27 november 2010

Två män på en linje

Två män går på en linje. De kan bara röra sig fram och tillbaka, inte gå förbi varandra, inte känna åt sidorna. En prick är vad de ser av varandra. Avstånd är det enda de kan uppfatta. Plötsligt en dag står en annan prick framför den ena mannen. På intet sätt kan mannen förklara hur den nya pricken kom dit och för honom är det ett mysterium, något övernaturligt.
Tre män går på ett fält. Två av männen rör sig bara fram och tillbaka medan den tredje går sicksack över fältet. En dag beslutar sig den sicksackande mannen för att söka kontakt med männen som går fram och tillbaka och ställer sig mellan dem.
Syftet med dessa två stycken är att förklara dimensioner. Männen på linjen har enbart en dimension att röra sig i medan den tredje, mannen på fältet, rör sig i två dimensioner. Skulle man sända ner en fjärde man från skyn skulle man nummer tre bara se en skiva av denne. Han skulle också fundera resten av sitt liv hur den fjärde mannen bara kunde dyka upp från tomma intet eftersom han inte kan se uppåt. På detta sätt kan en fysiker förklara dimensioner och ge oss dödliga en tanke om varför det är så svårt att tänka sig en fjärde, eller tom en femte dimension.
Jag beundrar fysiker när de på ett så enkelt sätt kan förklara något så svårt och oförklarligt. Bland mina vänner på facebook finns en mamma jag beundrar. Hon har en son, som är autistisk. Torsten kallar hon honom. Denna mamma gör allt för sin son. Och när jag skriver allt menar jag inte att hon överbeskyddar eller skämmer bort honom. Hon ger honom allt han behöver för att leva sitt liv. Hon finns där när han behöver, ser till att hans vardag fungerar, låter honom vara när han behöver vara ensam. Jag beundrar hennes sätt att förstå hur hans värld fungerar och agera efter det. Hon gissar inte, hon vet. Och hennes son vet om en värld där han fungerar trots alla olyckskorpar runt om som säger att en autistisk person inte kan fungera i vårt samhälle.
Ibland fantiserar jag i hemlighet att min mamma varit som Torstens mamma. Att hon hade kunnat förstå mina innersta tankar, vetat i förväg vad jag behövde. Jag undrar hur det hade varit och hur det hade påverkat mig. Tänk om alla fick ha en mamma som Torstens mamma. Jag drömmer också om en annan värld ibland. En värld där jag kan vara mig själv utan att behöva analysera min omgivning, eventuellt användbara teorier och sociala företeelser hela tiden. Man ska vara som sig själv säger de. Jag vet inte vem jag är för jag vill mest bara vara omtyckt.
Häromveckan var jag på Transgender Day of Remembrance. Jag, en bebis och en barnvagn satt där i ett hörn i en trång källarlokal tillsammans med en hoper transpersoner och homosar. Så hopplöst malplacerade som det bara går att bli var vi. Och ändå känner jag mig mer hemma än på länge. Vardagens ångest är borta trots att inget där kan liknas vid min nuvarande vardag eller ens vid mig själv. Inredningen är inte vad jag hade valt, sminkar mig gör jag inte, vigselringen sitter kvar på fingret. Det måste vara för gamla tider tänker jag. Igenkänningsnostalgi från ungdomens sorgfria tid.
Det var först när jag kom hem som jag insåg varför. En dimension jag inte tänkt på. Mitt där, bland kvinnor i mansliknande kroppar, människor med en längtan efter acceptans kom jag till min fulla rätt. Att få sitta där, var andra förmodligen skulle ha sett något bisarrt, och bara se människor, individer. Och att inte ens ta det självklara för givet –att varje människa i kvinnokläder nödvändigtvis måste vara vad personen ser ut att försöka utge sig för att vara. Att ett lager smink och en kjol på en i övrigt kraftig kropp kan vara både en kvinna eller en man eller även något helt annat. Det är inte upp till mig. Och det spelar inte heller någon roll för alla där sitter med samma historia.
Att vilja hitta hem.



I dagens tävling kan du vinna en dockdocksjal från Baby Heaven. Det är alltså en ringsjal i vilken en docka kan bära en mindre docka. Den kommer i en fin tygpåse.

