. Vintern är räddad! De kommer inte behöva svälta på rötter och bär.
Sven är duktig på det han gör, att monotont gå i kupad terräng, timme efter timme, för att på en hundradels sekund kunna reagera blixtsnabbt på små, små signaler som en brusten kvist, en susning i luften. Han reagerar utan att tänka och när han jagat klart behöver han inte göra mer den dagen.

Karl har alltid varit en äventyrare, den som aldrig lyssnat på andra, alltid gjort det han tror på. Idag är det med upprymda och lätta steg han vandrar mot båten. Inte ens den välpackade väskan han bär känns tung. Det är nu det ska ske, allt han drömt om, allt han jobbat för. Idag ska han få lämna vardagen hemma i byn och få utföra underverk för sig själv och de som anmält sig. Han har själv ordnat en båt, tagit kontakter med folk, hittat unga män som kan jobba. Det är få som kan säga nej till Karl när han, på sitt inspirerande, glada och entusiastiska sätt berättar om sitt projekt. Det är Karl som får drömmar att bli sanna. Det är Karl som får människor att våga ta första steget.
Hemma i byn tycker de Karl är jobbig med alla sina påhitt och galenskaper. Idag muttrar de flesta om hur han kommer misslyckas och ångra sig. De vill inte ändra sig, de vill vara som de alltid varit. Så de stannar kvar medan Karl går sin egen väg.

"LIIISAAAA!!!!"

"Har du fastnat framför TV:n nu igen?!" "Gå och ät frukost och gör dig i ordning nu!!"
Kattungen rusar ur famnen och Lisa tittar förvånat upp. Frukost, mamma, vad händer? Jo, men hon kan väl tänka sig att gå och äta frukost. Hon förstår inte riktigt vad problemet är. Lisa går snällt in i köket.
"Men skynda dig då!", klagar mamma. "Du kommer komma för sen igen!"
Lisa funderar. För sent? Neeej. Hon kan inte komma ihåg att hon kommer för sent. Eller, jo, kanske. Lite. Lisa förstår inte varför det är så farligt. Skolan står ju kvar och hon gör ju läxorna så gott hon kan. Det är ju inte som att hon VILL komma för sent.
"LISA!", säger mamma kort. "Nu.går.du.och.sätter.dig.på.stolen!", mammas röst går nästan i staccatto nu. Lisa suckar lite. Hon är egentligen inte hungrig. Hon häller upp ett glas mjölk och brer en smörgås och börjar tugga. Faktiskt är hon inte hungrig alls, tuggan växer i munnen. Uh, vad mycket smörgås det är kvar att äta!

Frosten knastrar under fötterna när Lisa går ner till skolan. Tänk, det blir nog vinter i år igen, tänker Lisa och tittar upp mot skyn där några svarta fåglar flyger över himlen. Lisa noterar hur fåglarna flyger i förhållande till varandra och känner samtidigt luftens temperatur mot kinden. Utan att hon vet om det registrerar hon sambandet mellan de två företeelserna.

"VOSSCH!"

Lisa far nästan omkull av cykelns vinddrag. Nu är hon nästan framme vid skolan. Oj, titta! Där är bästa kompisen! Lisa blir glad. "TJA!", ropar hon. Lisas kompis blir glad. Lisa är en bra kompis, en sån där som alltid hakar på när man vill göra något, som alltid har roliga och nya idéer om vad man ska göra. De andra barnen i klassen uppskattar Lisa. Hon är rolig.

"Oj, i tid idag minsann!", säger läraren och tittar på sitt armbandsur när Lisa går genom dörren. Lisa skiner upp "ja!", säger hon och sätter sig på stolen.

Lisa är tjugofem år. Hon fick aldrig några bra betyg i skolan. Det var inte det att hon inte gjorde det hon skulle, inte heller att hon inte ville. Det blev bara fel allting. Hon förstod aldrig vad läraren sa. Hon försökte verkligen. Att lära sig gångertabellen utantill, att komma ihåg att ta med läxboken hem. Men varenda gång var det något som hände.
Lisa tycker det känns lite tråkigt. Hon hade gärna velat bli läkare, eller lärare. Hon tror att hon skulle ha blivit en bra läkare för nästan alla hon känner gillar henne. Och hon tycker jättemycket om att läsa farmors läkarböcker, hon kan nästan alla ben i kroppen utantill. Men så blev det inte. För utan geografi och engelska glosor kommer man inte in på rätt gymnasielinje. Lisa fick högsta betyg i idrott och bild och lägsta i de andra ämnena. På bilden ritade Lisa abstrakta vackra, fantasifulla bilder och verklighetstrogna bilder på fåglar, träd och snö med detaljer som fick bilderna att nästan se verkliga ut.

