25 maj 2009

"Fem barn?! Att du hinner!" "Men fattar du inte?!? JAG HINNER JU INTE!!!"

Jobb, jobb, jobb, slit, slit, slit... aldrig hinner man baka, aldrig hinner man pilla med scrap, aldrig hinner man hälsa på en kompis.

IDAG är jag bara så kräkfärdigt trött på allt otacksamt hushållsarbete från morgon till kväll.
Upp, ta av blöjor o tvätta rumpor, duka fram frukost, avstyra bråk, skjutsa till aktiviteter, storhandla på Willys, jaga pryttlar som behövs till hemmet, hålla ordning på barnens kompisar hit och dit, styra upp bråk, aldrig hinna spela ett spel med barnen, laga lunch, tänka på ekonomin, ångest över jobbet som aldrig hinns med, grinig uppsatsskrivande karl, blickar på smutsiga fönster *suck*, hindra 7-åringar från att gräva sönder gräsmattan, vågar drömma om att hitta köksgardiner och googlar fram jotex och cellbes, drömmar krossade av två fajtandes 2,5-åringar, ingen som vill hjälpa till, fjärde tvättmaskinen laddas, andra diskmaskinen för dagen, "nej, ni får inget godis, jag orkar inte med sockerboostade barn", "gråt inte mamma orkar inte, det är inte ditt fel". ahhh!
sonen kissar i äldsta tvåans rum, gu vad ska vi ha till middag -alla vill ha korvmedbröd , mannen orkar inte längre -skoltrött-, försöker trösta och peppa, jösses klockan är redan läggdags.....
21.30 och diskmaskinen är nyligen klar, det står tre tvättkorgar på soffan med tvätt som ska vikas, en tvättmaskin är klar. Skönt att 5-åringen dammsög iaf.
Skäller på karln (var rätt elak faktiskt, personangrepp... *skäms* ) av ren utmattning.

Brukar känna mig lycklig på morgonen iaf. Av att detta hus är vårt, att dessa underbara barn är mina, att kaffedoften snart sprider sig på övervåningen.
Dags att gå och sussa...

2 maj 2009

ja, jo eller ...kanske inte.

Sitter på öppna förskolan för att låta mina barn härja av sig och dricka kaffe någon annan bryggt. Sitter på golvet och tittar förstrött på kaoset av leksaker och glada, skrikande och gråtande barn.
Förbi kommer min son med en gåvagn i vilken han lagt en docka. Han är glad.
En mamma mittemot mig, också sittandes på golvet, plockar upp en leksaksbil och börjar vifta med den. "titta bilen, titta bilen!" Min son stannar till med vagnen och tittar förvånat på henne.
"Titta bilen, titta bilen, titta bilen" fortsätter mamman, nu i en något högre ton.
Till slut släpper min son vagnen och går mot henne för att se vad det är hon hojtar om. Väl där tar han bilen hon ger honom och börjar köra den mot golvet.
Mamman slår ut med händerna, höjer ögonbrynen och utbrister: "Se, är det inte typiskt pojkar?! Bara bilar, det är bara bilar som gäller!!" medan hon nickar konstaterande.