 
Svara på följande fråga i kommentaren; Vad heter RFSL´s förbundsordförande? Och se till att det finns en kontaktmöjlighet så jag kan nå dig om du vinner.
Tävlingen pågår tom 10/12 och den här gången får Prinsessan på Ärten, som själv är ägare till en dockdocksjal, avgöra tävlingen.

22 november 2010

Maktgalen

Jag funderar över det här med makt. Makt, maktens korridorer, maktspråk, maktkamp, övergrepp, kränkning, misshandel, trakasserad, kuvad, fångad, förtryckt, lägenhet, slagen, narcissism, mobbing, hat, skrämmande, ensam, rädd, skogsdunge, hotfullt, mörker, fly, ledsen, saknad, uppgiven, tom, utplånad, skal, bortglömd, undergång…  
Spirande, smygande, insikt, hårdnande, övertygelse, styrka, beslutsamhet, nydaning, motstånd, ignorera, allena, pånyttfödelse, förändrad, föralltid.

Vad får en människa att känna makt?

Jag frågar min 7-åring vad hon tänker på när jag säger ”makt”. ”Matte” och ”mat” svarar hon och mina tankar går genast till skolmatsalen och lärare.
Min man vill veta varför jag ställer frågan innan han utvecklar det hela till något om osäkra män och stereotypa arbetsplatser.

Makt kan vara en given, den kan vara något önskvärt eller ett vapen. Jag blundar och föreställer mig hur det skulle vara att känna makt.
Först känner jag mig viktig, stark och allvetande. Bakom slutna ögon höjs mitt bröst och det är jag som står i centrum, min vilja är vad som blir, ruset är nära. Gesterna är yviga och rösten hög. Långt därnere ser jag massan stå. Jag fortsätter och en smula ensamhet når mina tankar. Rösten ekar tom. Det är inget roligt längre, att vara bäst och störst. Känslan blir ihålig och meningslös om jag låter det fortgå.
Och ändå fortgår det.

Dagen når sitt slut och tandborsten snurrar på. Vad som inte lämnar mina tankar ifred är missbrukande makt. Då maktutövandet blir nedtryckande och förgörande. När euforin den ena känner blir tröstlöshet hos den andra. Spotta, skölja och så i med det där munvattnet som lämnar en bitter smak. Vad är det som gör att vissa inte känner eftersmaken? Är det brist på erfarenhet av att stå på andra sidan, den förtryckta sidan, ren okunskap. Eller är det för att slippa stå kvar där, på den utsatta sidan, som gör att man istället agerar utåt och skövlar allt i sin väg.

Nattetid har bebis har total makt. I en slumrande dvala är det han som sätter rytmen för när vi ska sova och vara vakna. I natt tyckte han att leka en stund under vargtimmarna var roligt. Upprepade väckningar nattetid är en tortyrmetod.
”Nä, nu får du ge dig innan jag kastar dig ur sängen!” säger min man barskt till bebis efter att bebis, för säkert tionde gången, kört sina vassa naglar i manens ögonlock. ”Bah!”, svarar bebis och min mans ansikte slätas ut i ett ömsint leende. ”Sova nu..” säger han milt.
Är det kanske där svaret ligger. Där kärlek till andra försvinner kan destruktiv makt ta vid. Ett hat sprungen ur misshandel och utsatthet, ett avståndstagande uppstånden från indoktrinerande överhuvuden eller ett vridet psyke där signalsubstanserna löper amok mellan nervtrådarna.
Att känna makt måste vara att inte känna glädje eller närhet till andra. Att känna makt är att ha ett odiskutabelt ansvar mot sina medmänniskor.



Några som kämpar emot destruktiv makt är Friends. http://www.friends.se/ De jobbar för att bla motverka mobbing i skolorna.
När jag gick i skolan sa min tyskalärare ofta att kunskap är makt innan hon slängde upp sin stora tunga väska med en duns på katedern. "Men det är tungt att bära runt på." la hon till sen.
Idag tjuvstartar jag tävlingarna. Först ut är fem läsekort för bebisar från Lär din baby läsa http://www.lardinbabylasa.se/
Vill du vinna dessa så kommentera inlägget och lämna en kontaktmöjlighet. Den här gången blir det Djurens vän, som blivit vald till kompisstödjare på sin skola som får avgöra tävlingen, som pågår till och med 30:e november.

12 november 2010

Jul, jul. Strålande jul.