Lisa är tjugofem år. Hon arbetar som läkare på vårdcentralen i byn. Efter tredje klass bytte hon skola och fick en lärare som lät Lisa sitta kvar efter skolan. Då gick de igenom det Lisa inte förstått, i lugn och ro, så Lisa kunde höra allt läraren sa. Läraren såg att Lisa inte kunde höra och titta på sina klasskamrater samtidigt och insåg att Lisa kan, bara hon får rätt förutsättningar. Och oftast tog det inte ens någon lång stund innan Lisa förstod allt de gått igenom under dagen. Nästan tvärtom, att ju snabbare läraren förklarade, desto bättre förstod Lisa. Det var som om hennes hjärna behövde ständiga intryck utan avbrott för att kunna jobba så det gällde bara att ge henne rätt intryck. Lisa gillade de där stunderna och snart började hon kunna jobba på det sättet själv, utan stöd av sin lärare. Och med tiden lärde Lisa känna sig själv ännu mer och lyckades se allt hon var bra och speciell på.
Så Lisa fick bra betyg i skolan och gick naturvetenskaplig linje innan hon sökte till läkarlinjen. Efter AT-tjänstgöringen tänker Lisa börja forska. Lisa gillar att stänga in sig på sin kammare och få ihop abstrakta samband till en helhet och finslipa detaljerna.

Barnen på bilden har inget med texten att göra för de heter något helt annat.

Samhället tycker Sven borde haft hög rang eftersom han finns nämnd på en runsten, Karl är en ättling till dagens svenskamerikaner och att Lisa har ADHD.

-Vad tycker du?


Xxx

24 november 2011

Att leva med ett funktionshinder

Vissa dagar fungerar allt som det ska. "Godmorgon, godmorgon!", på jobbet, "Ska vi luncha tillsammans? Kan du komma ifrån idag?", hem och hämta barn, "Puss, puss älskling, vad roligt att se dig? Har allt gått bra idag?"

Sen finns det andra dagar. Som när maken är sur och grinig och fräser åt mig. Och jag känner mig påhoppad och blir ledsen. Tar åt mig alldeles för mycket och säger ifrån. För det får man väl, om man känner sig påhoppad? Maken tycker jag är grinig och har kort stubin. Han är trött, han har ont. Kan han inte bara få vara? Sitta där i den blårandiga soffan, som egentligen skulle ha varit röd för att passa in i mitt vardagsrum, och vila? ¨
Taggen är sådd och den gör ont i musklerna. Varför är han grinig mot mig? Ser han inte att jag blir ledsen? Och så blir jag ledsen för att han inte ser att jag är ledsen. Tankarna blir många när barnen ockuperat källaren i ett försök att campa tillsammans. Maken ler åt hur de släpar täcke, efter täcke, filtar och gosedjur ner i källaren. "Blir det fint?", frågar han.
"Fint", tänker jag, "högar av tyg är vad det blir därnere!" Och hur kommer det sig att han är trevlig mot barnen och otrevlig mot mig? Borde jag också släpa kuddar och filtar? Jag sätter mig i kontorsstolen från lågprisvaruhuset och surar och studerar. Studerar hur barnen beter sig. Vad är det som gör att maken inte surnar till på dem?

När lugnet spridit sig över hemmet och endast en liten förirrad 5-åring vimsar runt med ett tyglejon i släptåg kan vi äntligen prata. "Förlåt", säger han, och hämtar en kopp kaffe. Och lyssnar.

Dagen efter är det mesta glömt. Det var nog inte så farligt ändå. Nog måste man få bete sig irrationellt ibland? In till jobbet och träffa en bekant på lunchen. Vi når full förståelse med varandra och pratar om framtid, familj, föräldraskap och hur snabbt tiden går när man har trevligt. Dags att rusa iväg igen.

Dags för utvecklingssamtal på skolan. Läraren undrar om jag undrar något. "Nej", säger jag för man brukar ändå inte få en syl i vädret på de där samtalen och jag kan ju ändå inget göra åt vad de gör i skolan, tänker jag. Så denna gång ska jag anpassa mig. Inte dra upp mina filosofier om den moderna skolan, inte ifrågasätta kunskapsinlärningens takt med hävden av att jag faktiskt, ofrivilligt, lånat ut ett av mina barn till dem. Om man ska vara helt korrekt så har ju faktiskt ingen frågat om de får ha mitt barn där hela dagarna utan bara bestämt att så ska det vara. Nej, idag ska jag bete mig. Inte påpeka stav- och syftningsfel, trots att rättning av sådana faktiskt kan öka förståelsen. Jag sitter lugnt på stolen, inte ens bredaxlat, utan lugnt.

