Egentligen tycker jag det är smått pinsamt, allt det här. Jag är snart 6-barnsmamma men går ändå på graviditetens alla niter. Sitter och gråter hos barnmorskan på mödravårdscentralen, skriker som ett monster åt både barn (inte bara mina då...) och äkta make, tror på fullt allvar att bebisen aaaaldrig kommer komma ut och tar smyg till vartenda husmorsknep som finns för att starta en förlossning (ok, jag har ricinoljan kvar, gillar inte riktigt tanken på dess biverkningar).
Man borde liksom stå över sådant när man väntar sitt sjätte barn. Man borde vara stencool och världsvan. Dessutom förväntar jag av mig själv att jag borde kunna trycka ut ungen mellan kaffet och lunchen ungefär. Inte sitta på timslånga samtal med en specialutbildad barnmorska för att gå igenom varenda detalj som kan hända, inte borde få hända, vore önskvärt att de kunde trolla till samt slå små blå dunster i ögonen på mig själv om den perfekta förlossningen med total självkontroll och kvinnlig urkraft. Något jag tror på ända tills första falsklarmet kommer och jag ligger smått panikslagen under filten i soffan och försöker låtsas som ingenting och ffa inte tänker åka någonstans. "Här ska ICKE födas barn!"
Att min man fångar upp mina humörsvängningar, lydigt läser på i förlossningsböcker, aktivt deltar i barnmorskebesöken och är allmänt erfaren och samlad skyller jag på att han ändå har en graviditet och förlossning mer än mig bakom sig. Jag inbillar mig att det känns bättre även om det rent procentuellt såklart är försumbart i sammanhanget.
Hos familjerna annorlunda är allt sådär charmigt kaotiskt. Kladd och klet och föräldrar som bara ler älskvärt åt hela sörjan. Själv flippar jag ut av att alla badankor hamnat i samma badkar där jag rengjort marsvinsburarna och nu ligger och simmar bland spånrester och att ingen dukat av frukosten denna morgon heller. Och då har jag knappa hälften av de antal barn och kaos som de har. Själv ringer jag förtvivlat till kommunens barnomsorgsförmedling för att böna och be om utökad tid för att slippa ha barn alls hemma. Jag ÄR ju faktiskt höggravid är mitt argument. Att jag har urlätta graviditeter och dessutom faktiskt vet hur det är att vara tvillinggravid (vilket är betydligt tyngre än en) petar jag långt bak i hjärnkontoret. Det är synd, synd, synd om mig!!
Så där sitter jag på morgonen framför datorn och försöker drömma mig in i en annan värld. Sitter man gömd bakom en skärm så ger det ju onekligen status att titulera sig som "snart 6-barnsmamma" på ett forum. Slänger man dessutom in bonuset så blir man "nästan 7-barnsmamma" och då kan man tycka till om mycket utan att bli ifrågasatt.
Man kan inbilla sig att floskler som "lite skit i hörnen" och "mår du som mamma bra mår barnen bra" är sanna som amen i kyrkan. Att man sen håller på att krevera över fläckarna på golvet och det snarare är barnen som tar hand om sin mamma än tvärtom syns ju inte på skärmen.
Men lite, lite, kan man glömma en stund och låtsas. Låtsas att man är som alla andra. En förväntansfull mamma som snart ska klä sitt nytillskott i nyinköpta fina kläder från pop och visa upp underverket för nära och kära. Och allt ska vara sådär gosigt och skärt och underbart.
Och glömt ska vara hur bebisens syskon står framför magen och vrålar "Kom ut lillebror, kom ut!! Kom ut lillebror kom ut!!", hur lillebrors säng precis lyckades bli räddad från att bli sönderhoppad, hur näst äldsta syskonet sprang ut i hallen och skrek "neeej, inte en till!" när vi berättade om graviditeten. Borta är också minnena av hur mina bebisar kräver att bli burna och ammade dygnet runt, hur äldre syskon tenderar att regridera och blir allmänt besvärliga med smått hemma, hur svårsövda små bebisar är nattetid och hur urjävligt pisstrött man blir av den oregelbundna sömn som en liten bebis innebär.
Det kommer bli alldeles... alldeles fullständigt underbart!