Ah, fy! Nu är det snart jul igen. Reklamen börjat strömma allt fortare och glittret smyger sig fram längs gatornas skyltfönster. Ingenstans går man säker från att bli påhoppad med kommers, hysteri och krav!
Morgonens snubblande över barnens alla leksaker finns färskt i minnet. En snabbräkning på fingrarna om alla ska ge en julklapp var är en hiskeligens massa fler saker att snubbla över. Skulle det inte handla om glädje och fröjd det här eller har jag missuppfattat något? Tänk om man bara fick rymma någonstans och slippa allt. Man vet ju hur det kommer bli. Pappa åker direkt efter kaffet, syrran bli sur för att mamma egentligen vill stanna men inget törs säga. Och barnen är uppe till över midnatt med en skitrolig grinig juldag som följd. För att inte prata om tonåringen som man ska behöva oroa sig över också. Vem uppfann det här egentligen?

Svärmor ska åka iväg. Hon ringer två månader innan och undrar om hon kan skicka pengar istället för saker. Jag föreslår försiktigt att hon kanske kan skicka julkort till barnen. Det tycker om att få post. Men hon är inte hemma då så det vill hon inte.
Ja, jäklar! Julkorten också! Nu ska man få en hoper påkostade välorganiserade fotografikort och skämmas för att man inte lyckats rota fram lite tomtekläder att trä på barnen. Varje år tänker jag att det vore så himla smidigt och så vips är det en vecka efter att man skulle ha postat det där förbannade julkorten och så hjälper inga foton i världen. Man kanske skulle ta och fota dem i sommar istället inför nästa år?

För några år sedan föreslog jag för maken att vi kanske skulle avskaffa julen. Jag menar, varken han eller jag är ju aktivt kristen och med runor intatuerade på låret borde vi väl fira midvinterblot istället. Låter betydligt enklare. För det är ju inte bara julen. Ty även om man vackert står över måsten som mellandagsrean så måste man ändå ut i vimlet och planera nyår. Jul, javisst. Men vilken idiot planerade att man ska fira igen bara en vecka senare!! Då ska helst lite tomtar och annat rött skit ut och ersättas med vitt och glitter och stjärnor. Smällare ska man ha och just som man backat tillbaka ungarnas läggtider ska de vara uppe igen. Det borde utgå en extra lön från detaljhandeln till oss konsumenter i dessa tider.
Så länge barnen är tillräckligt små och tillräckligt få går det ju an. Då kan de luras med lite inköp från blocket och utrensade leksaker. Uppe behöver de inte heller vara. Sen blir de äldre och allt som inte är plast- och kartongförpackat fnyses det åt. Dessutom har de äldre en tendens att snällt upplysa sina yngre kopior om vad det är som gäller.

Mitt förslag till maken föll inte i god jord. Han mumlade något om ”synd om barnen”. För visst är det så. Man kan tycka, påstå och hävda hur mycket som helst att julen är vad man gör den till och att man får skippa alla måsten så länge de inte finns barn inblandade. Försök låta bli att ta hem bruna kryddade sockerbomber, släpa in en barrhög, hänga upp pryttlar som skulle få Simon&Tomas att krevera och hävda att alla blir lyckligare utan en massa paket!! Lycka till säger jag bara!

Så det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Med jullistor, en blåslampa på maken och koffeinöverdoser trippar man runt och gör allt jobb som gårdstomtarna förr gjorde. Fönster ska fejas, golvet sopas och adventsstaken snyggas till. Att det inte bara är vi som kastar in lite extra husrenovering ovanpå allt förstår jag när vi ringer runt och försöker få tag på en våtrumstekniker.
Och så sitter man där till slut, en mörk decemberkväll, med papper upp till knäna, en matt känsla, som man inte kan avgöra om den kommer från matöverdosen eller hålligånget och tittar på spektaklet.
Det är en jäkla tur det finns glögg och julgodis i alla fall! Och Karl-Bertil Johnssons julafton...


TÄVLINGAR:
Förutom källarinventering kommer barnens julklappar i år bestå av nätshopping så jag slipper ge mig ut i vimlet. Som sig bör har vi även adventskalender. Men pga antalet barn begränsas paketen till just advent. Nu dristar jag mig till att även hinna med tävlingar i samband med varje advent (något kul ska jag få ha tycker jag). Så kika in, kanske lottar jag ut något som passar just dig eller varför inte som en julklapp till någon annan?