"Har du varit inne och tittat på vår hemsida?", frågar läraren. "Nej", säger jag och utelämnar biten om hur min ADHD bara inte klarar av att hålla på att titta på en massa olika hemsidor med jämna mellanrum. Jag har nog att hålla reda på mina tre mailadresser. Till våren kanske, men inte just nu. Jag har en lång startsträcka.
"Har du några frågor?", säger läraren sedan. Det har jag inte riktigt heller för jag har svårt att se vad jag ska fråga om när någon suttit och berättat vad de har att berätta. Min fantasi räcker inte till. Vad är det egentligen tänkt att jag ska fråga? Hur det går för mitt barn? Det borde väl läraren berättat redan, eller? För det är väl därför vi sitter här.
Eller borde jag fråga om hon trivs i skolan? Det har läraren redan frågat och jag hörde svaret jag med så de kan inte vara det. Det är något annat, något jag inte kan förstå. Jag tänker febrilt. Vad, vad, vad är det jag förväntas göra här?
Läraren ser bister och allvarlig ut. Detta är inte ett skämt, det förstår jag.
"Är du orolig över hur det går i skolan?", frågar läraren till slut. "Nej, inte egentligen. Eller jo, lite", säger jag.
Och då säger läraren något med hur man borde gå in på hemsidan och titta eller ha frågor att ställa om man vore orolig. För han finns ju där och varför har jag inte ringt då?
"Jag har ringt!", säger jag. Lite lycklig över att ha prickat ett rätt i alla fall. "Jag ringde dig i början av terminen ju."
"Öh, ja, den gången ja. Men det var ju..." och så fortsätter han hur man borde höra av sig om man är orolig för sitt barn.

Nu är jag helt lost. Jag har inte en susning om vad som förväntas av mig i det här läget. Jag ser att läraren inte ler, så han är inte glad. Inte heller säger han något som tydligt får mig att förstå vad det är jag missar. Han ser verkligen inte glad ut. Inte arg, men liksom, bestämd. Och han tittar mig inte i ögonen. När man inte tittar varandra i ögonen är det något som inte stämmer har jag fått lära mig. Han tycker nog inte om mig, det är uppenbarligen något jag gjort fel. Annars skulle han titta på mig.
När man är såhär lost, och inte kan läsa mellan raderna finns bara en sak kvar att göra. Den mest logiska saken i världen. Fråga.

"Är det något som är fel?", frågar jag.
"Nä. Fel, skulle det vara något fel?", säger läraren. "Jag bara tänker att om man är intresserad av sitt barn så har man väl något att fråga men det har tydligen inte du så då avslutar vi väl här."

Jag är inte helt hundra på att han säger så, men det är ungefär vad jag uppfattar.

"Du låter lite anklagande när du säger så", kan jag inte låta bli att påpeka. För nu har mitt självlärda normaljag gett upp och gått ut genom dörren. Kvar sitter bara en person med npf och autistiska drag. Och hon förstår väldigt få kroppsrörelser och tar ordagrant på allt du säger. Likaså svarar hon ordagrant med vad hon anser. Så det blir det jag säger. För det låter anklagande och man lägger ihop allt han sagt, med ansiktsuttryck, frånvaro av blick och leende osv. så kan man, på vetenskapliga grunder, tolka hans beteende som om det vore ett försök till maktutövande genom att vara anklagande. Så är det, varken mer eller mindre och för att undvika bias behöver jag fråga.
"Anklagar?!", utbrister läraren då. "Anklagar?! Hur skulle jag... nä, det säger du. Ja, det får stå för dig faktiskt!"
"Men det måste du hålla med om, det lät anklagande", konstaterar jag. Det gjorde ju det.
"Säg vad du vill.", säger läraren och här är samtalet slut. Och jag är arg och jag är ledsen. Ledsen därför jag anser att någon har varit dum mot mig och arg över hur läraren fick allt att bli ett bråk.

Så jag gör det mest självklara i världen, ringer min man för konsultation. Halvvägs genom berättelsen säger han stöttande "Jag hade nitat honom på direkten!".
Nu är det bara det att man får inte slå folk, så den kluvenheten far genom mitt huvud, tills den beslutar sig för att det nog bara är något man säger, men dessutom är jag inte klar med redogörelsen. Så min man får vackert lyssna tills jag är klar. Annars går det ju inte att göra en bedömning om det var läraren som var dum eller jag som inte förstod.
Maken sitter på jobbet och vill inte bli konsulterad och svarar bara "Mmm..." "Lyssnar du inte, är du inte intresserad, eller kan du inte prata nu?", frågar jag för att veta om jag ska fortsätta berättelsen eller inte. Jag får inget riktigt svar och drar istället slutsatsen att jag har gjort bort mig igen. Betett mig på ett icke socialt acceptabelt sätt. Han har tröttnat på mig helt enkelt, vill inte prata mer.

Väl på förskolan vill jag bara hem. Eller, helst vill jag ringa någon som kan komma och hålla om mig och skydda mig från världens alla dumma påhitt om vad man får säga och när och hur och vad man inte kan säga. Och inte ens det är konstant, vad man inte får säga, för ibland får man och ibland inte och det är så jäkla jobbigt att hålla redan på hela tiden!
Och så jobbigt att inte bara kunna få vara den man är utan hela tiden måste tänka på hur man uppfattas, vad man utstrålar och vad man har i bagaget efter hur man betedde sig igår. Det vore enklare att vara kärnfysiker. Jag vill vara en skittråkig person som säger knäppa saker och baserar allt på sakliga grunder och inte vara någon folk undviker för det. Men den ekvationen finns inte i detta samhälle har jag förstått.

"Mamma, mamma! Titta den här har jag gjort dag! Jag vill ta hem den!", ett av barnen har upptäckt min ankomst. "Den får du ta hem till jul.", säger fröken och barnet gör en tydlig surläpp och stampar med foten. "Hhm!", säger barnet.
"Mamma!", säger barnet sen och sträcker upp armarna mot mig med en bestämd min.
Jag känner hur spänningar i kroppen släpper. Inga tvetydigheter här inte!
"Mamma är lite trött.", säger jag och får genast en klapp på kinden. Jag känner hur ansiktsmusklerna formar min mun till ett leende. Jag kanske inte är skittråkig jämt, ibland är jag glad också.


2 november 2011

Om matens makt.

Jag lyssnar på Thåström. Av den enkla anledningen att jag tycker han är bra, förjäkla bra faktiskt. En sann poet, vars ord aldrig kommer dö ut. I alla fall inte i mina öron. I mina ungdoms dagar hade jag en flickvän som studerade till konstnär. Hon kom hem en dag och berättade om hur de diskuterad vad konst egentligen är och insett att konst är det man inte kan förklara eller beskriva. Konst bara är.
Alltsedan dess har jag försökt definiera konst. Eftersom jag är en människa av rim och reson och logik så vill jag gärna inte låta något inte ha en definition. Det är ingen lätt uppgift att definiera konst. Men man kan definera det som något som vi alla behöver för att väga upp all logik och reson vi vältrar och omger oss med. Vi behöver konst för att bryta upp gamla tankemönster, kunna se förbi våra egna gränser. För själens välbefinnandet och vår egen lycka. Konst är det fria och oväntade, det är gränslöst och icke exkluderande. Konst gör ingen skillnad på vem du är.

Min mamma är konst, en vandrande installation. Det blir åtminstone lättare att inte bli galen på människan om man tänker så för hon säger aldrig vad man kan förvänta sig. Hon har sin egen logik som ingen av oss andra i familjen har lyckats förstå oss på och inte heller kunnat ändra på. Det är som oraklet i Delfi, frågar man något får man själv lista ut vad svaret egentligen betyder.
Och jag tror att det är precis sådant vi behöver. För att bryta ner våra föreställningar om hur saker och ting ska vara, om vem som ska räknas och vem som ska trampas på. Vi människor omger oss så ofta med massor av underliga resonemang. Som att den som är utan jobb ska skylla sig själv, att den som vill vara hemmamamma för sina barns skull har en skruv lös och att svarthåriga invandrare egentligen är korkade även om man aldrig säger det högt.

Jag försöker bära min mammas arv och peta in lite konstinspirerade ord här och var i min omgivning. En del förstår precis vad jag menar och ler uppskattande, andra stannar upp en sekund för att i nästa besluta sig för att jag nog är korkad och inget att ta hänsyn till. Och sådant får man bjuda på om man ska gå konstens väg, det hör liksom till.
Och det är också därför vi behöver alla människor i världen. För skulle vi bara ha en hoper underliga konstnärer som gick omkring och gjorde oväntade saker skulle vi nog bli ganska less på konsten. Så alla de logiska, fyrkantiga människorna med portfölj i hand och blicken rakt fram behövs också. Inte för att det är de som på något sätt inbringar förutsättningarna för liv med sitt pengaskyfflande, även om de många gånger tycks tro så, utan bara för att omväxling förnöjer och vi trots allt har två hjärnhalvor; En kreativ och en logisk och föder man inte dem båda kommer den ena att förtvina och med en halv hjärna blir ingen människa lycklig.

Lycklig kan man dock bli av mat, om än kortvarigt och det var egentligen det jag hade tänkt skriva om innan jag hamnade på sidospåret. Om matens makt skriver SVD och kanske skulle vi springa lite mindre i ekorrhjulet om vi vågade se hur det vi stoppar i oss påverkar oss i slutändan. Samtidigt som jag tror att man kan komma långt med lite upplysning och en stor dos sunt förnuft. För att oroa sig för allt man stoppar i sig lär nog inte heller göra någon lycklig.
Eller som Thåström sjunger; "En lycklig människa vet inte på vem hon slår." Å andra sidan lär man snubbla om man blundar sig fram i livet.


Till höger i bild är människan ingen ännu lyckats förstå sig på till fullo.


Xxx

1 november 2011

Debatten fortsätter.

Ibland hoppar jag liksom till själv, ibland säger jag det med stolthet och ibland, ska jag erkänna, säger jag det lite för att trycka till någon jag upplever som en viktigpetter. Att jag har två jobb.
I USA tror jag det är lika vanligt att ha två jobb som att byta underkläder varje dag. En del gör det, andra inte. I Sverige är vi inte lika vana vid det. Här är det mest invandrare och hysterikor som har två jobb medan Alliansen diskuterar huruvida hushållsarbetet faktiskt kan räknas som ett extra jobb eller inte och sist jag hörde hade de beslutat att det inte var ett jobb så nu har nog alla ett jobb igen. Medan den kvinnliga delen av befolkningen sliter ut sig helt frivilligt. För det är frivilligt hur man fördelar arbetet hemma nämligen, inte baserat på hundraåriga traditioner och kultur.

Jo, just det, två jobb var det. Jag har två jobb. Och det är i egenskap av det andra jag på sista tiden blivit uppringd av journalister några gånger (1 2). Jag fick ett mail om mediahantering häromdagen. Från mitt första jobb. Utifall man blir uppringd av en journalist gäller det att vara beredd. Helst bör man kasta på luren och försöka lugna ner andningen innan man lyfter på den igen. Åtminstone är det så man helst skulle vilja göra.
Nu blir jag sällan, för att inte säga aldrig, uppringd för att förklara oegentligheter utan i egenskap av sakkunnig och då behöver man inte gå upp i hyperventilering. Inte mot journalisten i alla fall. Möjligen kan man tänka sig att alla ens kollegor och andra sakkunniga gärna vill hänga en när de läst eller hört citatet man har gett.

Det fanns en tid när jag inte gillade journalister alls. När jag tyckte att de var kappvändare, kapitalister och idioter som bara förstörde folks liv för pengarnas skull.
Jag har ändrat mig på senare tid. Kanske beror det på att jag har insett att mediaindustrin är så mycket mer komplicerad än så eller så har jag bara blivit äldre.
Det är svårt att uttala sig om en viss fråga och sedan få hela sitt uttalande nedskrivet på ett par rader. Det blir sällan som man hade velat och visst kan man begära att få det ändrat men bara till en viss gräns. För media handlar om att synas också och är man alltför besvärlig ringer de någon annan. Vad som dock slår mig är att den smutskastning och närapå förföljelse jag ändå kunde uppleva i ämnet amning, som mitt andra jobb handlar om, närapå har försvunnit i media. Den finns kvar i samhället som ringar på vattnet, det hörda ordet ringer fortfarande i mångas öron men journalisterna jag pratar med har ofta förbluffande bra argument och kloka tankar för amningens sak. Och det, mina vänner, är en glädjande utveckling. För det är inte för inte man kallar media för den tredje statsmakten. Och när den första och andra varken tycks bry sig eller vågar uttala sig i ämnet är det till den trejde man får vända sig för att få gehör.


Såhär ser det ut om man inte reagerar i tid.